Laglös journalistik

Journalisten står över lagen och vanligt folkvett saknas hos alla andra. Det är konsekvensen av två olika men ändå sammanhängande journalistiskt anknutna dagsaktuella frågor.

Tre medarbetare på Expressen med chefredaktören själv i spetsen har vid Malmö tingsrätt dömts för vapenbrott. De har inom ramen för sitt journalistiska arbete köpt ett illegalt vapen för att påvisa hur lätt det kan vara. Därefter har de förtjänstfullt lämnat in vapnet till polisen och tack vare denna senare åtgärd fått en mildare dom, villkorligt, men döms gör de likafullt. De har ju faktiskt begått ett brott. Det är olagligt att köpa olagliga vapen.

Det finns egentligen inget att anmärka mot det de vill skildra i sig men även den journalist som rånar en bank eller mördar sin sambo för att visa att bägge företeelserna både utgör samhällsproblem och är lätta att utföra, begår ett lagbrott och skall straffas för det. Journalister har ingen fri lejd genom det juridiska systemet och journalister kan inte ta sitt yrke som ursäkt för att begå ett brott. Från kollegiets sida är många upprörda och befarar att det nu blir svårare att verka som journalist. Förvisso. Om det är så att det hör till vanligheterna att begå brott för att ha något att skriva om. Eller så kan man välja att belysa problematiken, intervjua bägge sidor i en fråga och ge en så allsidig och objektiv analys som möjligt. Det är också journalistik. Grunden till all journalistik till och med.

Journalisten som världsförbättrare och demokratins stöttepelare berör Ulrika Knutson i dagens radioessä i Kulturradion i P1. Med utgångspunkt i det första moderna mediedrevet i Sverige försvarar hon drevet som en garant för demokratin. Eftersom ingen makthavare och inget drevoffer väljer att avgå frivilligt har mediedrevet en plats för att göra livet och arbetet för denne så outhärdligt att ingen annan utväg finns än att avgå. Till slut tar den avgångnes chef sin hand från den utsatte och gör som drevet önskar.

Det är ju fint att att journalisten alltid är den som har kompetensen att avgöra vem som handlar fel. Och den är ju fint att alla granskningsvärda positioner besitts av personer som aldrig någonsin skulle komma på tanken själva att avgå, sluta eller pensionera sig. Visst finns de som saknar självinsikt men att de skulle vara så många att något så obehagligt omänskligt som ett mediedrev behöver försvaras antyder en journalistiskt elitistisk människosyn som är ovärdig en demokrati. Även om demokratin förutsätter att även de med liknande värderingar skall få ge uttryck för dem. Eller att tycka att det är okej att begå lagbrott. Men demokratins garant är inte mediedrevet eller journalistiken. Det är att det finns rättsvårdande instanser som hanterar dem som inte ställer upp på spelreglerna. Oavsett om vederbörande är journalist eller inte. Att bara tre journalister blivit dömda i år ter sig i detta perspektiv som en demokratisk brist. Mediedrevens aktörer borde betydligt lättare kunna lagföras.

Det finns hopp för journalistiken!

Ett återkommande tema på denna blogg är förskjutningen av det ursprungliga och speglande journalistiska uppdraget mot en granskningsjournalistik som inte bygger på fakta utan på åsikter. Där viljan att ”berätta en historia” och att välja en vinkel är de viktigaste parametrarna. Inte att beskriva vad som skett så objektivt som möjligt.

Därför är det glädjande att åtminstone en redaktion vågar satsa på något nyskapande som egentligen inte är något annat än en återgång till de journalistiska kärnvärdena. Nerikes Allehandas reportrar Angela Hanagarth och Tina Enström började under februari arbetet med en artikelserie kring frikyrkorna i Örebro län. Men istället för att på modernt och vedertaget manér göra detta under största diskrektion och styra informationsinhämtningen till källor som kan bekräfta uppställt tes snarare än tvärtom, gör man tvärtom. På tidningens hemsida har en blogg startats vilket utgör basen i arbetet. Frikyrkobloggen låter personer med erfarenhet, åsikter och/eller engagemang i frågan komma till tals. Öppet och offentligt. Och från det material som man på detta vis samlar in, parat med de mail som erhålls under arbetet samt egna intervjuer bör man erhålla ett faktamässigt helt annorlunda material än vad som skulle varit fallet om de istället arbetat enligt gängse granskningsnorm. Och kondensatet av allt detta är vad man avser publicera i pappersutgåvan så småningom.

I en av bloggposterna förklaras upplägget:

"På redaktionen undrade en kollega häromdagen varför vi inte skulle göra en klassisk, traditionell hårdgranskning av frikyrkan. Och visst, det har kommit in sådana tips, om till exempel kopplingen mellan personer med makt och frikyrkan.
Men det här är en annan typ av granskning. Istället för att till exempel leta skandaler, granska kronor och ören eller räkna antalet kvinnliga pastorer så valde vi en annan metod. Vi ville prata med människor om vad frikyrkan betyder för dem. Utan att väja för det som är svårt och känsligt. Till exempel synen på homosexuella, alla förbud som har funnits eller synen på dem som inte är kristna.
Det är också en granskning, fast på ett annat sätt. Ibland är vi journalister själva fast i en mall. Det ska bli spännande att höra vad ni tycker om resultatet."

Visst, det är faktiskt lite svårare, det tar lite längre tid och sannolikt måste fler aspekter vägas in än den enklast publicerbara. Och det hela är en fantastisk interaktion mellan sociala medier och traditionellt redaktionellt arbete. Det är ett steg i rätt riktning. Hoppet kring dagens journalistik är inte ute. Det förefaller finnas ljuspunkter och det är en from förhoppning att fler redaktioner börjar fundera i liknande banor.

Journalister rankas inte särskilt högt i allmänhetens ögon. I Medieakademins förtroendebarometer för 2012 ligger journalister sist. Ynka 24%. Det finns skäl för det. Inställningen att det finns skandaler under varje sten och att man därför inte ens behöver lyfta på den för att skriva något nedsättande är ett sådant skäl. Nerikes Allehanda bör ha tagit ett nyskapande steg för att återupprätta förtroendet. Heder åt det initiativet.

Sanningen är det första offret

Om det är svårt att vara journalist skall vara osagt men det torde i alla fall vara svårt att varje dag spegla sanningen i en förutbestämd omfattning. Först och främst har ingen av oss journalister hela sanningen även om vissa i sin naivitet kan tro det. För sanningen kräver att man sätter sig in i ett ämne, tar reda på och kontrollerar fakta och väger in olika ståndpunkter och vinklar. Och så balanserat och neutralt som möjligt rapporterar detta. Så länge det handlar om beskrivande journalister. Granskande eller historieberättande journalister har i allmänhet egna regler om vad som är sant. Men hur stor ambitionen att spegla sanningen än är kommer den absoluta sanningen inte att speglas. Nära, kanske och förvisso, men inte helt.

Den andra problematiken bygger på att det dagligen inte inträffar nyheter i en exakt mängd av 30 minuter eller 40 sidor 250 ord eller vilken storlek ens nyhetsmedium har. Det flyter alltså inte förbi någon jämn ström av händelser med nyhetsvärde varje dag. Vissa dagar kanhända men inte de där dagarna då samhället faktriskt visar sig från sin allra bästa sida. Det är de dagarna då journalisterna får börja tänja på vad som ska rapporteras. För spaltutrymmet eller sändningstiden måste ju fyllas. Om det är nyhetstorka märks det direkt på rapporteringen. Det är då vi lite, möjligen vanvördigt, kan säga att en cykelstöld får lika mycket utrymme som ett mord skulle fått en annan dag. 

Samma förhållande gäller för den granskande delen av journalistiken. Med den lilla skillnaden att nyhetsjournalistiken i den bästa av världar speglar vad som sker i världen och den granskande journalistiken i normalfallet kräver blodsoffer. Och för dessa senare flyter ingen jämn ström av fuskande, korrumperade och giriga maktutövare förbi varje dag och det ligger nära till hands att fabricera sitt material för att kunna "berätta en historia". Och finns det ändå något att skriva men man satsat på fel story är det sannolikt heller inte så kul att lägga ner ett projekt man investerat tid och pengar i om det visar sig att det inte håller. Bättre då att köra på och därmed över de stackare som misskrediteras. När vi granskar granskar vi ju makten och makten måste ju krossas. Och då spelar det ingen roll om det är sant. Eller hur?

En redaktion på fyllan

Vi sitter på en information vi vet att alla andra redaktioner vill ha. Vi vet något Sveriges alla sensationshungrande journalister skulle bruka våld för att komma åt. Vi vet något. Vi har scoopet. Upplevelsen av exklusivitet är skön och berusande. Och som när vi är berusade av alkohol går de kreativa processerna i hjärnan igång och vi säger och gör saker vi i nyktert tillstånd kanske inte skulle ha gjort. För i berusningen brister ofta omdömet. Och det finns ett skäl varför vi inte får framföra en bil i berusat tillstånd. Omdömet är inte det bästa.

Omdömet brast på tidningen Ångermanlands redaktion som fick den ljusa idén att intervjua den nye S-partiledarens mamma. Plötsligt satt de med information. De hade scoopet. Och så långt var allt gott och väl. De hittade en bra källa och de hade inte gjort något olagligt. Men att mamman förvisso och sannolikt var ett ovant intervjuobjekt var något man inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till. Så när hon ärligt berättade att hon visste att sonen skulle bli partiledare men inte fick berätta det, så skulle en redaktion i nyktert tillstånd ha hanterat informationen med förnuft. Att ange att en mycket säker källa bekräftat uppgifterna hade varit den logiska haneringen av scoopet. Det gjorde inte tidningen Ångermanland. I sitt berusade tillstånd berättas hela historien. Det hänvisades direkt till källan, mamman, och inte nog med det. Beskrivningen av mammas löfte att inte berätta återgavs också.

Detta är självfallet helt förkastligt och har blivit vederbörligen kritiserat. En redaktion med självinsikt ber lika självklart om ursäkt för detta, det här är inte hur vi hanterar medmänniskor oavsett ålder. Men inte tidningen Ångermanland inte. Och det är nu det börjar bli riktigt obehagligt. De väljer heller inte tystnaden på samma vis som en som gjort bort sig på fyllan utan går tvärtom ut och försvarar sitt berusningsbeteende fullt ut. Det är precis samma brist på självinsikt som hos en alkoholist och det är därför en potentiellt mycket farlig redaktion. Ser vi lite vad redaktionen tidigare har på sitt samvete så finns mer än lovligt tveksamma publiceringar vilka med samma missbruksmentalitet försvaras. Tidningen Ångermanlands framfart påminner om en rattfyllerists. Orosmolnen av att redaktionen får fortsätta härja fritt behöver knappast förtydligas. 

Den opolitiska nyhetsjournalistiken

Det förs med jämna mellanrum en diskussion om journalisters och redaktioners politiska värderingar och hur dessa styr hur och vad som rapporteras. En populär uppfattning är att journalister generellt har sin hemmaplan på vänstersidan medan mediehusen huserar på högersidan. Det må vara hur det vill med det men det är den som konstruerar artikeln eller reportaget som formulerar orden och det är orden tillsammans med de valda bilderna som kommer att påverka läsarens uppfattning kring det artikeln berör. Den individuella politiska uppfattningen hos journalisten kommer oundvikligen att, åtminstone i någon mån, styra det som skrivs.

Men om det nu skulle stämma att journalisten i gemen är vänstersympatisör kan det inte förklara att även vänsterpolitiker drabbas av drevet och vreden. Som i skrivande stund Håkan Juholt. Det som förenar denna typ av journalistik är inte viljan att driva en politisk linje. Det är förvisso viljan att påverka, att förändra skeenden och att styra samhället men samtidigt utan att behöva ta ansvar för det. Vilket förvisso är politik men inte av traditionell demokratisk och partimässig karaktär. Det är snarare ett anarkistiskt förhållningssätt. Det handlar inte om en vilja att skapa, det handlar om en medveten(?) vilja att förstöra. Och då handlar det inte längre om den enskilde journalisten eller redaktionens politiska värderingar. De finns alltjämt och de påverkar men det är inte den främsta bevekelsegrunden. 

Även om Håkan Juholt varit ett veritabelt stolpskott har hans avgång regisserats av ett antal redaktioner med hjälp av sina handgångna journalister. Och nu seger, vi har nått vårt mål! Vi har en skalp, en trofé att hänga upp på väggen! Men det är inte Juholts politik eller ens den politiska processen i övrigt som är det intressanta. Det är jakten. Nu har vi vunnit. Vi skålar och gratulerar varandra på redaktionerna för vårt framgångrika arbete. Och nu är det dags att ge oss på nästa offer. Nu börjar vi om. Vilken ska vi välja? Efterträdaren? Eller kanske någon i alliansen för att få lite balans? Eller ska vi haka på drevet mot kungahuset? På måndag sätter vi oss ned och spånar idéer om vem som står i tur. Vilken som skulle vara ett tacksamt och hyfsat enkelt djur att fälla. Framtiden ser ljus ut. Vi kommer att ha jobb så det räcker och blir över.

Varför inser vi inte på redaktionerna hur fel detta är? Och varför vågar vi som tycker oss se vad som sker och pliktskyldigast deltar för att det ”comes with the job” inte lyfta frågan? Vi diskuterar vår politiska obundenhet och värjer oss för alla anklagelser om att företräda en politisk linje. Men det destruktiva sätt dagens nyhetsjournalistik och granskningar hanterar såväl de inblandade frågorna som människorna borde vara det som är föremål för debatten. Att den tredje statsmakten egentligen är den första statsmakten. Och att samhällsutvecklingen inte styrs av folkvalda politikers beslut och initiativ utan av icke folkvalda journalister och redaktioners glädje över att kunna nita någon. För den redaktion som fått upp vittringen på ett potentiellt byte styrs inte av en politisk övertygelse. Den styrs av en människosyn som egentligen, rent krasst, borde vara straffbar.