Den journalistiska etiken står inte högst på agendan när chefredaktörer får prioritera viktiga områden. Inte språket heller trots att det är själva gränssnittet mot läsaren. Men såväl etik som språk borde vara centrala prioritetsområden för vilken redaktion som helst. Hur säkerställer vi att vi förmedlar rätt nyhet, berättelse eller vinkel? Och hur är vi säkra på att vi med detta inte gör mer skada än nytta?
En förklaring till det bristande etiska intresset kan självfallet vara okunskap eller en förvissning om att etiken är så självklar inom journalistiken att ingen någonsin behöver fundera kring den. Det senare skulle kunna antyda en slags redaktionellt förvärvad grandiositet. Men ytterligare en förklaring torde vara konsekvensneutralitetsprincipen som omhuldas av så många. Den är ett etiskt problem, hur tryckfrihetsmotiverad den än är. Det går nämligen inte att vara helt neutral inför de konsekvenser ett beslut om publicering får. Hur gärna vi än skulle vilja. Och försöker vi trots allt vara neutrala så sticker vi huvudet i sanden. Att publicera what-so-ever är inte ett särskilt etiskt förhållningssätt. Vi braskar på med att publicera namn. Men en del som värnar principen lyckas faktiskt emellanåt lyfta huvudet ur sanden och sätta principen ur spel. Man väljer att avstå namnpubliceringen vid uppmärksammade händelser. Och samma fråga är aktuell när det gäller tidigare brottslighet hos nytillträdd partiledares särbo. Vissa publicerar och andra inte. Namnpublicisterna är dock de som mest konsekvent tillämpar konsekvensneutralitet och därför frånhändar sig ett etiskt övervägande kring om det var rätt eller inte. Är det en nyhet är det alltid rätt.
Men visst är det ett problem. Namnpubliceringar har i dagens medieklimat tenderat bli allt vanligare. Den avslöjande journalistiken har utvecklat en etik och ett beteende som anses förkastlig om vilken annan yrkesmänniska eller privatperson som helst skulle ägna sig åt den. Att dolda kameror används i den utsträckning som sker är en sak men att som journalist utge sig för att vara någon annan borde i teorin vara lika juridiskt förkastligt som när en icke-journalist utger sig för det. Föregivande av allmän ställning regleras i 17 kap 15 § Brottsbalken. Okej, visst förekommer enstaka fall där någon fällts men ett problem är att lagtexten bara reglerar vissa typer av yrken. Det går alltså juridiskt alldeles utmärkt att utge sig för att vara något annat än de yrken som regleras i lagen. Och kanske är det ibland nödvändigt men är det alltid etiskt rätt? Att nästan slentrianmässigt utge sig för att vara jobbcoach, fackrepresentant eller bilspekulant i storys som redan från början inte är några kandidater för Stora Journalistpriset eller Guldspaden och där undercoverismen bara ger någon ynka rad eller litet citat i artikeln.
Wallraffande? Långtifrån.
Behjärtansvärt? I något fall möjligen.
Nödvändigt? Knappast.
Det ter sig mer som ren lättja från journalistens sida. Eller att vederbörande anser sig stå över allt annat i jakten på en extra liten rad i en i övrigt avslagen nyhet. Men om ens chefredaktör inte anser att etik är särskilt högprioriterat kanske det trots allt inte är så konstigt.
