...och på granskande journalistik. Ja, jag vet att de måste granskas i samhället, missförhållanden måste kunna upptäckas och ställas till rätta. Samhället är inte perfekt. Det är ett komplext system med oerhört många komponenter och beroenden och ingen har fullständig överblick överallt. Klart det blir fel här och där, klart människor kommer i kläm. Men jag vägrar att tro att detta alltid sker med avsikt. Någon fattar ett beslut eller föranstaltar om en åtgärd i en del av samhällsapparaten men det visar sig att det då blir fel i en helt annan ända. Vem vinner på att sticka kniven i ryggen på den som fattade beslutet eller gjorde det som gjorde att det blev fel? Istället för att lära sig något kräver vi offentlig skampåle och förnedrande avgång. Eller kräver och kräver, den moderna granskande journalistiken har vant oss vid att så är det. Har något gått fel måste någon betala med sitt jobb och anseende. Sker det inte har någon smitit undan och inte tagit sitt ansvar. Fy och usch!
Jag vägrar att tro att det är precis så illa som de granskande artiklarna målar upp. Det finns alltid en annan bild som i mediedramaturgin inte kommer fram. Medielogiken säger att det måste finnas en konflikt, en stark och en svag, en ond och en god. Men så fort jag haft kännedom om något offentligt granskat fall finns det alltid en mer nyanserad bild som inte kommer fram. Jag är tämligen övertygad om att detta inte är något undantag. Världen är inte så enkel och svartvit som bevakningen emellanåt gör gällande. Men det är förstå en smula jobbigare att kunna beskriva. Och så får vi inte samma hejdundrande konflikt att skildra.
Nu tror jag inte heller att journalisterna, med några få undantag, är några ondskefulla människor som på sina redaktioner smider planer över hur man kan ta ära och heder av någon och göra vederbörandes tillvaro till ett helvete. Jag tror man drivs av viljan att skildra det man tror är det rätta men saknar förmågan att tänka kritiskt. Man låser sig så vid sin tes att allt som talar emot bara förstärker den egna uppfattningen att man har rätt. Och jag är rädd att man inte alltid förstår de mänskliga konsekvenserna rapporteringen får. Och om man gör det så anser man sig i vissa fall bevisligen inte ha något som helst ansvar för de konsekvenser för de granskades liv, lem och trygghet som rapporteringen orsakar. Om exempelvis människor som läst det som skrivits och skulle ta den levererade beskrivningen för den enda sanningen och saken i egna händer. Allt måste tydligen rapporteras oavsett vad det får för konsekvens.
Kanske vill man retas lite också. Som inom idrotten när man vill få sin motståndare ur balans. När vi vet att vi möter en bättre motståndare retas vi för att förhoppningsvis framkalla en reaktion. En reaktion som kan innebära ett till synes omotiverat handlande som renderar både utvisningar, avstängningar och fördömanden. Och vi som retades lite står helt oförstående inför den vad som hände. Och folk tycker synd om oss som drabbas av reaktionen. Och ingen skugga faller över oss. Vi är lika oskyldiga som journalisterna som på felaktiga grunder dragit igång ett mediedrev som fått fel person att avgå av fel orsak.
Hur borde det vara? Har ett beslut eller en handling fått orimliga konsekvenser så lär vi oss något av det och bestämmer oss, tillsammans, hur vi ska lösa problemet. Vi polariserar inte. Vi utser inte syndabockar och vi kräver inte blod. Vi beskriver balanserat vad som hänt. Har min journalistiska bevakning av ett ärende fått orimliga konsekvenser för den granskade måste rimligtvis den nyanserade beskrivningen få rejält med utrymme. För en annan synvinkel, en annan sanning finns. Så gott som alltid. Och enligt det pressetiska regelverket skall även denna speglas. Men då måste det finnas journalister som förstår det också. Som förstår att journalistens viktigaste uppdrag borde vara att spegla det som sker i samhället. Inte att driva en tes eller "berätta en historia". Det kan ni göra någon annanstans än på nyhetsplats. Förslagsvis i fiktionens värld.
Jag vägrar att tro att det är precis så illa som de granskande artiklarna målar upp. Det finns alltid en annan bild som i mediedramaturgin inte kommer fram. Medielogiken säger att det måste finnas en konflikt, en stark och en svag, en ond och en god. Men så fort jag haft kännedom om något offentligt granskat fall finns det alltid en mer nyanserad bild som inte kommer fram. Jag är tämligen övertygad om att detta inte är något undantag. Världen är inte så enkel och svartvit som bevakningen emellanåt gör gällande. Men det är förstå en smula jobbigare att kunna beskriva. Och så får vi inte samma hejdundrande konflikt att skildra.
Nu tror jag inte heller att journalisterna, med några få undantag, är några ondskefulla människor som på sina redaktioner smider planer över hur man kan ta ära och heder av någon och göra vederbörandes tillvaro till ett helvete. Jag tror man drivs av viljan att skildra det man tror är det rätta men saknar förmågan att tänka kritiskt. Man låser sig så vid sin tes att allt som talar emot bara förstärker den egna uppfattningen att man har rätt. Och jag är rädd att man inte alltid förstår de mänskliga konsekvenserna rapporteringen får. Och om man gör det så anser man sig i vissa fall bevisligen inte ha något som helst ansvar för de konsekvenser för de granskades liv, lem och trygghet som rapporteringen orsakar. Om exempelvis människor som läst det som skrivits och skulle ta den levererade beskrivningen för den enda sanningen och saken i egna händer. Allt måste tydligen rapporteras oavsett vad det får för konsekvens.
Kanske vill man retas lite också. Som inom idrotten när man vill få sin motståndare ur balans. När vi vet att vi möter en bättre motståndare retas vi för att förhoppningsvis framkalla en reaktion. En reaktion som kan innebära ett till synes omotiverat handlande som renderar både utvisningar, avstängningar och fördömanden. Och vi som retades lite står helt oförstående inför den vad som hände. Och folk tycker synd om oss som drabbas av reaktionen. Och ingen skugga faller över oss. Vi är lika oskyldiga som journalisterna som på felaktiga grunder dragit igång ett mediedrev som fått fel person att avgå av fel orsak.
Hur borde det vara? Har ett beslut eller en handling fått orimliga konsekvenser så lär vi oss något av det och bestämmer oss, tillsammans, hur vi ska lösa problemet. Vi polariserar inte. Vi utser inte syndabockar och vi kräver inte blod. Vi beskriver balanserat vad som hänt. Har min journalistiska bevakning av ett ärende fått orimliga konsekvenser för den granskade måste rimligtvis den nyanserade beskrivningen få rejält med utrymme. För en annan synvinkel, en annan sanning finns. Så gott som alltid. Och enligt det pressetiska regelverket skall även denna speglas. Men då måste det finnas journalister som förstår det också. Som förstår att journalistens viktigaste uppdrag borde vara att spegla det som sker i samhället. Inte att driva en tes eller "berätta en historia". Det kan ni göra någon annanstans än på nyhetsplats. Förslagsvis i fiktionens värld.
