Sadister sökes!

”Den som inte är beredd att förstöra en annan människas liv skall inte bli journalist.”

Orden är enligt Ulrika Knutson i Godmorgon Världen i P1 den 17 juli 2011 Åsa Mobergs. Och innebär att den som har en vision om att jakten på nyheter även handlar om att ta ansvar för att det som rapporteras inte bara är rätt utan också får rimliga mänskliga konsekvenser för de omskrivna, bör söka sig ett annat yrke. Som blivande journalist skall alltså aspiranten inte ha några dubier inför att knäcka några liv för att skapa nyhetsomletten. Visst, oundvikligt ibland. Kanske i vissa fall till och med nödvändigt att vissa saker släpas fram i solljuset. Men ansvaret för den knäckte då? När indignationen lagt sig eller visat sig vara omotiverad? När storyn är stendöd? I snart sagt alla professioner med en etisk kod ingår en slags non nocere-princip. Att inte skada i onödan. Faktiskt även i de pressetiska reglerna. Men likafullt ser vi ytterst sällan dessa regler fullt ut omsatta i praktiken.

I det juridiska systemet knäcks också människor på löpande band även om man med till visshet gränsande sannolikhet kan anta att andelen motiverade knäckningar är betydligt högre än i det journalistiska systemet. Den juridiska processen innebär ju att skuldfrågan har vänts in och ut ett stort antal gånger och att inte beakta olika synpunkter och faktakällor är ett tjänstefel. Men när knäckningen är en realitet, dom har fallit och basunerats ut så slutar inte det juridiska systemets ansvar. I kriminalvårdens uppdrag ingår rehabilitering och stöd. Syftet är ju att en brottsling skall kunna komma ut till samhället igen som en fullt funktionsduglig medborgare. Det syftet har aldrig journalistiken. Den går ut på att döma på ett icke rättssäkert underlag och sedan förneka den dömde all rätt till stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka till samhället igen. Vilket är synnerligen allvarligt med tanke på andelen oskyldigt dömda i medierna.

Ett tungt vägande argument mot dödsstraff är att i den händelse straffet visar sig vara fel är det omöjligt att i efterhand rätta till detta lilla misstag. Därför har det svenska juridiska systemet en möjlighet att såväl erbjuda stöd som gottgörelse (även om gottgörelsen inte på långa vägar kompenserar den verkliga förlusten) till den oskyldigt dömde. Och de av juridikens tjänstemän som känner tveksamhet inför knäckandemomentet i yrket kan sova lite bättre om nätterna. Inom journalistiken får sådana blödiga typer söka sig någon annanstans. Eller nöja sig med att skriva radannonser och predikoturer. En journalist av idag skall vara beredd att få blod på sina händer. Och trivas med det.

Eller skall vi se det så att det är tur att det finns någonstans i samhället där mobbarna och sadisterna kan få ha sin fristad? Synd bara att den mänskliga kostnaden för rådande ordning är så hög. 

The way to work!

Den journalistiska arbetsmetoden borde i den bästa av världar vara den att söka fakta och presentera dessa på ett icke värderande sätt. Låt oss för ett ögonblick fundera över den första delen av detta, att söka fakta.

För att få underlag för sin artikel eller sitt reportage torde journalisten tvingas intervjua ett antal personer som kan bidra med sina kunskaper och sina perspektiv. Därutöver bör journalisten söka skriftliga urkunder som ävenledes kan lämna bidrag till arbetet. Så långt är allt gott och väl och inget särskilt kontroversiellt. Men, anta nu att journalisten förutsätter att alla ljuger och bedrar och inte vill berätta den sanning journalistens vinkel antar. Då är det dags att börja gräva, denna omhuldade verksamhet som alltid är rätt i det moderna medielandskapet. Grävande kan vara seriöst och därför både svårt och jobbigt men det går också att göra det lätt för sig. Vilket stundom sker.  

Några exempel som hittills inte fått någon större spridning, respektive exempel är lämnade av källorna till händelserna och ligger några år tillbaka i tiden. I alla tre fallen har ansvarig utgivare kontaktats men utan att frågan därefter drivits vidare internt. I inget av fallen har det gjorts någon polisanmälan, av rädsla för vad respektive journalist kan göra för att hämnas. Den som håller i pennan håller tyvärr i makten.

Det första exemplet: En journalist från en stor kvällstidning smög omkring i en sjukhuskorridor iförd vit rock för att försöka smälta in samtidigt som vederbörande rotade efter journaluppgifter på en hyfsat känd patient. Journalisten blev både avslöjad och utslängd men redaktionschefen förnekade att deras journalister ägnade sig åt liknande arbetsmetoder.

Det andra exemplet: I ett stort uppslaget fall reagerade huvudpersonen i ett aktuellt nyhetsdrev på fotoblixtar i vardagsrummet. Jodå, en hungrande journalist smög omkring i trädgården och fotograferade in genom fönstret. Hur smart det nu var? Blixtar brukar speglas rätt bra i fönster. Hemfridsbrott? Jajamän. 

Det tredje exemplet berör en femåring som i samband med en, som det visade sig i efterhand, helt omotiverad journalistisk ”granskning” av pappan fick uppleva vad det innebar att en journalist trängde in på hennes dagis och skrämde både personal och dagisbarn och började fråga vad hon tyckte om sin hemska pappa. Med dagens pressetik var det sannolikt ett motiverat offer i kampen om nyheten. Collateral damage.

Det förefaller vara en yrkesheder att aldrig någonsin känna eller visa empati med dem man granskar. Kläm åt dem bara. I journalistisk förpackning blir lögnen sanning och inga dementier som helst i framtiden hjälper för att återställa skadan de åstadkommit.

Det som måste ifrågasättas är den journalistiska etiken, varför måste journalistik utövas på detta vis? Har verkligen alla något att dölja? Ja, kanske. Men det kanske inte är behovet att dölja för den verkliga sakens skull utan för den journalistiska sakens som är kärnan. Den som omskrivs eller intervjuas om vilket ämne det än vara må kan räkna med att dennes eller någon annans sanning inte är tillräcklig för journalisten. Sanningen måste i bästa fall förklaras i mer infantila ordalag och i sämsta fall förbättras och bli mer snaskig om den inte kan skrivas om helt. Sanningen får aldrig stå för sig själv. Verkligheten får aldrig speglas. Fick den göra det borde i rimlighetens namn viljan att dölja något minska. För viljan att dölja hänger mycket ihop med oviljan att bli felciterad, missförstådd eller medialt avrättad. 

Det är förvisso inte rätt att dra alla journalister över en kam men innan det står helt klart vem som går att lita på kommer alla att bli ifrågasatta. Ibland talas det om att det inte behövs någon ytterligare granskning av media eftersom det finns ett så bra självsanerande system med PO och Granskningsnämnd och så vidare. Kanske skulle någon av dessa instanser ta på sig att på känt kvällstidningsmanér publicera ”listan” över alla skrupelfria journalister som inte drar sig för att tänja på sanningen så att alla vet vilka man skall passa sig för? Men, lagom provokativt, blir det någon journalist kvar då förresten?