Eftertanke...

Så här inför årets slut är det dags att samla sina tankar. Ett av årets diskussionämnen har varit kommentatorsfälten till alla artiklar vi publicerar. I dessa samlas en gedigen blandning av i frågan insatta med kloka synpunkter (vilka vi gärna avfärdar och definitivt inte använder som uppslag till uppföljning) med högljudda och affektivt laddade gnällspikar. Kryddat med ett och annat troll som inget hellre vill än att elda på debatten, gärna i en helt annan riktning än det som artikeln belyser, som med förkärlek går in för att detronisera de som belyses, har vi en rätt ohållbar situation. Redan nu är kännedomen om vad som sker om man som privatperson eller genom yrket ställer upp för en intervju så pass välbekant att färre och färre överhuvudtaget vill. De historier vi skriver känns inte igen av dem vi bett om hjälp och som grädde på moset översköljs var och vartannat alster med personliga påhopp i kommentatorsfälten. Klart att det inte är kul att ställa upp då! Även om denna blogg driver tesen att journalistiken behöver en ordentlig uppskärpning är det inget mot vad kommentatorsfälten egentligen behöver.

På en tidningsredaktion nära bloggaren har problematiken lösts genom efterhandsmoderering av kommentarer vilket egentligen inte betyder något. Grundproblematiken att de som skriver artikeln tvingas till en vinkel löses inte genom det. Har den som skrivit artikeln en ingång att den i artikeln belyste är en odugling så släpper vi igenom vad som helst som stöder denna tes. Oavsett om vi med till visshet gränsande sannolikhet vet att kommentatören är ett troll. Att journalistföraktet ökar är inte konstigt och till och med praktikanterna som jagar svar på dagens ofta rätt meningslösa fråga utanför ICA Maxi möts av spott och spe. Trots att den spalten inte ens går att kommentera. Men för att den som frågar utger sig för att vara journalist. 

Vi har en resa att göra i medievärlden. Antingen fortsätter vi på inslagen väg och då kommer till slut journalistiken vara en perifer företeelse i samhället. Vi betraktas som yrkesmässiga skvallertackor som får betalt för att ljuga och dessutom är vi säkert försupna hela bunten. Kanske är det dags nu för en förändring. Vi låter dem av kollegiet som trots allt tycker att historieskrivning, granskning utan substans och allmänt tuggande är vad journalistik egentligen handlar om gå sin egen väg och slå ihop sina påsar i en kombon Uppdrag Hänt i Granskning. Och vi andra, som egentligen bara vill spegla och leverera fakta, vi som tror att medborgarna trots allt är så pass kloka att de kan fatta sina egna beslut och dra sina egna slutsatser, får ett eget utrymme att göra det. Vi, den utrotningshotade arten av journalister som för att överhuvudtaget kunna få en utkomst av vårt arbete biter ihop och pliktskyldigast skriver något nedlåtande om kommunalpolitikern, förvaltningschefen, polisen, advokaten, läkaren, företagaren eller vem som helst som har en inkomst högre än medelvärdet, istället får hitta en kvalitetssäkrad arena där vi kan spegla samhället. Inte försöka styra det.

Men vi är låsta i våra tjänster. Arenan finns inte idag. Och om den funnes är det tämligen säkert att vi har ett stålbad att gå igenom på redaktionerna för att få den accepterad. För vem vill gå maktens ärenden? Vi är ju satta att granska makten och makten utgår från folket vilket gör alla till ett lovligt villebråd. Vi kan förändra samhället, vi kan styra debatten och vi kan mästra demokratin. Tråkigt nog gör vi det också. Även om vi inte tycker om det.

Uppdrag Granskning – murder by proxy?

Så här då drevet dragit igång igen. Efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning där en familj uppenbarligen blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp mot sina barn och där socialtjänsten uppträtt minst sagt klandervärt är folkdomstolen i gång. Vi har varit med om det förr. Självfallet höjs röster om politikers, tjänstemäns, polisers och åklagares omedelbara avgång. Och lika självklart drar frustrerade medlemmar av folkdomstolen sin del till rättsskipningen och mordhotar ansvariga personer. I en artikelkommentar i Gefle Dagblad noteras att:

 ”dom ska väl inte behöva mördas det låter ju otäckt, men dom har väl inte vett att avgå självmant så...”.

Att den kommentaren gått igenom tidningens modererande filter är bara i sig rätt obehagligt. Och sakfrågan drunknar i en obehaglig eftersmak att enskilda personers liv hotas. Och den rätt ensidiga vinklingen och med kännedom om Uppdrag Gransknings i en del tidigare fall rätt tveksamma arbetsmetoder gör att ugglor borde anas i mossen. Är det verkligen så illa ställt med kompetensen hos socialtjänsten i Sandviken eller finns det en annan bild som inte kommit fram, möjligen på grund av att fall som dessa ofta får handläggas med både försiktighet och sekretess? Ett faktum som gör det så mycket enklare för Uppdrag Granskning att driva en ensidig indignationslinje.

Det är faktiskt inte så svårt att googla fram andra bilder. En av huvudpersonernas blogg ger en förvisso subjektiv men ändå förklarande bild, domslutet är offentligt och det faktaunderlag som beslut har fattats på ter sig inte längre så oerhört märkligt. Om än det går att fundera kring enskilda tolkningar.

Fast, oavsett vad som är sant eller ej i hela historien, det som oroar mest är ändå hur enskilda journalister kan sätta sig så till doms över människor, i detta fall i beslutsfattande positioner. Visst vill de driva sin tes och få uppmärksamhet för sitt arbete men om de inte ens för ett ögonblick anar vad för mänskliga konsekvenser, hotet mot de anklagades liv, de manar fram är det illa. Och om en sådan aning trots allt funnits men inte fått dem att nyansera sina historier är det ännu värre. Tycker de till och med att det kan vara rätt okej att folkdomstolen utmäter ett dödsstraff som konsekvens av ett reportage så är det rent ut fruktansvärt. Då har vi journalister som kan medverka till mord utan att riskera blod på sina egna fingrar. Det kan väl ändå aldrig ha varit journalismens grundtanke?

Viljan att förstöra ett liv

Efter en vecka där det åter besannats att Sveriges främsta makthavare inte heter Fredrik utan Jan (Aftonbladet och Uppdrag Granskning) går det att fundera på hur denna makt egentligen används. Håkan Juholt och PärJohansson har nagelfarits i media för diverse ekonomiska ersättningar i form av riksdagsledamot och partiledare respektive ledare för Glada Hudik-teatern och föreläsare.

Låt oss först göra klart att om socialdemokratin förlorar väljarstöd eller inflytande så må det vara hänt om det sker på politiska grunder, inte journalistiska. Det är motioner, interpellationer och beslut som säger något om socialdemokratin som idé. Inte tolkningar av regelverk kring ersättningar, oavsett om det gäller resor, bostäder eller Toblerone. Och de som hyllat Glada Hudik-teatern genom åren har sannolikt av missriktad välvilja inte vågat göra något annat. Man ska ju vara snäll. De så kallade skådespelarna är dock att gratulera då de fått både en uppmärksamhet och ett värde de annars aldrig skulle fått.

Men att på djupet granska socialdemokratiska företrädares uttalade politiska vilja eller samhällets hantering av funktionshindrade säljer inga lösnummer och det är även svårt att göra löp som går till historien av detta. Om vi istället målar upp ett klassiskt svartvitt drama med en bov och ett offer kan vi journalister själva spela rollen av hjältar. Drevet är en logisk konsekvens och vi skruvar och skruvar tills vi når kulmen, någon avgår, och som en märklig följd låter vi de avgångna tala ut i pressen. Hittills har vi varit relativt förskonade från Tore Tønne-affärer (norsk fd politiker som begick självmord under ett drev) i Sverige men tids nog kommer det. Tyvärr så påverkade det inte norska medier i någon nämnvärd utsträckning vilket stärker tesen om att som journalist måste du glatt kunna gå över lik för att fullgöra ditt självpåtagna uppdrag att förändra samhället.

Drevjournalistiken är den yttersta konsekvensen av en journalistik som havererat och tappat kopplingen till sitt ursprungliga uppdrag, att spegla samhället. Det är, när Juholtar och Johanssöner får springa gatlopp i pressen, lätt att önska sig att de bägge makthavarna Jan utsätts för samma medicin, tvingas avgå och helst också i likhet med så många andra drevoffer ifrågasätta om det är värt att leva längre. Men, då begår vi samma misstag som de gör just nu. Vi får inte falla i den fällan. Då blir vi precis lika onda som de. Det kan aldrig vara ett mål. Låt oss i stället driva debatten om att journalistiken behöver bli mänskligare. Och låt oss försöka ignorera Aftonbladet och Uppdrag Granskning. Vi behöver inte söka jobb där. Vi borde inte behöva kommentera deras insatser och, om vi blir granskade, ignorera dem och hantera dem som de mobbare de är. Visst, det är lättare sagt än gjort men någon gång måste vi börja.

Sadister sökes!

”Den som inte är beredd att förstöra en annan människas liv skall inte bli journalist.”

Orden är enligt Ulrika Knutson i Godmorgon Världen i P1 den 17 juli 2011 Åsa Mobergs. Och innebär att den som har en vision om att jakten på nyheter även handlar om att ta ansvar för att det som rapporteras inte bara är rätt utan också får rimliga mänskliga konsekvenser för de omskrivna, bör söka sig ett annat yrke. Som blivande journalist skall alltså aspiranten inte ha några dubier inför att knäcka några liv för att skapa nyhetsomletten. Visst, oundvikligt ibland. Kanske i vissa fall till och med nödvändigt att vissa saker släpas fram i solljuset. Men ansvaret för den knäckte då? När indignationen lagt sig eller visat sig vara omotiverad? När storyn är stendöd? I snart sagt alla professioner med en etisk kod ingår en slags non nocere-princip. Att inte skada i onödan. Faktiskt även i de pressetiska reglerna. Men likafullt ser vi ytterst sällan dessa regler fullt ut omsatta i praktiken.

I det juridiska systemet knäcks också människor på löpande band även om man med till visshet gränsande sannolikhet kan anta att andelen motiverade knäckningar är betydligt högre än i det journalistiska systemet. Den juridiska processen innebär ju att skuldfrågan har vänts in och ut ett stort antal gånger och att inte beakta olika synpunkter och faktakällor är ett tjänstefel. Men när knäckningen är en realitet, dom har fallit och basunerats ut så slutar inte det juridiska systemets ansvar. I kriminalvårdens uppdrag ingår rehabilitering och stöd. Syftet är ju att en brottsling skall kunna komma ut till samhället igen som en fullt funktionsduglig medborgare. Det syftet har aldrig journalistiken. Den går ut på att döma på ett icke rättssäkert underlag och sedan förneka den dömde all rätt till stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka till samhället igen. Vilket är synnerligen allvarligt med tanke på andelen oskyldigt dömda i medierna.

Ett tungt vägande argument mot dödsstraff är att i den händelse straffet visar sig vara fel är det omöjligt att i efterhand rätta till detta lilla misstag. Därför har det svenska juridiska systemet en möjlighet att såväl erbjuda stöd som gottgörelse (även om gottgörelsen inte på långa vägar kompenserar den verkliga förlusten) till den oskyldigt dömde. Och de av juridikens tjänstemän som känner tveksamhet inför knäckandemomentet i yrket kan sova lite bättre om nätterna. Inom journalistiken får sådana blödiga typer söka sig någon annanstans. Eller nöja sig med att skriva radannonser och predikoturer. En journalist av idag skall vara beredd att få blod på sina händer. Och trivas med det.

Eller skall vi se det så att det är tur att det finns någonstans i samhället där mobbarna och sadisterna kan få ha sin fristad? Synd bara att den mänskliga kostnaden för rådande ordning är så hög. 

The way to work!

Den journalistiska arbetsmetoden borde i den bästa av världar vara den att söka fakta och presentera dessa på ett icke värderande sätt. Låt oss för ett ögonblick fundera över den första delen av detta, att söka fakta.

För att få underlag för sin artikel eller sitt reportage torde journalisten tvingas intervjua ett antal personer som kan bidra med sina kunskaper och sina perspektiv. Därutöver bör journalisten söka skriftliga urkunder som ävenledes kan lämna bidrag till arbetet. Så långt är allt gott och väl och inget särskilt kontroversiellt. Men, anta nu att journalisten förutsätter att alla ljuger och bedrar och inte vill berätta den sanning journalistens vinkel antar. Då är det dags att börja gräva, denna omhuldade verksamhet som alltid är rätt i det moderna medielandskapet. Grävande kan vara seriöst och därför både svårt och jobbigt men det går också att göra det lätt för sig. Vilket stundom sker.  

Några exempel som hittills inte fått någon större spridning, respektive exempel är lämnade av källorna till händelserna och ligger några år tillbaka i tiden. I alla tre fallen har ansvarig utgivare kontaktats men utan att frågan därefter drivits vidare internt. I inget av fallen har det gjorts någon polisanmälan, av rädsla för vad respektive journalist kan göra för att hämnas. Den som håller i pennan håller tyvärr i makten.

Det första exemplet: En journalist från en stor kvällstidning smög omkring i en sjukhuskorridor iförd vit rock för att försöka smälta in samtidigt som vederbörande rotade efter journaluppgifter på en hyfsat känd patient. Journalisten blev både avslöjad och utslängd men redaktionschefen förnekade att deras journalister ägnade sig åt liknande arbetsmetoder.

Det andra exemplet: I ett stort uppslaget fall reagerade huvudpersonen i ett aktuellt nyhetsdrev på fotoblixtar i vardagsrummet. Jodå, en hungrande journalist smög omkring i trädgården och fotograferade in genom fönstret. Hur smart det nu var? Blixtar brukar speglas rätt bra i fönster. Hemfridsbrott? Jajamän. 

Det tredje exemplet berör en femåring som i samband med en, som det visade sig i efterhand, helt omotiverad journalistisk ”granskning” av pappan fick uppleva vad det innebar att en journalist trängde in på hennes dagis och skrämde både personal och dagisbarn och började fråga vad hon tyckte om sin hemska pappa. Med dagens pressetik var det sannolikt ett motiverat offer i kampen om nyheten. Collateral damage.

Det förefaller vara en yrkesheder att aldrig någonsin känna eller visa empati med dem man granskar. Kläm åt dem bara. I journalistisk förpackning blir lögnen sanning och inga dementier som helst i framtiden hjälper för att återställa skadan de åstadkommit.

Det som måste ifrågasättas är den journalistiska etiken, varför måste journalistik utövas på detta vis? Har verkligen alla något att dölja? Ja, kanske. Men det kanske inte är behovet att dölja för den verkliga sakens skull utan för den journalistiska sakens som är kärnan. Den som omskrivs eller intervjuas om vilket ämne det än vara må kan räkna med att dennes eller någon annans sanning inte är tillräcklig för journalisten. Sanningen måste i bästa fall förklaras i mer infantila ordalag och i sämsta fall förbättras och bli mer snaskig om den inte kan skrivas om helt. Sanningen får aldrig stå för sig själv. Verkligheten får aldrig speglas. Fick den göra det borde i rimlighetens namn viljan att dölja något minska. För viljan att dölja hänger mycket ihop med oviljan att bli felciterad, missförstådd eller medialt avrättad. 

Det är förvisso inte rätt att dra alla journalister över en kam men innan det står helt klart vem som går att lita på kommer alla att bli ifrågasatta. Ibland talas det om att det inte behövs någon ytterligare granskning av media eftersom det finns ett så bra självsanerande system med PO och Granskningsnämnd och så vidare. Kanske skulle någon av dessa instanser ta på sig att på känt kvällstidningsmanér publicera ”listan” över alla skrupelfria journalister som inte drar sig för att tänja på sanningen så att alla vet vilka man skall passa sig för? Men, lagom provokativt, blir det någon journalist kvar då förresten?

Men vem fan bryr sig!

Om Almedalen 2011 kan anses välutrustat avseende mängden seminarier om media och pressetiska frågeställningar må vara osagt. Diskussionen kan liksom inte anses vara för begränsad så länge vi har den pressetiska situation vi har i dagens svenska medielandskap. Dock genomgående intressanta seminarier vilka ingav ett visst hopp. Kvällstidningarnas chefredaktörer vidhöll vid flera tillfällen att den etiska diskussionen inom redaktionerna är livaktig och att all publicering föregås av nogsamma överväganden. Och att de pressetiska övertrampen i princip aldrig begås av gammelmedia utan att dessa snarare är ett resultat av nya medier där bloggare är en del. Underförstått är det alltså bloggare, twittrare och flashbackmobben som ringer till granskningsobjekten om nätterna, som klättrar omkring i deras trädgårdar och med teleobjektiv fotar in i vardagsrum. Skönt att det är klarlagt. Henrik Larsson angrep kanske fel målgrupp i sitt sommarprogram. Och märkligt att News of the world tvingas till nedläggning för vad nya medier gjort mot deras redaktion bland annat i form av planterade telefonavlyssningar. Eller är det händelsevis redaktionerna själva som faktiskt kanske bär skulden ibland?

Ett av seminarierna i Almedalen 2011 behandlade mediedrev och där försvarade återigen Expressens chefredaktör den höga etiska och moraliska ståndpunkt som han anser är kännetecknande för redaktionen. Det var nästan så att det väckte ett hopp om en ljuvligare journalistisk framtid. Men det var för ett kort ögonblick. En av paneldeltagarna berättade om sina egna upplevelser av att vara i centrum av ett drev eller en snackis eller var definitionsgränserna nu går. Om hur psykiskt påfrestande det är och hur dåligt han mådde. Om att offentliga personer och politiker också är människor och att ett drev kan bryta ned en människa fullständigt.

- "Men vem fan bryr sig. Nu får han väl ändå ge sig!"
- "Så jävla känslig man får vara då!"

I publiken fanns några Expressenmedarbetare. Deras suckande och interna kommentarer mellan varandra där ovanstående citat i allra högsta grad tydliggör att Expressen har en gedigen etisk resa att göra för att ligga i paritet med chefredaktörens i övrigt presenterade bild, var skrämmande att höra. Där fanns ingen medkänsla, ingen respekt och ingen förståelse för hur en medmänniska i kris och i centrum av ett drev kan må. Det var obehagligt. Så talar bara personer som förlorat sin moraliska kompass. I det perspektivet går det inte längre att hysa något hopp om en bättring. Istället är det bara att hoppas att Expressen gör News of the world följe till historien.

En seger för tryckfriheten…

…är rubriken på en artikel på Newsmill där Aftonbladets förre chefredaktör gläds åt att Svea Hovrätt slagit fast att den svenska spellagstiftningen strider mot EU’s diskrimineringsförbud och ger kvällstidningarna rätt att publicera annonser för utländska spelbolag.

En seger för tryckfriheten..? Friheten när det gäller att publicera åsikter och värderingar som går på tvärs mot det i samhället rådande, är väsentlig för demokratin. Och en mycket starkt önskvärd rättighet i många länder. Sverige är inte ett land där vi behöver kämpa för den. Den finns. Sverige är ingen diktatur. I Sverige är det tillåtet att publicera de mest korkade åsikter och värderingar. Om rätten att publicera utländska spelannonser till exempel. Eller åsikter om detta är värt att betrakta som en tryckfrihetsfråga. Om tryckfriheten kommer att handla om rätten att publicera spelannonser betyder det förvisso att vi har kommit oerhört långt på detta område. Men det blir lite av dagens I-landsproblem. Alltså, inte mindre rätt men kanske inte det som lagstiftaren en gång primärt tänkte på när tryckfriheten slogs fast.

Men att det finns rättighet att i stort sett allt innebär inte att det finns en skyldighet att publicera i stort sett allt. Och det är då vi hamnar i en problematik kvällstidningsjournalistiken lett till. Att allt är rätt att publicera i tryckfrihetens namn. Att tryckfriheten kommit att handla om annat än syn på samhällets styrning och utveckling eller om demokrati. Att tryckfriheten ger ett fribrev att kränka integriteter, knäcka människor och vältra sig i snask och skvaller. Att allt som kan göra att vi säljer mer tidningar eller tjänar mer pengar är rätt att publicera med tryckfriheten i ryggen. Ett skäl så gott som något att ifrågasätta tryckfriheten och fundera på att begränsa den. Tanken är fullt rimlig och det märkliga är att det är representanter för tryckfrihetens företrädare som i så fall gräver tryckfrihetens grav.

Processjournalistik

Begreppet processjournalistik och dess innebörd både förklaras och försvaras på svt’s hemsida. Det handlar närmast om när en nyhet växer fram och tar gestalt allt eftersom mer information och fler beskrivningar kring vad som skett. Som nyhetskonsument blir man mer delaktig i skeendet och journalisten håller inte inne med någon information tills det normalt är publiceringsdags. Något som anses viktigt i takt med att mediemakten över nyhetsinformationen blivit mindre och att fler och fler utnyttjar sin möjlighet att delge information genom nya kanaler. Som modell, schablonbild eller önskedröm är den processjournalistiska idén alldeles utmärkt. Men implementerad i dagens journalistiska verklighet? Tveksamt.

Först och främst riskerar, som nämns i artikeln, processjournalistik minska incitamenten att kolla fakta. Att bara publicera det som säkert är sant är redan idag en sällsynthet men risken är nu att denna lilla detalj, vars väsentlighet är rätt beytande, närmast utrotas. Men ingångsvärdet att nyheten får växa fram kan ju alla rykten och halvsanningar publicistiskt motiveras utan större överväganden. Men det är klart, det borde ju göra tillvaron lättare för den ansvarige utgivare som idag till äventyrs har en inre etisk konflikt kring en hel del av det som faktiskt publiceras. Eventuella eftermälen är då så mycket lättare att hantera.
Vår processjournalistik innebär att det alltid är rätt att publicera ett obekräftat rykte om en namngiven person. Det var olyckligt att ryktet visade sig vara osant, att personen blev av med fru, jobb, ära och heder och tog sitt liv men det är sådana där småsaker vi accepterar i processjournalistikens värld! 

Därutöver innebär processjournalistik en uppenbar risk för låsning vid en initial vinkel. Något som dock redan idag är en problematik. Processjournalistik riskerar öka den publicistiska mängden material från samma avsändare redan från början. Detta motverkar möjligheterna till en balanserad bedömning av fakta i målet. Scenen är riggad och klar, intrigen färdig och nu kör vi på med allt vi har! Sanningen å andra sidan är snarare betjänt av att den initiala publiceringen är så begränsad som möjligt för att ge alla inblandade möjlighet att ge sin bild av vad som skall beskrivas. Men det är klart processjournalistik som inre argument för att vår vinkel ska få fäste, är ju alldeles utmärkt. Om det är sant eller inte är oväsentligt.

Varför processjournalistik? Varför inte bara vara så tråkig att beskriva och spegla vad som har hänt istället? Faktabaserad publicering? Inga vinklar, inga tyckanden, inga känslor på nyhetsplats? Nej, det är klart. Den vägen har ju journalistiken redan övergett. Processjournalistik är ur det perspektivet nog bara ytterligare ett begrepp för att motivera mänskliga övertramp i publicismens namn, att motivera varför sanningen inte är väsentlig och varför journalister inte behöver tänka efter. Tyvärr.

Förlåt – hur svårt kan det vara??

En före detta landsslagsspelare i fotboll har tvingats be en av Sveriges mest kända och inflytelserika journalister, Janne Josefsson, om ursäkt för att ha varit hotfull i telefonen när den förre konfronterades i ett grävjobb av den senare. Det är faktiskt helt i sin ordning. Gör du fel, be om ursäkt. Det är inte rätt att vara hotfull med journalister även om det skulle kännas fullt berättigat. Det märkliga är att när en ursäkt kommer på tal är det offret för journalistiken som måste be om ursäkt. Inte journalisten i sig. Hur det ligger till i detta fall är okänt men åtminstone i ett antal av vederbörande journalists tidigare reportage har han lämnat efter sig personer som fått sina liv förstörda efter ensidiga granskningar som inte speglat motbilderna till den vinkel reportagen haft. Fall där hotfullhet varit ett journalistiskt arbetssätt. Fall där inte tillstymmelsen av ursäkt eller gottgörelse har lämnats i efterhand.

När media gör fel (och det är alltså när och inte om – media gör fel tämligen ofta men har tycks ha svårt att inse det) kommer rättelsen eller klandret från PO eller granskningsnämnd i en undanskymd ruta på sista sidan eller som en diskret tjugosekundersspot i nyhetssändningen. En gång anklagad, alltid anklagad är en realitet i dagens medielandskap. Som det fungerar nu går det inte att få upprättelse med mindre än att något väldigt drastiskt måste göras. Rimligtvis borde en felaktig publicering rendera lika stort spaltutrymme kring själva felet som den initiala nyheten. Det vore något att drömma om:
Expressen ber om ursäkt. Vår publicering om XX har varit felaktig och vi ägnar hela dagens och morgondagens upplaga till att återupprätta dennes heder!

Det kommer aldrig att ske. Yttrandefriheten ger media rätt att yttra vad de vill utan att ta hänsyn till om det är sant. Och ett tandlöst juridiskt system gör att möjligheten till upprättelse för den enskilde är i stort sett obefintlig. Förra veckans Medierna i P1 nämnde 35-åringen som ursprungligen misstänktes för Anna Lindh-mordet, som fick sitt liv uppfläkt och blev grovt förtalad av media. Han lär ha stämt Expressen men förlorat och som tack för det blivit dömd att betala Expressens advokatkostnader. Är det rimligt? Nej, rimligt vore att media vid klander i PO eller granskningsnämnd döms att betala skadestånd till den drabbade i mångmiljonklassen. Först om mediehusets överlevnad hänger på om det som publiceras verkligen är sant eller inte kan betraktas som förtal, kan vi få en självsanering värd namnet. Och en något sånär upprättelse till den drabbade.

I programmet togs även upp medias självpåtagna rätt att kränka integriteten hos enskilda personer i tryckfrihetens namn och svårigheterna för att be om ursäkt när de gjort det. Nils Funckes kommentar kring hur svårt det är för journalister att publikt erkänna sina felsteg känns som en extrem icke-fråga. Det kan endast emanera från någon som aldrig behövt be om förlåtelse för något och är kommentaren allmängiltig för journalister är det bra mycket värre ställt i journalistkåren än som överhuvudtaget är rimligt i en demokrati. En inskränkt yttrandefrihet för medieaktörer i så fall i allra högsta grad en nödvändighet.

Journalistisk statskupp?

Kungen har trampat i klaveret. Kanske. Vi vet faktiskt inte säkert. Förutom de som är rätt bergsäkra och på sedvanligt journalistmanér kräver hans avgång. Drevet har gått i gång på moralfrågor och Hermans Lindqvists fråga om kungen begått landsförräderi eller sålt kronjuvelerna sätter faktiskt frågan i ett inte oväsentligt perspektiv. Den obehagliga drivkraften att till varje pris ta en skalp ger näring åt var och en av de journalister som nu bidrar till att göra en medmänniskas (jo, kungen är faktiskt en människa av kött och blod han också – om än med en hel del privilegier) liv till ett helvete. Faktiskt är det lättare att respektera den del av journalistkåren som drivs av republikanska bevekelsegrunder och just nu vädrar morgonluft.

Det må vara både si och så att faktiskt ha en successionsordning i en demokrati men så är nu en gång lagen skriven och det är den vi har att förhålla oss till. Det är en grundlag till och med och därför inte så alldeles lätt att förändra. Men det är inte omöjligt att journalistdrevet faktiskt lyckas. Och det vi i så fall då har skådat är inget annat än en statskupp. En journalism som gått från att beskriva makten via den nu förhärskande granskningen av makten till att faktiskt störta makten. Det är en rätt häftig samhällspåverkan och vi kan då på allvar tala om media som den första statsmakten. Men med den ytterst besvärande knorren att journalisterna lika lite som kungen är föremål för en demokratisk tillsättning. Om det enda forum för att förändra statsskicket, riksdagen, låter sig styras av det journalistiska drevet är demokratin i allvarlig fara.

Självfallet är det folket som skall ha sin talan i frågan, inte journalisterna. Men detta folk måste då kunna göra en balanserad bedömning vilket för närvarande omöjliggörs av att journalisterna endast beskriver sin bild och inte motbilderna. Kungen kan rimligen inte i nuläget få en rättvis bedömning i en folkdomstol. Det är ett demokratiskt problem. Och inte bara ett problem, frånvaro av demokrati balanserar farligt nära gränsen till diktatur.

Det är inga dåliga ambitioner journalisterna har. Statskupp och diktatur. Är man medveten om det? Eller är det helt enkelt så att majoriteten av de journalister som just nu fått vittring på kungligt blod och med liv och lust deltar i drevet får sin energi av betydligt mer basala drifter. Rovdjurs- och flockmentalitet, till exempel. Eller guldspadar och stora journalistpris. Och att de varken övervägt eller förstått vilka konsekvenser deras arbete skulle kunna få för samhället i termer av statskupp och diktatur? Att det skulle förhålla sig just så är faktiskt inte helt osannolikt. Journalisten i gemen tenderar ju i allmänhet inte utmärka sig som den mest intellektuella och eftertänksamma resursen samhället har att erbjuda.

Journalistisk granskning vs granskande journalistik

Det är förståeligt att Journalistisk granskning och Granskande journalistik kan anses vara samma sak. Det är samma ord och de används synonymt. Men egentligen är de varandras ytterligheter på samma skala.

Journalistisk granskning är den nödvändiga aspekten i ett demokratiskt system. Det är möjligheten att kritiskt nagelfara och hitta luckor i det som samhällsapparaten på ett eller annat sätt påverkar en eller flera medborgare med. Gott nog. Dess förekomst leder till bättre och mer genomtänkta beslut, förebygger korruption och ger möjlighet att rätta till det som blivit fel.

Granskande journalistik är däremot något helt annat. Förvisso har denna gren av journalistiken växt ur grundtanken med en journalistisk granskning men har utvecklats till något helt annat. Föresatsen är fortfarande densamma men med tillägget att det måste finnas ett fel när granskningen väl börjar. Inte att det kan finnas ett fel. Det är en väsentlig skillnad. Om ingångsvärdet är att det måste finnas ett fel kommer allt som talar däremot att ignoreras eller på varje vis försöka vederläggas. Och denna misstro speglar även förhållandet mot dem som granskas. Arbetet sker i det fördolda så att skurkarna (de som granskas) inte ska kunna försvara sig eller ge sin bild av det hela. Och rapporteringen blir som konsekvens därav ensidig och allt annat än balanserad. Det finns en sanning och det är den som den granskande journalistiken presenterar.

Journalistisk granskning däremot leder till en sund diskussion om vad som är fel och det är ett gemensamt ansvar för granskaren och den granskande att justera systemet i en bättre riktning. Det finns en vilja till att förstå och att spegla alla de olika aspekter komplexa system kan erbjuda. Syftet är att förbättra, inte avrätta. Och fel som framkommer som hör till juridiken lämnas till juridiken. Ingen skall behöva dömas i trycksvärta.

Granskande journalistik bygger på en konfrontativ taktik där felet eller sakfrågan i sig är underordnad. Skammen, straffet och den personliga konsekvensen av ett fel är det viktiga. Att förhindra att det upprepas är ointressant. Media agerar åklagare, domare och bödel i ett. 

Drevjournalistiken, som är journalistikens allra mest smutsiga sysselsättning, kan till och med journalister själva ta avstånd från samtidigt som man hyllar den granskande journalistiken som en demokratisk garant. Men den granskande journalistiken är förstadiet till drevjournalistik. Dreven kan inte starta med mindre än att den granskande journalistiken gjort förarbetet. Och konsekvensen av såväl den granskande journalistiken såväl som drevjournalistiken är brutal för den enskilde som drabbas. Intressant nog inser till och med den yttersta representanten för granskande journalistik det.

En sund journalistisk granskning belyser inte ett problem ensidigt, är genuint intresserad av att förstå hur ett problem eller fel uppstått och vilka möjligheter att rätta till det hela som finns. Det är demokrati. Det är öppenhet. Det är vilja att göra gott. Det är vad journalister borde ägna sig åt. Men journalistisk granskning är inte granskande journalistik. Frågan är om det finns någon journalist av idag som ägnar sig åt journalistisk granskning?

Maktmissbruk på nyhetsplats

Medias roll som maktfaktor är odiskutabel. Hur bristande trovärdighet olika media har i olika undersökningar råder det paradoxala att det som media bestämt sig för att genomföra också genomförs. Önskar man, oavsett skäl, att en politiker, chef eller annan mediapersonlighet inte skall få fortsätta med sitt arbete är det, enkelt uttryckt, bara att skriva en artikel. Är önskemålet en lagändring, att stoppa ett utvecklingsprojekt eller att få in en i övrigt perifer fråga på den allmänna agendan, är angreppssättet detsamma. Och samhället dansar lydigt och ängsligt efter medias pipa. Vågar inget annat. Trots att man både vet att kraven är orimliga och i många fall felaktiga. Fast vad går att göra? Det är ju trots allt media som förlänats den yttersta makten i samhället. Tacka Tryckfrihetsförordningen för det.

Det senaste exemplet på medias aktiva roll att förändra ett skeende, och alltså inte enbart beskriva det, hämtas från Vimmerby Tidning. Veckans Medierna i P1 tog upp fallet där en miljöengagerad journalist på nyhetsplats skrivit ett stort antal artiklar för att stoppa ett kraftledningsbygge. Med värderande ord som Monsterledningen och insinuationer om hur motparten, Svenska Kraftnät, är helt ointresserad av den lokala debatten, har frågan åter uppstått om det är rätt att kampanja på nyhetsplats. För den verklighetsbeskrivning Vimmerby Tidning lämnat har varit långt ifrån balanserad.

Något längre norrut i Sverige har under vintern #SNgate rasat. Södermanlands Nyheters kampanj att få landstingsledningen att avgå för försyndelser förra ledningen gjorde sig skyldig till. En berättigad fråga är om Södermanlands Nyheter lyckas i sitt uppsåt, kommer då nästa landstingsledning att drabbas av samma kampanjande?

Ondskans axelmakt Expressen har krävt hela Piteå socialnämnds avgång på samma grund. Ett fall där i stort sett ingen av de nuvarande politikerna haft sina fingrar med i spelet. Med rubriker som 44 politiker som bryter mot lagen ger man sig faktiskt på i just detta fall, helt oskyldiga medborgare.

Men det är klart lite collateral damage får man ju räkna med i kampen för den rättvisa och den historieskrivning de icke-demokratiskt tillsatta journalisterna, anser måste till för att de makthavare (politiker och övrig samhällsapparat) med inte riktigt lika mycket makt, skall tystna av rädsla. Lite bondeoffer för att den journalistiska sanningen ska komma fram är väl inte så farligt. Eller?

Expressen - en av ondskans axelmakter?

Nyligen hängdes en känd barnprogramledare ut i Expressen på grundval av att vederbörande fått lämna ett urinprov för kontroll av eventuellt drogintag. Och insinuationerna och spekulationerna om ett faktiskt missbruk var i full gång. Ganska starka slutsatser drogs omgående. Men som det bland annat beskrevs, är det egentligen samma sak som att hängas ut som rattfyllerist efter att ha blivit stoppad i en nykterhetskontroll. Och publiceringsbeslutet är ett tilltag som Expressen fått berättigad kritik för.

Kritiken rör främst att någon som inte är dömd utan där bara en svag misstanke har uppstått, omedelbart får sitt namn och sin bild uppfläkt på löpet. Och som en konsekvens av journalistiken har dom redan fallit. Den drabbade kan kallt räkna med att inte kunna fortsätta vare sig privatliv eller arbete som tidigare. Och eventuella nya intressanta arbetsuppgifter kommer att dröja. Namnet är redan förknippat med något smutsigt. Ett bra sätt för media att göra sig av med misshagliga offentliga personer. Men vad är bevekelsegrunden i det här fallet? Vad är det som är misshagligt med en programledare för barn-tv? Media som åklagare, domare och bödel i ett. Kan det vara annat än ondska som driver detta?

Förvisso, Expressen kan ju haft något spår av rätt någonstans i bevakningen. Och nu har svaren från urinprovstagningen kommit och Expressen kan slå sig för bröstet hur rätt de haft. Eller har de det? Provsvaren antyder inget aktuellt intag utan antyder att det kan ha funnits droger i kroppen. Tidigare. Inte just då. Och provtagningen säger inget om hur dessa en gång hamnat där. I Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen får en annan känd svensk genomgå diverse provtagningar och man finner rätt många intressanta kemikalier i hennes kropp. Kemikalier hon sannolikt inte med någon medveten logik stoppat i sig.  Och på 90 % av amerikanska sedlar finns spår av kokain. Det är klart att det finns sätt att omedvetet få i sig både det en och det andra.

Och nu slår barnprogramledaren tillbaka. På sin första och enda bloggpost ger vederbörande sin version. Han försvarar sig fullt ut och även om detta är en partsinlaga så ger det en balanserad bild av vad som hänt. Inte den tämligen obalanserade bild Expressen hittills gett uttryck för. Och han ställer viktiga frågor om både Expressen-journalisterna och vissa polisers arbetsmetoder. Vad som framkommer om Expressens arbetsmetoder är faktiskt en skrämmande läsning. Telefon- och besöksterror och insinuationer om vad kan ske om inte Expressen får en kommentar. Allt presenterat noggrant tidssatt och oredigerat. Och vilka Expressen-journalister som gjort och sagt vad redovisas. Med namn. Det är ingen rolig läsning. Namnpubliceringar är aldrig en rolig läsning. Men i ett fall som detta kan det vara berättigat. De namngivna journalisterna har dragit barnprogramledarens namn i smutsen. Nu besvaras detta med samma mynt. Om det har någon effekt är tveksamt men den utsattes frustration är förståelig. För handlar det inte bara om namnpublicering. Det handlar om arbetsmetoder. Obehagliga arbetsmetoder där associationer till förföljelse av oliktänkande i mindre demokratiska länder dyker upp. Det är ovärdigt ett land som Sverige. Och det är definitivt inte journalistisk. Det är faktiskt inget annat än ren och skär ondska.

En travesti av Olof Palmes kända jultal om Hanoi 1972 känns på sin plats. Nu kan ytterligare några namn av publicistiska illdåd läggas till raden till dem där ondskan triumferat. De finns på barnprogramledarens bloggpost och de tillhör journalister på Expressen.

Utan Personligt Ansvar

Sociala medier får en allt större betydelse. Som motbilder i ett annars enögt medielandskap. Men räcker det? Opinions- och granskningsnämnder i all ära men några reella konsekvenser får inte en fällning. Och det är inget som media med självaktning basunerar ut. Om de ens gör det. Och under alla omständigheter inget om vem som fällts, vilken specifik journalist som trampat i klaveret. Skillnaden mot alla andra yrkesgrupper som fälls i sina respektive personalansvarsnämnder är obehaglig.

I stort sett överallt i samhället i övrigt får fel i yrkesutövningen mycket allvarliga konsekvenser. En polis som begår tjänstefel får sparken. Och får han eller hon inte det är upprördheten stor. Liksom om han eller hon vore advokat i stället. Läkaren och prästen granskas in på bara skinnet och granskningen i sig torde utgöra den enskilt största självmordsorsaken i dessa grupper. Politikern och företagsledaren tvingas avgå. Att göra fel kostar. Utom för en grupp. Journalisterna. På sin höjd några symboliska kronor för arbetsgivaren att betala. För finns det ingen risk att åka dit för sina fel kan man fortsätta sina halvmesyrer. Och det är just precis vad en alldeles för stor del av journalistkåren gör.

Nej, inför en granskning av journalisterna som för andra yrkesgrupper. Låt straffen bli lika kännbara som för alla andra. Spelar ingen roll om det blir böter, fängelse, arbetslöshet eller självmord. Okej, det sistnämnda är drastiskt men det är faktiskt samma typ av straff som journalister omedvetet (förhoppningsvis - det måste vara så, annars är den journalistiska moralen rent kriminell) dömer ut så fort de bestämmer sig för att "nita någon" (på en lokalradiostation för några år sedan ett vedertaget begrepp och accepterad utgångspunkt inför reportage). Men det känns som det är det enda sättet till en förbättring om journalisterna vet att de råkar precis illa ut och bestraffas på precis samma sätt som sina reportageoffer, om de fortsätter slarva med sanningen på samma sätt som de gör idag.

Men visst, förslaget kan låta drastiskt. Särskilt i en global kontext där pressfrihet och avdagatagna journalister är alldeles för vanligt. Men det finns en viss skillnad på att i en allt annat än demokratisk omgivning söka avslöja oegentligheter och att i ett, trots allt, tämligen välfungerande samhälle söka skapa samma sorts rubriker. Med förvisso en del undantag så är ett relativt sett korruptionsbefriat och demokratiskt samhälle befolkat av individer som i grunden vill väl. Relativt få går till jobbet för att kunna skapa så stor skada som möjligt. Möjligen då med undantag från en del av journalistkåren. Å andra sidan, i en situation där hot mot journalister förväntas öka och sannolikheten att det påverkar redaktionella ställningstaganden anses låg, vore det inte läge att fundera om inte en del av dessa förväntade hot betingas av att det som skrivs inte speglar sanningen utan snarare bygger på ett lite för amibitöst antagande att den korruptiva nivån i Sverige är gravt underskattad?

En rejäl journalistisk ansvarsnämnd med reella sanktionsmöjligheter, vore det alldeles fel? En av de värsta saker som någon kan göra mot en medmänniska är att påtala dennes fel och brister till tredje man utan att ge vederbörande själv en balanserad möjlighet att förklara sin sida av saken. Vardagsmat i dagens medielandskap. Och tyvärr, den journalist som utan att reflektera över vad denne ställer till med när vederbörande bryter mot detta är nog inget annat än alldeles på tok för oupplyst, alternativt genuint ondsint. Och borde i inget av dessa fall få arbeta som journalist. Och i det sammanhanget är nog det enda som i någon mån skulle få den som fyller detta kriterium att skärpa sig, att denne får smaka på sin egen medicin och inte kan vara säker på att komma undan med att slarva med sanningen. De journalister som utgår från att spegla verkligheten borde inte behöva oroa sig men i övrigt är det dags att sluta dalta med journalistkåren. Lite ordentliga straff för tjänstefel vore inte helt fel. Om en fällning av PO innebar en mer eller mindre påtvingad förändring av karriärsvalet är förutsättningarna, jämfört alla andra, utjämnade!

Journalisten - en konspirationsteoretiker?

"En journalists uppdrag är att söka sanningen."

Så långt går det att hålla med Joe Sacco, aktuell med en bok om de ockuperade palestinska områdena. Fast han säger något mer som är betydligt mer oroande för en strävan mot mer objektiv journalistik.

"En journalists uppgift är inte att ställa sig i mitten av två positioner"

Hoppsan! Det är ju precis och exakt vad journalistens uppgift faktiskt är. Eller borde vara. Skildra verkligheten såsom den uppenbarar sig, spegla vad som sker och undvika att ta ställning för någon part.

En sanning är aldrig absolut och innehåller fragment från bägge sidor i exempelvis en konflikt. För att skildra sanningen så nära sanningen som möjligt måste journalisten befinna sig i mitten av två positioner. Annars är denne en informatör. Någon vars uppdrag innebär att informera om och torgföra den ena partens ståndpunkt. Det är en helt annan yrkesroll och ett helt annat uppdrag. Något vederbörande får betalt för och i sig är detta inte något kontroversiellt. Avsändaren är tydlig.

Men en journalist får aldrig bli en informatör åt den ena parten i en konflikt. Det är inte dennes uppgift. Informatören och journalisten har två helt olika yrkesroller och två olika uppdrag. Något Staffan Dopping berör när han i sin blogg skriver: "För att man är en driven journalist är man inte automatiskt en kompetent och handlingskraftig informatör." Han har erfarenhet från båda sidorna och borde veta.

Journalistens uppdrag är att söka sanningen genom att beskriva verkligheten. Eller, återigen, borde vara. Så länge de flesta media och journalister lever på illusionen att de är objektiva och oberoende blir det så oerhört mycket viktigare att ställa sig neutral. Självklart måste journalisten rapportera om en viss ståndpunkt men aldrig utan att balansera detta med den andra partens syn. Samtidigt kan journalistens uppdrag aldrig vara att i balansens namn ge lika stor utrymme åt uppenbara tokigheter som ovedersägliga fakta. Och det är ett allvarligt problem om journalisten i sin iver att "berätta sin historia" blundar för diskrepansen mellan fakta och fiktion. Allt är inte konspirationer som glimmar! Men det är faktiskt lika fel att faktiskt inte ge tokigheterna något utrymme alls. Tokigheterna är en del av samhället som skall beskrivas men det är inte journalisterna som vare sig skall försöka försvara eller vederlägga dessa. Det finns det oerhört mycket mer kompetenta personer som kan göra. Personer som gärna bidrar med fakta till journalister som inte anar dolda agendor hos alla de anser innehar den minsta form av makt.

Pressetisk kräftgång

Journalistiken har de senaste decennierna successivt lämnat sitt samhällsspeglande och beskrivande uppdrag med sanningen som ledstjärna. Huruvida detta är positivt är diskutabelt men utvecklingen har inte bara gått i en riktning. Vi kan se två olika utvecklingslinjer som tagit över.

Den ena är den tesdrivna granskande journalistiken som bygger på att någon anses ha gjort ett fel och skall sättas åt. Uppdrag Gransknings affärsidé, liksom. Ett underliggande samhällsengagemang finns förvisso och förhoppningsvis hos journalisten men engagemanget kanaliseras inte genom de vanliga demokratiska kanalerna utan det är istället media som agerar såväl åklagare som domare och bödel. Möjligheten till en samlad och objektiv bedömning är begränsad. Budordet är att granska makten och makten utgörs alltid av den starkare parten i en verklig eller skapad konflikt. Hur lite verklig makt denna part egentligen har spelar ingen roll.

Men de som sitter på den verkliga makten i dessa fall är faktiskt journalisterna själva. Och med insikten att den speglande journalistiken i stort har försvunnit anpassar sig och agerar de övriga maktbärarna, inom politik, samhällsstyrning och näringsliv, efter den nya journalistikens verklighetsbeskrivning. Man inser att alla försök att hantera media med lite mer uppfostrande metoder riskerar att kraftfullt slå tillbaka mot dem själva. De tvingas istället försvara sin rätt och sin heder och undviker stundom att fatta nödvändiga beslut eller vidarebefordra nödvändig information. Det sistnämnda eftersom risken är uppenbar att själva sakfrågan kan och i för många fall kommer att missuppfattas och skjutas i sank av journalisterna. Hur god saken än kan vara.

Detta är ett problem. Journalisterna är inte demokratiskt valda och även om de ibland påvisar missförhållanden i samhällsapparaten bygger desto mer på feluppfattningar eller i vissa fall ren illvilja. Att granska makten blir ett alibi för att ta ansvar.

Den andra utvecklingsvägen är att journalistiken i allt större utsträckning handlar om underhållning. Nöjes- och kändisreportage i mängder och löpsedlar som hanterar populärkulturella företeelser med samma frenesi som om det vore statskupp. Detta är också ett problem eftersom det undergräver journalistikens potentiella trovärdighet. Men samtidigt är detta en paradoxal draghjälp åt dem som inte önskar att den granskande journalistiken skall få ännu mer inflytande på samhällsutvecklingen.

Ett ytterligare och inte oväsentligt problem med bägge utvecklingslinjerna är bristen på ansvar. Såväl när det gäller att i granskandets namn "nita någon" som när det gäller nöjesrapporteringens behov av att leverera skandaler. Detta parat med medias allt ökade internetisering och vi har ett reellt och allvarligt problem. Felaktigheter, skvaller och insinuationer ligger kvar i tid och evighet på nätet. Även sådant som blivit föremål för fällningar av PO/PON ligger kvar i oredigerat skick. En gång anklagad, alltid anklagad. Den som fått sitt liv förstört får alltså sitt namn fortsatt draget i smutsen förutom att de därutöver inte har några som helst möjligheter med rådande system att få någon upprättelse. Den journalistiska maktens etiska konsekvenser ställs i dessa fall på sin allra yttersta spets. Och den verkliga makten, journalisterna, flyr sitt ansvar.

Så vad gör vi då åt detta? Samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren menar att vi inte skall ägna oss att försöka uppfostra journalistiken att bli mer plikttrogna och etiskt balanserade utan snarare se till att mottagarna av journalistikens alster blir mer kritiska i sin mediekonsumtion. I princip att folket skall inse att den granskande journalistiken är precis lika mycket underhållning som nöjesjournalistiken. Frågan är bara hur det skulle gå till? Trots medias bristande trovärdighet i många undersökningar uppfattas ändå ofta den tesdrivna granskande journalistiken som sanning.

Mer folkbildande insatser kring vad journalistik faktiskt är nuförtiden? Tja, fast år 2011 köper vi ändå varor bara för att en känd artist marknadsför dem. Om folkbildning i detta fall skulle fungera hade vi för länge sedan slutat att producera reklam med kändisar.
Kanske lite mer avslöjande reportage med journalister som måltavla i stället för vanligt folk? Ett aktuellt exempel just nu är Maciej Zaremba som får sin beskärda del av kritik för en artikelserie om skolan. Det är välgörande. Men frågan är om det räcker?
Eller varför kan inte samhällsinstitutionerna, politik och näringsliv, göra gemensam sak och helt enkelt sluta spela efter den moderna journalistikens villkor? Inte anpassa sig efter vad journalisterna förväntas eller faktiskt skriver. Vara selektiv i kontakten, välja vilka som förtjänar respekt och behandla resten som de underhållningsproducenter de kanske egentligen är. Varför inte? Det är bara att börja!

Räta ut vinklarna!

Inom matematiken beskriver en vinkel riktningsförhållandet mellan två olika linjer. Vinkeln kan ha vilket värde som helst och även en obefintlig vinkel är en vinkel. Noll grader för att vara exakt. Men alla andra vinklar är alltså en avvikelse från den räta linjen. En vinkel har inget värde annat än det numeriska och en vinkel kan således inte anses rätt eller fel med mindre än att vinkeln placeras i ett sammanhang. Då och endast då kan en tolkning ske huruvida den är korrekt.

Vinkelbegreppet används även i den moderna journalistiken där det är en uttalad regel att journalisten skall ge sitt alster en vinkel. Det sägs till och med att det första en journalist får lära sig är att hårdvinkla nyheter. Med vinkling i detta sammanhang åsyftas att beskrivningen skall baseras på journalistens subjektiva tolkning av ett skeende. Alltså att välja vad i det aktuella fallet journalisten skall fokusera sitt reportage på. Detta innebär dock att själva ingångsvärdet är att det som skall beskrivas både behöver förenklas och omtolkas på ett sätt som först och främst passar journalistens och dennes valda vinkels ändamål. Inte sakens i sig eller sanningens. På motsvarande vis som i matematiken krävs ett sammanhang för att vinkeln skall kunna förstås. Det räcker inte bara med ett numeriskt värde. Eller en artikel. En journalistisk vinkel kräver alltså att ett tillräckligt stort underlag av vinklar/artiklar produceras för att läsaren skall medges möjligheten att själv tolka skeendet. Det är en from förhoppning men i realiteten dominerar en vinkel. Som allt för sällan behöver vara sann. Och egentligen inte är något annat än en siffra.

Lite jobbigt blir det när man för skolelever på mediekompass.se försöker delge och försvara idén med att använda en vinkel. 
"Något man ofta talar om inom journalistiken är "vinkeln". Med det menar man artikelns fokus. [...] Utan vinkel blir texten ofta rörig och tråkig så lägg ner lite tid på att hitta en bra vinkel till ditt reportage."

En objektivt beskrivande text blir alltså tråkig. Om den råkar vara sann är underordnat. Något som brukar manifesteras i uppfattningen att all journalistik skall bygga på en konflikt. En betydelse man även låter komma fram i sin beskrivning: 
"Ett reportage kan egentligen handla om vad som helst! Det viktiga är inte VAD du skriver om utan HUR du skriver det."

Alltså, underskatta din läsare och förvänta dig att denne behöver hjälp med att förstå verkligheten på samma vis du som journalist väljer att förstå den och gör detta på ett så övertydligt sätt som möjligt. Kort sagt, vinkla!

Att utgå från en journalistisk vinkel innebär således stora problem för verklighetsbeskrivningen. Detta är emellertid något som undviks om journalisten istället väljer den "tråkiga" vägen att kallt och objektivt beskriva skeendet. Och komplettera beskrivningen alltefter att nya uppgifter framkommer.

Trots allt, det finns vissa poänger med att ändå ibland anamma vinkelinstrumentet. I danska wikipedia beskrivs journalistisk vinkel sålunda:
”Vinklen er fastlagt allerede i researchfasen, oftest som en hypotese, og derfor ser man af og til, at journalisten må erkende, at vinklen ikke holder - altså, at hypotesen ikke viser sig at være sand, eller at den ikke kan dokumenteres, og at journalisten derfor enten må droppe emnet eller vælge en anden vinkel.”

Denna tolkning av journalistisk vinkel kräver dock att journalistiken tillägnar sig en annan vetenskaplig term, hypotesprövningen. Men det kräver en hel del. Att som journalist redan från början ta ställning innebär att incitamenten att byta vinkel minskar. Har man investerat tid och försök till trovärdighet i en riktning kan det vara tämligen svårt att överge detta. Särskilt om man redan i marknadsföringen aviserar vilken vinkel man ämnar utgå från. En viss justering av rubriken behöver inte förändra grundtanken om vinkeln. Alltså riskerar journalisten låsa sig vid den ursprungliga tanken och det kan till och med bli en prestigefråga. En problematik den speglande journalisten inte behöver drabbas av.

Det är möjligt att det inte på något vis är tänkbart för journalistiken att överge vinkelinstrumentet. Men en hypotesprövning värd namnet, att i Poppersk anda lägga ner mer tid och energi för att motbevisa sin tes för att därigenom öka möjligheten att det sanna skeendet beskrivs, är önskvärt. Men ändå, tänk så mycket enklare det skulle vara för journalisterna att objektivt spegla verkligheten. Inte driva teser eller kasta sig in i förenklade tolkningar. Och så mycket deras trovärdighet skulle öka. Hoppas går ju.

Behov av journalistisk Genèvekonvention?

Uppdrag Granskning vill bli föremål för en egen granskning. Jodå, det vore en välgärning. Enligt dem själva för att kunna bevisa att deras metoder håller. Låter precis som Uppdrag Granskning. Att på förhand bestämma sig för vad resultatet kommer att bli och beskriva verkligheten därefter.

Fast visst är det så att Uppdrag Gransknings teser ofta håller. Åtminstone ibland. Och ur det perspektiv man valt att skildra verkligheten. Vilket förvisso sällan är det enda perspektivet. Men okej, låt gå för att Uppdrag Granskning anammar en självpåtagen rätt att skapa samhällsförändringar genom att driva sina teser och ”berätta sina historier”. De fyller om inte annat varje vecka det djupt rotade mänskliga behovet att få någon att hata. Den som denna vecka granskas alltså. Och låt gå för att några personer med tveksam empati åtminstone har någon plats i tillvaron där de får göra det de kan bäst. Utföra granskande reportage och med liv och lust göra andra människors liv till ett helvete.

Men det är också det som är problemet. Ingen kommer undan ett Uppdrag Granskning med hedern i behåll. Den verklighetsbeskrivning Uppdrag Granskning vill förmedla kan aldrig vara värt det lidande de faktiskt åsamkar de granskade. Genèvekonventionen stipulerar att en soldat satt ur stridbart skick på grund av skada, sjukdom eller fångenskap inte längre är någon kombattant och därför ska skyddas. Man har alltså i krig ett ansvar att ta hand om en skadad fiende. Det är en fin princip som inte gäller den granskande journalistiken. Har Uppdrag Granskning någonsin tagit hand om sina offer och förmedlat terapi för det trauma de utsätter dem för? Nej, det är tvivelaktigt. Och den granskades namn kommer för tid och evighet att vara befläckat av granskningens teser.
 
Och med fler och fler som vill leka Uppdrag Granskning på ännu mer lösa boliner så riskerar den offentliga avrättning granskningen regelmässigt går ut på, snart rendera en egen diagnoskod inom psykiatrin. Reaktiv granskningsdepression. Eller något liknande. För att inte tala om de paranoida känslor som fortsättningsvis fyller var och en som blivit uthängd i varje ny kontakt med en okänd person. Är det kanske en journalist? Vill han/hon mig något ont? Och spelar det överhuvudtaget någon roll vad jag än säger? 

Normaliseringsprocess

Det har tydligen varit lite upprört på Aftonbladet i veckan. En fotograf vars anställningsförhållande debatten fokuserats kring, knuffade eller skrämde eller vad det var, omkull en svensk drottning på en gata i New York. Att chefredaktören Jan Helin inte stod upp för den anlitade fotografen när paparazzi-frågan seglade fram sågs av en ansenlig del av redaktionen som något illa. Och kring detta har debatten alltså förts.

Men det intressanta framkommer i P1's Medierna. En källa inifrån uppger för programmet att Aftonbladets journalister vet att man ligger på gränsen och av sin ledning stundom tvingas över den vilket i sin tur innebär att Helin borde försvara dem som hamnar i klistret. Detta är förvisso förståeligt men själva erkännandet som ligger till grund för besvikelsen är faktiskt väldigt uppseendeväckande. Som journalist på Aftonbladet vet man vet att man ligger på gränsen och stundom kliver över den. Något som kanske inte är så förvånande eftersom det tämligen länge varit alldeles för uppenbart för alla andra men nu är det officiellt. Frågan är varför de journalister som inser att de dagligdags handlar etiskt tveksamt ändå är kvar?

Kanske är det en form av normaliseringsprocess, på samma vis som de studenter i Stanford Prison Experiment, som snabbt och utan tvekan började terrorisera sina medmänniskor i sådan utsträckning att experimentet fick avbrytas. De hade fått falska förespeglingar om vad experimentet gick ut på och i den isolerade laboratoriesituationen fick de ingen möjlighet att reflektera. Det är mycket möjligt att Aftonbladets journalister fått falska förespeglingar kring om vilken tveksam medmänsklig insats man gör som anställd på tidningen och inte noterat sin egen förvandling till empatilös robot, beredd att göra vad som helst för ett löp. Fast om erkännandet nu bygger på en insikt vad redaktionsledningen lett dem in i så finns nu en strålande möjlighet att lämna experimentet/Aftonbladet.

Men… kommer vi verkligen efter detta se massuppsägningar från Aftonbladet? Det går att nära fromma förhoppningar om det men nej, det är nog inte så sannolikt. För erkännandet är troligen inte ett så insiktsfullt erkännande. Det är ett slagträ i den interna debatten. Det är dessutom en stackars anonym röst inifrån redaktionen. Ett argument som låter bra. Som handlar om viljan att få stöd för att fortsätta sina arbetsmetoder. Och om ingen kliver av kan de alltså antas vara så normaliserade till att passera gränsen till ett etiskt tvivelaktigt beteende, exempelvis att terrorisera sina medmänniskor, att den verkliga betydelsen av deras argumentation inte går upp för dem. Tråkigt nog. Helin tänker enligt sin blogg "i diskussioner med redaktionen arbeta fram tydligare riktlinjer för hur vi ska agera i sådana här situationer". Betyder det ett uns mer etisk diskussion är det en välgärning. Men det krävs mer för att vända en normaliseringsprocess.

The opera isn’t over…

Noterar att Paul Ronge avslutat sitt uppdrag för Landstinget Sörmland och känner sig ganska nöjd att fokus i den så kallade Arvodesaffären har förflyttats till Södermanlands Nyheters något ensidiga bevakning och att mobbarna nu får känna sig lite ifrågasatta. Det är bra för balansens skull. Och striden skulle alltså kunna anses vunnen. Kanske var det just det som var hans uppdrag men att hela soppan är över är tvivelaktigt. En mobbare slutar liksom inte mobba för att mobbingen uppmärksammas. Snarare kan den förändras och ta sig andra, subtilare och i vissa fall även otäckare former. SN’s chefredaktör försvarar alltjämt sitt agerande och även om mobbaren skulle tvingas byta skola är en mobbare ändå alltid en mobbare. Frågan är alltså inte om utan snarare hur mobbingen kommer att fortsätta.

Har fått nys om en annan inte lika uppmärksammad medial mobbing i Gävle där ortens store sportjournalist gått i taket över att kommunens alkoholhandläggare haft åsikter om hur ishockeytemplet i stan, Läkerol Arena skött utskänkningen. Det fanns hot om att serveringstillståndet skulle dras in men Förvaltningsrätten nöjde sig med en varning och kommunen har valt att inte överklaga. Egentligen är detta inget konstigt. Vi är oense, låter någon medla och ta ställning och så är saken biff. Men inte då. I likhet med Göran Carstorps i SN vendetta mot enskilda tjänstemän ger sig Stisse Åberg i Gefle Dagblad på tjänstemannen som ifrågasatt hur Läkerol Arena efterlevt regelverket. Och detta i en ton som är allt annat än objektiv och balanserad. Mobbing på nyhetsplats. Det är obehagligt.

Hur kommer vi åt detta och får en förändring? Kan vi hindra latenta mobbare att bli journalister? Om svaren vore enkla borde de redan ha funnits och journalismen en vacker, ren och speglande verklighetsbeskrivning. Där är vi inte idag och det känns som det enda vi kan göra är att ge mobbarna moteld. Men därmed fortsätter även striden och det är motsägelsefullt och i någon mening mobbing även det. Men vad gör man? Konflikten i Sörmland är inte över för att fokus har skiftats och Paul Ronge går vidare till andra uppdrag. Och striden i Gävle är inte över för att Förvaltningsrätten gett sitt utslag. The opera isn’t over until the fat lady sings, and if we're unlucky she never shows up...

Partiell etisk härdsmälta

Den journalistiska etiken står inte högst på agendan när chefredaktörer får prioritera viktiga områden. Inte språket heller trots att det är själva gränssnittet mot läsaren. Men såväl etik som språk borde vara centrala prioritetsområden för vilken redaktion som helst. Hur säkerställer vi att vi förmedlar rätt nyhet, berättelse eller vinkel? Och hur är vi säkra på att vi med detta inte gör mer skada än nytta?

En förklaring till det bristande etiska intresset kan självfallet vara okunskap eller en förvissning om att etiken är så självklar inom journalistiken att ingen någonsin behöver fundera kring den. Det senare skulle kunna antyda en slags redaktionellt förvärvad grandiositet. Men ytterligare en förklaring torde vara konsekvensneutralitetsprincipen som omhuldas av så många. Den är ett etiskt problem, hur tryckfrihetsmotiverad den än är. Det går nämligen inte att vara helt neutral inför de konsekvenser ett beslut om publicering får. Hur gärna vi än skulle vilja. Och försöker vi trots allt vara neutrala så sticker vi huvudet i sanden. Att publicera what-so-ever är inte ett särskilt etiskt förhållningssätt. Vi braskar på med att publicera namn. Men en del som värnar principen lyckas faktiskt emellanåt lyfta huvudet ur sanden och sätta principen ur spel. Man väljer att avstå namnpubliceringen vid uppmärksammade händelser. Och samma fråga är aktuell när det gäller tidigare brottslighet hos nytillträdd partiledares särbo. Vissa publicerar och andra inte. Namnpublicisterna är dock de som mest konsekvent tillämpar konsekvensneutralitet och därför frånhändar sig ett etiskt övervägande kring om det var rätt eller inte. Är det en nyhet är det alltid rätt. 

Men visst är det ett problem. Namnpubliceringar har i dagens medieklimat tenderat bli allt vanligare. Den avslöjande journalistiken har utvecklat en etik och ett beteende som anses förkastlig om vilken annan yrkesmänniska eller privatperson som helst skulle ägna sig åt den. Att dolda kameror används i den utsträckning som sker är en sak men att som journalist utge sig för att vara någon annan borde i teorin vara lika juridiskt förkastligt som när en icke-journalist utger sig för det. Föregivande av allmän ställning regleras i 17 kap 15 § Brottsbalken. Okej, visst förekommer enstaka fall där någon fällts men ett problem är att lagtexten bara reglerar vissa typer av yrken. Det går alltså juridiskt alldeles utmärkt att utge sig för att vara något annat än de yrken som regleras i lagen. Och kanske är det ibland nödvändigt men är det alltid etiskt rätt? Att nästan slentrianmässigt utge sig för att vara jobbcoach, fackrepresentant eller bilspekulant i storys som redan från början inte är några kandidater för Stora Journalistpriset eller Guldspaden och där undercoverismen bara ger någon ynka rad eller litet citat i artikeln.
Wallraffande? Långtifrån.
Behjärtansvärt? I något fall möjligen.
Nödvändigt? Knappast. 
Det ter sig mer som ren lättja från journalistens sida. Eller att vederbörande anser sig stå över allt annat i jakten på en extra liten rad i en i övrigt avslagen nyhet. Men om ens chefredaktör inte anser att etik är särskilt högprioriterat kanske det trots allt inte är så konstigt.

Nyhetsornitolog - någon?

Samma dag som det berättigade i att avliva björnungar i Härjedalen debatteras noteras att Dagens Medicin söker en Erfaren nyhetsjägare och möjligen ger det ena det andra för plötsligt blir ordet "nyhetsjägare" rätt intressant. Kanske använder vi det ordet slentrianmässigt men har vi funderat på vad det egentligen står för? Vi skickar ut nyhetsjägare för att jaga nyheter likaväl som vi skickar ut jägare för att jaga vilt. 

Jakt definieras i Wikipedia som "...att man förföljer, fångar och oftast dödar vilt för att få föda, rekreation, päls och läderprodukter, troféer eller för att förebygga skadedjurs skador och olägenheter på grödor, djur och annan egendom, även för att motverka negativ påverkan av främmande arter, samt hindra smittspridning." Jakt går alltså ut på att fånga och oftast döda bytet, för det egna höga nöjets skull eller för att skapa en drägligare miljö. Finns det liknande bevekelsegrunder för nyhetsjakt? Att jag som journalist för den egna tillfredsställelsens skull alternativt i tron att jag kan förbättra världen förföljer, fångar och, åtminstone bildligt, dödar det offer jag utsett. Hur saken än vrids och vänds så känns den granskande och avslöjande journalistiken ligga kusligt nära denna definition.

Finns det ett bättre sätt att se på saken? Om vi undantar det professionella fisket som har tämligen stora likheter med jakt så har ändå fritidsfisket ett betydligt mindre brutalt angreppssätt på sina offer. Catch and release är snarare regel än undantag. Fisket kan på samma vis som jakten ge ett spänningsmoment, att försöka fånga den intet ont anande firren. Men efter fångsten och kampen och när jag fått fira min seger, fotograferat, vägt och mätt, släpper jag tillbaka fisken i vattnet. Syftet har aldrig varit att döda utan att göra så lite skada på ekosystemet som möjligt. Jägarens ingrepp i ekosystemet är betydligt mer oåterkalleligt.

Men kanske är den mest tilltalande metaforen ornitologen. Jag fångar, ringmärker och har ett genuint intresse att förstå och att följa fåglarna. Att spegla den värld fåglarna lever och rör sig i. Finns det nyhetsornitologer? Det kanske borde det om inte annat. Journalister som lever tillsammans med nyheterna, som berättar vad de ser och vad de förstår men som inte ingriper och skadar skeendet. Som inte försöker förändra världen. För även om det finns en och annan sparvhök (som lever på andra fåglar och därför påverkar livet rätt påtagligt för dessa stackars offer) så har jag som ornitolog inget intresse av att utrota dem. De är en del av ekosystemet som jag lever med och berättar om. En drömvärld? Antagligen, men vad är det för fel att ha en vision om en mänskligare journalistik?