söndag 16 oktober 2011

Viljan att förstöra ett liv

Efter en vecka där det åter besannats att Sveriges främsta makthavare inte heter Fredrik utan Jan (Aftonbladet och Uppdrag Granskning) går det att fundera på hur denna makt egentligen används. Håkan Juholt och PärJohansson har nagelfarits i media för diverse ekonomiska ersättningar i form av riksdagsledamot och partiledare respektive ledare för Glada Hudik-teatern och föreläsare.

Låt oss först göra klart att om socialdemokratin förlorar väljarstöd eller inflytande så må det vara hänt om det sker på politiska grunder, inte journalistiska. Det är motioner, interpellationer och beslut som säger något om socialdemokratin som idé. Inte tolkningar av regelverk kring ersättningar, oavsett om det gäller resor, bostäder eller Toblerone. Och de som hyllat Glada Hudik-teatern genom åren har sannolikt av missriktad välvilja inte vågat göra något annat. Man ska ju vara snäll. De så kallade skådespelarna är dock att gratulera då de fått både en uppmärksamhet och ett värde de annars aldrig skulle fått.

Men att på djupet granska socialdemokratiska företrädares uttalade politiska vilja eller samhällets hantering av funktionshindrade säljer inga lösnummer och det är även svårt att göra löp som går till historien av detta. Om vi istället målar upp ett klassiskt svartvitt drama med en bov och ett offer kan vi journalister själva spela rollen av hjältar. Drevet är en logisk konsekvens och vi skruvar och skruvar tills vi når kulmen, någon avgår, och som en märklig följd låter vi de avgångna tala ut i pressen. Hittills har vi varit relativt förskonade från Tore Tønne-affärer (norsk fd politiker som begick självmord under ett drev) i Sverige men tids nog kommer det. Tyvärr så påverkade det inte norska medier i någon nämnvärd utsträckning vilket stärker tesen om att som journalist måste du glatt kunna gå över lik för att fullgöra ditt självpåtagna uppdrag att förändra samhället.
Drevjournalistiken är den yttersta konsekvensen av en journalistik som havererat och tappat kopplingen till sitt ursprungliga uppdrag, att spegla samhället. Det är, när Juholtar och Johanssöner får springa gatlopp i pressen, lätt att önska sig att de bägge makthavarna Jan utsätts för samma medicin, tvingas avgå och helst också i likhet med så många andra drevoffer ifrågasätta om det är värt att leva längre. Men, då begår vi samma misstag som de gör just nu. Vi får inte falla i den fällan. Då blir vi precis lika onda som de. Det kan aldrig vara ett mål. Låt oss i stället driva debatten om att journalistiken behöver bli mänskligare. Och låt oss försöka ignorera Aftonbladet och Uppdrag Granskning. Vi behöver inte söka jobb där. Vi borde inte behöva kommentera deras insatser och, om vi blir granskade, ignorera dem och hantera dem som de mobbare de är. Visst, det är lättare sagt än gjort men någon gång måste vi börja.