I Södermanland pågår just nu ett ställningskrig. I ena ringhörnan Södermanlands Nyheter, lokaltidning med monopol, och i den andra ringhörnan Landstinget Sörmland, politiskt styrd och ifrågasatt offentlig institution.
För att göra en lång historia kort började det med en "Arvodesaffär" där tidigare landstingsledning stuvade om från sex till fyra landstingsråd och fördelade de två borttagna landstingsrådens arvoden på de fyra kvarvarande. Och att beslutsprocessen kring detta inte helt följde regelboken.
Att Södermanlands Nyheter (SN) inledningsvis gjorde ett bra jobb förefaller de flesta hålla med om. Landstingledningen fick avgå i enlighet med reglerna för medielogiken och i den bästa av världar vore allt bra. Men nu verkar inte Södermanland enligt SN's verklighetsbeskrivning vara den bästa av världar. Granskningen fortsätter och de nya politiker som får ta över drabbas av arvssynden. Har deras företrädare varit girigburkar måste nästa generation också vara det. Lika bra att vi plågar dem tillräckligt mycket så att de avgår. Hundratalet artiklar och lika många insändare sedan hösten 2010 har publicerats med en tämligen ensidig bild. Landstingets möjligheter att försvara sig har varit små.
När Medierna i P1 gav affären en större spridning än bara inom den sörmländska ankdammen gjorde Göran Carstorp, chefredaktör på SN, ett rätt patetisk intryck. Nej, någon kampanjjournalistik var det inte tal om och de hade inget ansvar för de demonstrationer, de hotbilder och de fysiska angrepp landstingsledningen utsatts för. Och ett desperat landsting som inte har möjlighet att nå ut anlitar PR-konsulten Paul Ronge för att åtminstone på något vis kunna få en mer balanserad verklighetsbeskrivning. Och självklart är detta grepp lika illa i SN's ögon. Den mobbade förnekas rätten att slippa bli mobbad.
Det finns en djup problematik i denna historia. Landstingen är ifrågasatta och röster höjs för att de skall läggas ner. Men det är inget beslut ett enskilt landsting eller en lokaltidning kan fatta. Det kräver en förändrad lagstiftning. Landstingen finansieras via skattsedeln och då blir varje skattekrona som inte går till kärnverksamhet är en förslösad skattekrona. De två politikerarvoden som historien egentligen emanerar från har orsakat att landstinget tvingats satsa bra mycket mer tid, kraft och resurser på att försvara helt andra värden och för att överhuvudtaget kunna fullgöra sina egentliga uppdrag. Om man blir mobbad och förtalad är det egentligen självklart att möjligheten att försvara sig borde finnas. Men de enda pengar landstinget kan göra det med är skattebetalarnas pengar. Därför blir varje försök i den riktningen ett skäl för SN att mobba landstinget ännu mer. Men om ekonomin går fullständigt åt pepparn för Landstinget Sörmland för att de inte haft tid att göra något annat än att försvara sig med skattebetalarnas pengar går det att ifrågasätta om inte det egentligen är SN som ser till att skjuta landstingsekonomin i sank? Chefredaktören har redan sagt att han inte bär något ansvar för landstingets problem. En åsikt som utanför den SN-censurerade verklighetsbeskrivningen i lokala gammelmedia börjar ifrågasättas allt mer.
Det finns en sista komplikation. Landstingen hanterar komplexa samhällsviktiga verksamheter och styrs av politiker. Det går att ha många åsikter kring om politiker egentligen är så mycket mer kompetenta än journalister men en viktigare aspekt är att politiker alltid ifrågasätts av sin opposition. Om en styrelse i ett företag beslutar en inriktning på verksamheten är det vad vi håller oss till. Den i styrelsen som är emot förväntas acceptera majoritetens förslag eller göra något annat. Om majoriteten i en landstingsstyrelse beslutar om en inriktning på verksamheten kan oppositionspolitikern med liv och lust använda alla möjligheter att vinna egna politiska poänger på majoritetens korkade beslut. Om ett förslag kommer från fel politiskt läger spelar det ingen roll hur bra förslaget än är, kommer det från fel politiskt läger är det alltid fel. Om Landstinget Sörmland hade varit ett företag hade sannolikt bilden utåt varit enig. SN hade fått hålla på men inte haft en chans i längden. Nu har SN haft god draghjälp av politiker som vunnit egna poänger på att de som mobbats av SN varit deras politiska motståndare. Men nu börjar politikerna inse sitt ansvar. De vill få ett slut på SN's snaskigheter och få arbetsro. De enda som inte verkar förstått det är SN och ett antal tillskyndande försvarande journalister. Frågan är om SN visar sig vara gjorda av teflon eller om denna historia så småningom slår tillbaka på dem själva? Å andra sidan förefaller det inte var första gången som SN ifrågasätts.
