Partiell etisk härdsmälta

Den journalistiska etiken står inte högst på agendan när chefredaktörer får prioritera viktiga områden. Inte språket heller trots att det är själva gränssnittet mot läsaren. Men såväl etik som språk borde vara centrala prioritetsområden för vilken redaktion som helst. Hur säkerställer vi att vi förmedlar rätt nyhet, berättelse eller vinkel? Och hur är vi säkra på att vi med detta inte gör mer skada än nytta?

En förklaring till det bristande etiska intresset kan självfallet vara okunskap eller en förvissning om att etiken är så självklar inom journalistiken att ingen någonsin behöver fundera kring den. Det senare skulle kunna antyda en slags redaktionellt förvärvad grandiositet. Men ytterligare en förklaring torde vara konsekvensneutralitetsprincipen som omhuldas av så många. Den är ett etiskt problem, hur tryckfrihetsmotiverad den än är. Det går nämligen inte att vara helt neutral inför de konsekvenser ett beslut om publicering får. Hur gärna vi än skulle vilja. Och försöker vi trots allt vara neutrala så sticker vi huvudet i sanden. Att publicera what-so-ever är inte ett särskilt etiskt förhållningssätt. Vi braskar på med att publicera namn. Men en del som värnar principen lyckas faktiskt emellanåt lyfta huvudet ur sanden och sätta principen ur spel. Man väljer att avstå namnpubliceringen vid uppmärksammade händelser. Och samma fråga är aktuell när det gäller tidigare brottslighet hos nytillträdd partiledares särbo. Vissa publicerar och andra inte. Namnpublicisterna är dock de som mest konsekvent tillämpar konsekvensneutralitet och därför frånhändar sig ett etiskt övervägande kring om det var rätt eller inte. Är det en nyhet är det alltid rätt. 

Men visst är det ett problem. Namnpubliceringar har i dagens medieklimat tenderat bli allt vanligare. Den avslöjande journalistiken har utvecklat en etik och ett beteende som anses förkastlig om vilken annan yrkesmänniska eller privatperson som helst skulle ägna sig åt den. Att dolda kameror används i den utsträckning som sker är en sak men att som journalist utge sig för att vara någon annan borde i teorin vara lika juridiskt förkastligt som när en icke-journalist utger sig för det. Föregivande av allmän ställning regleras i 17 kap 15 § Brottsbalken. Okej, visst förekommer enstaka fall där någon fällts men ett problem är att lagtexten bara reglerar vissa typer av yrken. Det går alltså juridiskt alldeles utmärkt att utge sig för att vara något annat än de yrken som regleras i lagen. Och kanske är det ibland nödvändigt men är det alltid etiskt rätt? Att nästan slentrianmässigt utge sig för att vara jobbcoach, fackrepresentant eller bilspekulant i storys som redan från början inte är några kandidater för Stora Journalistpriset eller Guldspaden och där undercoverismen bara ger någon ynka rad eller litet citat i artikeln.
Wallraffande? Långtifrån.
Behjärtansvärt? I något fall möjligen.
Nödvändigt? Knappast. 
Det ter sig mer som ren lättja från journalistens sida. Eller att vederbörande anser sig stå över allt annat i jakten på en extra liten rad i en i övrigt avslagen nyhet. Men om ens chefredaktör inte anser att etik är särskilt högprioriterat kanske det trots allt inte är så konstigt.

Nyhetsornitolog - någon?

Samma dag som det berättigade i att avliva björnungar i Härjedalen debatteras noteras att Dagens Medicin söker en Erfaren nyhetsjägare och möjligen ger det ena det andra för plötsligt blir ordet "nyhetsjägare" rätt intressant. Kanske använder vi det ordet slentrianmässigt men har vi funderat på vad det egentligen står för? Vi skickar ut nyhetsjägare för att jaga nyheter likaväl som vi skickar ut jägare för att jaga vilt. 

Jakt definieras i Wikipedia som "...att man förföljer, fångar och oftast dödar vilt för att få föda, rekreation, päls och läderprodukter, troféer eller för att förebygga skadedjurs skador och olägenheter på grödor, djur och annan egendom, även för att motverka negativ påverkan av främmande arter, samt hindra smittspridning." Jakt går alltså ut på att fånga och oftast döda bytet, för det egna höga nöjets skull eller för att skapa en drägligare miljö. Finns det liknande bevekelsegrunder för nyhetsjakt? Att jag som journalist för den egna tillfredsställelsens skull alternativt i tron att jag kan förbättra världen förföljer, fångar och, åtminstone bildligt, dödar det offer jag utsett. Hur saken än vrids och vänds så känns den granskande och avslöjande journalistiken ligga kusligt nära denna definition.

Finns det ett bättre sätt att se på saken? Om vi undantar det professionella fisket som har tämligen stora likheter med jakt så har ändå fritidsfisket ett betydligt mindre brutalt angreppssätt på sina offer. Catch and release är snarare regel än undantag. Fisket kan på samma vis som jakten ge ett spänningsmoment, att försöka fånga den intet ont anande firren. Men efter fångsten och kampen och när jag fått fira min seger, fotograferat, vägt och mätt, släpper jag tillbaka fisken i vattnet. Syftet har aldrig varit att döda utan att göra så lite skada på ekosystemet som möjligt. Jägarens ingrepp i ekosystemet är betydligt mer oåterkalleligt.

Men kanske är den mest tilltalande metaforen ornitologen. Jag fångar, ringmärker och har ett genuint intresse att förstå och att följa fåglarna. Att spegla den värld fåglarna lever och rör sig i. Finns det nyhetsornitologer? Det kanske borde det om inte annat. Journalister som lever tillsammans med nyheterna, som berättar vad de ser och vad de förstår men som inte ingriper och skadar skeendet. Som inte försöker förändra världen. För även om det finns en och annan sparvhök (som lever på andra fåglar och därför påverkar livet rätt påtagligt för dessa stackars offer) så har jag som ornitolog inget intresse av att utrota dem. De är en del av ekosystemet som jag lever med och berättar om. En drömvärld? Antagligen, men vad är det för fel att ha en vision om en mänskligare journalistik?

Motbilder

Verklighetsbeskrivningen i samhället har av tradition förmedlats genom traditionella medier och på sätt och vis var allt gott och väl så länge som journalismen handlade om att spegla vad som verkligen sker i samhället. Men ett speglande och beskrivande förhållningssätt är inte längre gångbart, det är inte hippt i dagens medievärld. Nej, nu ska det granskas och avslöjas och misstänkliggöras för minsta lilla. Den moderna journalismen förefaller stundom utgå från att alla har något att dölja och att det därför inte går att skriva en artikel utan att detta tydliggörs. Alltså anlägger man ett granskande perspektiv och en vinkel på det hela. Det sistnämnda är inte alldeles oviktigt. Man måste ha en vinkel. Vilket per naturlighet innebär att det inte längre är verkligheten som speglas utan att det är journalistens uppfattning om verkligheten. Vilket kan vara något helt annat.

Vid sidan av problematiken att verklighetsbeskrivningen vrids bort från verkligheten så ökar även i takt med detta journalisternas makt allt mer. Vad de skriver uppfattas ju än så länge i relativt stor utsträckning ändå som sanning. Medias makt är alltså rätt betydande. Och används inte denna makt på ett ansvarsfullt sätt genom att spegla samhället är vi illa ute. Låter vi journalister med grävande, avslöjande och historieberättande ambitioner få beskriva verkligheten kommer inte verkligheten att beskrivas. Det vi får ta del av är journalisternas uppfattning och önskemål om samtiden, förklätt till objektiv beskrivning. Den som har makten att beskriva omvärlden är den som har makten. Det finns skäl att ifrågasätta varför media skall få behålla denna självpåtagna rätt men vill vi ha tryckfrihet skall de få behålla den. Samtidigt måste motbilderna, den andra sidan, kompletteringarna få ges plats. Media måste kunna kritiseras utan att de själva står för beskrivningen och behovet av detta ökar ju mindre av verkligheten som media beskriver. Ingen har gett media den makt de har för att fabulera och i vissa samhällssystem skulle man kalla det som skett för en form av statskupp. Demokrati är det i alla fall inte. Inte så länge motbilderna tystas av de traditionella medierna.

Men det börjar hända saker. Motbilder mot medias verklighetsbeskrivning har börjat produceras och detta sker i de nya formerna av medier, de sociala medierna, där traditionella medier inte har samma makt. Självfallet är detta problematiskt för de traditionella medierna. Helt plötsligt kan människor se och läsa själva de som traditionella medier utlämnar eller vinklar och människor kan dra sina egna slutsatser. Har man som traditionellt medium varit ovarsam med sanningshalten blir det lite jobbigt.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i februari 2011 av DN. Tidningens rubriksättning och artikel stämde inte överrens med vad som faktiskt sagts och DN var inte pigga på att rätta. Så regeringen lade ut ljudfilerna på sin hemsida så att var och en kunde bedöma vad som sagts. På DN blev man inte glada.

I TV4’s Fuskbyggarna togs ära och heder av företaget Järntorget som framstod som värsta sortens buffel och båg-företag. På företaget var man dock ytterst irriterade över att man inte fick möjlighet att bemöta argumentationen som anfördes i programmet och presentera sin bild av vad som hänt. Till slut gick man till motattack och lade ut all dokumentation inklusive mailkorrespondens varvid det framgår att den bild som programmet gav inte var den enda bilden av vad som hänt. Verkligheten nyanseras en smula. Det sista avsnittet av andra säsongen i samma serie ställdes in då det då granskade företaget gjorde samma sak som Järntorget. Uppenbarligen höll inte programavsnittet ens med medias redan rätt slapphänta hantering av sanningen i övriga fall.

Landstinget Sörmland har via olika bloggar lyckats förmedla en annan bild än den allt annat än balanserade bild som främst Södermanlands Nyheter ensidigt förmedlat i den sk Arvodesaffären. Och landstinget har fått oväntat mycket stöd. Bland annat lade informationschefen på sin blogg ut de tämligen mästrande frågor Östnytt via mail ställt och krävt svar på med hänvisning till offentlighetsprincipen. Östnytt framstår som en ganska otrevlig medieaktör. Och kommunchefen i Katrineholm gjorde någon månad innan samma sak då han lade ut de insinuanta frågor han fick från Katrineholms-Kuriren varför han använde sociala medier i sådan omfattning. Och storyn gick sannolikt inte längre att skriva med negativa förtecken. Dock gick tidningen till motattack i en smått legendarisk ledarartikel som torde vara skolexemplet på vad som sker när makten varit i ohotad maktposition för länge. Självförhärligande, var ordet sa Bull.

Journalister är föga förvånande inte de som i olika undersökningar åtnjuter mest respekt i samhället. Men vi litar ändå på massmedia i någorlunda stor utsträckning. Kanske är vi för godtrogna. För hur kan vi i större utsträckning lita på massmedier än på de som skriver i dem? Kanske gör vi fortfarande distinktionen att opinionsjournalistik bara förekommer på ledarsidan och kanske har vi inte noterat att nyhetsjournalistiken numer är fylld av Janne Josefsson-wannabes. Kanske märker vi inte att den speglande journalistiken är i utdöende. Kanske är det dags för en kraftfull proteströrelse. Speglande journalistik är den enda garanten för att verklighetsbeskrivningen är något sånär korrekt.

Hyenejournalistik

Bilden av journalisten som en seriöst arbetande person med mänsklighetens bästa för ögonen och som ständigt gör noggranna etiska överväganden för att verkligheten skall beskrivas så sann som möjligt, är sedan länge på dekis. I jakten på scoopet genas det betänkligt i svängarna och verklighetsbeskrivningen får stryka på foten.

För att ställa upp på denna devalvering av journalistrollen torde det kräva att journalisten gör sig av med grundläggande mänskliga och empatiska drag och finner sig i att göra vad som helst för en bra story. Eller en bra bild. Årets bild 2011 i klassen Nyhetsbild utland tilldelades Paul Hansen för en bild av en dödad femtonårig flicka i plundringens Port-au-Prince, efter jordbävningen. En dramatisk bild som dock inte speglar hela sanningen. En annan bild som framkommit, en bild som visar de faktiska betingelserna vid fotograferingen ger en helt annan uppfattning. En hel skock med journalister står som hungra hyenor över den stackars flickan med sina kameror. Osmakligt är väl det minsta som kan sägas.

Märkligast är nog en av jurymedlemmarnas försvar för beteendet i Resumé. ”Visst, man kan se bildjournalisterna som en flock med rovdjur men frågan är om inte det är en förutsättning för deras jobb”. Men vad säger detta citat egentligen? Om förutsättningarna för journalism är att jaga i flock måste det vara något grundläggande som är väldigt, väldigt fel. Och ytterligare en anledning att inte respektera journalismen av idag.

En följdfråga är vad journalisterna egentligen hade på Haiti att göra? Visst, rapportera och ge information och i stor mängd skeppades de in för att rapportera om brist på mat, vatten och tak över huvudet. Och laglöshet. Men genomled verkligen journalisterna själva dessa umbäranden eller i vilken utsträckning lade de själva rabarber på den mat och det tak över huvudet som Haitis befolkning själva var i så stort behov av? Sannolikt åt de sig mätta på kvällarna och sov betydligt bättre om nätterna än den genomsnittlige haitiern. Bilden av journalister som rovdjur som inte bara jagar i flock utan helt saknar känslor för det byte man jagar blir allt klarare. Och bilden av journalisten som går över lik för att förmedla sin story har just blivit publicerad.

Never ending story!

Kriget i Södermanland kring den så kallade arvodesaffären och rapporteringen därikring rasar vidare. Södermanlands Nyheter (SN) som hårdnackat hävdat att de inte har något ansvar för den stämning som piskats upp och att deras rapportering varit både saklig och berättigad får fullt stöd på ledarplats hos monopoltidningens syskon, Eskilstuna Kuriren, beträffande den kritik riksmedia riktat mot SN. Motparten, Landstinget Sörmland, menar att man inte fått komma ut med sin bild, att SN ensidigt styrt rapporteringen.

Idag publicerar därför SN det man menar är samtliga artiklar i hela härvan för att läsarna ska kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan. Och kanske lite för att belysa hur balanserad rapporteringen varit. Och hela raddan av artiklar speglar närmast något av en personlig vendetta mellan tidning och landsting. Balanserad rapportering? Nänä! Att det därutöver skulle vara samtliga artiklar ifrågasätts av soppans första offer, det avgångna landstingsrådet Jörgen Danielsson och även om det är en partsinlaga är det intressant att notera hur SN valt att utlämna artiklar där landstinget verkligen försökt försvara sig. Hur var det nu med den pressetiska hållningen att låta alla parter komma till tals. SN kanske glömde bort det. Ett tips, kolla regel 13. (Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.)

Vad som är intressantast är väl att SN valt att bedriva opinionsbildning på nyhetsplats. Och att kravet på saklighet förefaller vara ett fritt valt arbete. Att det den grävande journalistikens oförmåga att se när en story inte håller redan gräver journalistikens grav känns rätt uppenbart. Men ändå, det är rätt fascinerande att följa det publicistiska självmord SN just nu ägnar sig åt. Någon som undrar ur vad som journalistförakt föds? 

Teflontidningen

I Södermanland pågår just nu ett ställningskrig. I ena ringhörnan Södermanlands Nyheter, lokaltidning med monopol, och i den andra ringhörnan Landstinget Sörmland, politiskt styrd och ifrågasatt offentlig institution.

För att göra en lång historia kort började det med en "Arvodesaffär" där tidigare landstingsledning stuvade om från sex till fyra landstingsråd och fördelade de två borttagna landstingsrådens arvoden på de fyra kvarvarande. Och att beslutsprocessen kring detta inte helt följde regelboken.

Att Södermanlands Nyheter (SN) inledningsvis gjorde ett bra jobb förefaller de flesta hålla med om. Landstingledningen fick avgå i enlighet med reglerna för medielogiken och i den bästa av världar vore allt bra. Men nu verkar inte Södermanland enligt SN's verklighetsbeskrivning vara den bästa av världar. Granskningen fortsätter och de nya politiker som får ta över drabbas av arvssynden. Har deras företrädare varit girigburkar måste nästa generation också vara det. Lika bra att vi plågar dem tillräckligt mycket så att de avgår. Hundratalet artiklar och lika många insändare sedan hösten 2010 har publicerats med en tämligen ensidig bild. Landstingets möjligheter att försvara sig har varit små.

När Medierna i P1 gav affären en större spridning än bara inom den sörmländska ankdammen gjorde Göran Carstorp, chefredaktör på SN, ett rätt patetisk intryck. Nej, någon kampanjjournalistik var det inte tal om och de hade inget ansvar för de demonstrationer, de hotbilder och de fysiska angrepp landstingsledningen utsatts för. Och ett desperat landsting som inte har möjlighet att nå ut anlitar PR-konsulten Paul Ronge för att åtminstone på något vis kunna få en mer balanserad verklighetsbeskrivning. Och självklart är detta grepp lika illa i SN's ögon. Den mobbade förnekas rätten att slippa bli mobbad.

Det finns en djup problematik i denna historia. Landstingen är ifrågasatta och röster höjs för att de skall läggas ner. Men det är inget beslut ett enskilt landsting eller en lokaltidning kan fatta. Det kräver en förändrad lagstiftning. Landstingen finansieras via skattsedeln och då blir varje skattekrona som inte går till kärnverksamhet är en förslösad skattekrona. De två politikerarvoden som historien egentligen emanerar från har orsakat att landstinget tvingats satsa bra mycket mer tid, kraft och resurser på att försvara helt andra värden och för att överhuvudtaget kunna fullgöra sina egentliga uppdrag. Om man blir mobbad och förtalad är det egentligen självklart att möjligheten att försvara sig borde finnas. Men de enda pengar landstinget kan göra det med är skattebetalarnas pengar. Därför blir varje försök i den riktningen ett skäl för SN att mobba landstinget ännu mer. Men om ekonomin går fullständigt åt pepparn för Landstinget Sörmland för att de inte haft tid att göra något annat än att försvara sig med skattebetalarnas pengar går det att ifrågasätta om inte det egentligen är SN som ser till att skjuta landstingsekonomin i sank? Chefredaktören har redan sagt att han inte bär något ansvar för landstingets problem. En åsikt som utanför den SN-censurerade verklighetsbeskrivningen i lokala gammelmedia börjar ifrågasättas allt mer.

Det finns en sista komplikation. Landstingen hanterar komplexa samhällsviktiga verksamheter och styrs av politiker. Det går att ha många åsikter kring om politiker egentligen är så mycket mer kompetenta än journalister men en viktigare aspekt är att politiker alltid ifrågasätts av sin opposition. Om en styrelse i ett företag beslutar en inriktning på verksamheten är det vad vi håller oss till. Den i styrelsen som är emot förväntas acceptera majoritetens förslag eller göra något annat. Om majoriteten i en landstingsstyrelse beslutar om en inriktning på verksamheten kan oppositionspolitikern med liv och lust använda alla möjligheter att vinna egna politiska poänger på majoritetens korkade beslut. Om ett förslag kommer från fel politiskt läger spelar det ingen roll hur bra förslaget än är, kommer det från fel politiskt läger är det alltid fel. Om Landstinget Sörmland hade varit ett företag hade sannolikt bilden utåt varit enig. SN hade fått hålla på men inte haft en chans i längden. Nu har SN haft god draghjälp av politiker som vunnit egna poänger på att de som mobbats av SN varit deras politiska motståndare. Men nu börjar politikerna inse sitt ansvar. De vill få ett slut på SN's snaskigheter och få arbetsro. De enda som inte verkar förstått det är SN och ett antal tillskyndande försvarande journalister. Frågan är om SN visar sig vara gjorda av teflon eller om denna historia så småningom slår tillbaka på dem själva? Å andra sidan förefaller det inte var första gången som SN ifrågasätts.

Skräm upp dom bara!

I april 1986 havererade en kärnreaktor i Tjernobyl. Dåvarande Sovjet var ett slutet samhälle och inga nyheter om olyckan sipprade ut. Det gjorde dock strålningen och den första indikationen på att något inte stämde kom från Forsmark i Sverige. Där noterades förhöjda stråldoser hos personerna som passerade genom entrén. Och kom utifrån. Det stämde inte. Var kom den ifrån? Det fanns inget som talade för att den kom från dem själva men man dubbelkollade. Kollade igenom om det fanns något läckage någonstans men hittade inget. Strålningen måste komma någon annanstans ifrån. Så småningom kom svaret.

Egentligen är denna reaktion, intern dubbelkoll och sedan fokus externt, tämligen logisk. Men nu intervjuades en ansvarig vid Forsmark och journalisters frågor faller inte alltid under rubriken logik. Detta var egentligen arketypen av journalistisk misstänksamhet. Att Forsmark företagit en dubbelkoll möttes av ett misstänksamt: ”Har ni inte bättre koll på er egen anläggning?”. Det stackars intervjuoffret försökte förklara att de hade det visst det men för säkerhets skull så kollade man nu i alla fall. ”Men om ni måste kolla så kan ni ju inte veta att anläggningen är säker?” Och så vidare. Och jag antar att om svaret i stället hade varit att de definitivt inte kontrollerat sin egen anläggning eftersom de hade fullt förtroende för den så hade det mötts av precis lika mycket tveksamhet av journalisten. För kärnkraften är ju ett av de där områdena som både är fullständigt obegripligt, onödigt och livsfarligt och samtidigt sysselsätter notoriskt opålitliga lögnare vars svar är ägnade att vilseleda befolkningen.

Efter katastrofen i Japan ser vi nu samma sak. Experter ifrågasätts, de har säkert något att dölja. Faktakunskap är enbart till att skjuta i sank. Vad journalisterna däremot rapporterar är sanning. Och en och annan "liten människa", de försvarslösa stackare journalister i varje läge anser sig försvara, har också förstått så länge de delar journalisternas skepsis mot överheten. Inte undra på att konspirationsteoretiker får vatten på sin kvarn. Vad journalisterna borde göra är att ifrågasätta sig själva. Trots allt är det deras bild som får svenskar att hamstra jodtabletter och sväva i ovisshet varför Tjernobyl egentligen blev Tjernobyl. Och den diskussion som borde föras kring kärnkraften förs med helt andra argument, känslomässiga snarare än faktabaserade. Sådana som inte alls är relevanta.

Ett av lågvattenmärkena: Gefle Dagblad med sitt utgivningsområde där nedfallet efter Tjernobyl blev som värst 1986 sätter nu rubriken: Gävle ligger inom japansk säkerhetszon. Jodå, Gävle ligger inom åtta mil från Forsmark och den japanska säkerhetszonen kring Fukushima är just åtta mil. Men hur vi än vänder och vrider på det ligger vare sig Gävle, Sverige eller något annat land i Japan. Rubriker är en av de där saker vi läser. Vet vi inte vad som står i själva artikeln så har vi skaffat oss en uppfattning via rubriken. Och då gäller det att den lika mycket speglar innehållet som artikeln speglar verkligheten. Okunskap hos rubriksättaren är lika illa som okunskap hos journalisten. Och det är här skon klämmer. Okunskap. Är det för mycket att kräva lite mer kunskap hos journalister? Visst, de kan inte vara experterna själva men det är inte för mycket begärt att ta reda på fakta och kontrollera dem genom att intervjua experter och specialister? Och att sedan försöka förstå och kontrollera uppgifterna. Och spegla det som sagts. Inte "berätta en historia". Tänk vilken mer behaglig tillvaro det vore om journalisterna inte alltid förutsatte att experten ljuger. Och litade på att den som har mer kunskap faktiskt också kan mer. 

Jag är så trött på mediedrev...

...och på granskande journalistik. Ja, jag vet att de måste granskas i samhället, missförhållanden måste kunna upptäckas och ställas till rätta. Samhället är inte perfekt. Det är ett komplext system med oerhört många komponenter och beroenden och ingen har fullständig överblick överallt. Klart det blir fel här och där, klart människor kommer i kläm. Men jag vägrar att tro att detta alltid sker med avsikt. Någon fattar ett beslut eller föranstaltar om en åtgärd i en del av samhällsapparaten men det visar sig att det då blir fel i en helt annan ända. Vem vinner på att sticka kniven i ryggen på den som fattade beslutet eller gjorde det som gjorde att det blev fel? Istället för att lära sig något kräver vi offentlig skampåle och förnedrande avgång. Eller kräver och kräver, den moderna granskande journalistiken har vant oss vid att så är det. Har något gått fel måste någon betala med sitt jobb och anseende. Sker det inte har någon smitit undan och inte tagit sitt ansvar. Fy och usch!

Jag vägrar att tro att det är precis så illa som de granskande artiklarna målar upp. Det finns alltid en annan bild som i mediedramaturgin inte kommer fram. Medielogiken säger att det måste finnas en konflikt, en stark och en svag, en ond och en god. Men så fort jag haft kännedom om något offentligt granskat fall finns det alltid en mer nyanserad bild som inte kommer fram. Jag är tämligen övertygad om att detta inte är något undantag. Världen är inte så enkel och svartvit som bevakningen emellanåt gör gällande. Men det är förstå en smula jobbigare att kunna beskriva. Och så får vi inte samma hejdundrande konflikt att skildra.

Nu tror jag inte heller att journalisterna, med några få undantag, är några ondskefulla människor som på sina redaktioner smider planer över hur man kan ta ära och heder av någon och göra vederbörandes tillvaro till ett helvete. Jag tror man drivs av viljan att skildra det man tror är det rätta men saknar förmågan att tänka kritiskt. Man låser sig så vid sin tes att allt som talar emot bara förstärker den egna uppfattningen att man har rätt. Och jag är rädd att man inte alltid förstår de mänskliga konsekvenserna rapporteringen får. Och om man gör det så anser man sig i vissa fall bevisligen inte ha något som helst ansvar för de konsekvenser för de granskades liv, lem och trygghet som rapporteringen orsakar. Om exempelvis människor som läst det som skrivits och skulle ta den levererade beskrivningen för den enda sanningen och saken i egna händer. Allt måste tydligen rapporteras oavsett vad det får för konsekvens.

Kanske vill man retas lite också. Som inom idrotten när man vill få sin motståndare ur balans. När vi vet att vi möter en bättre motståndare retas vi för att förhoppningsvis framkalla en reaktion. En reaktion som kan innebära ett till synes omotiverat handlande som renderar både utvisningar, avstängningar och fördömanden. Och vi som retades lite står helt oförstående inför den vad som hände. Och folk tycker synd om oss som drabbas av reaktionen. Och ingen skugga faller över oss. Vi är lika oskyldiga som journalisterna som på felaktiga grunder dragit igång ett mediedrev som fått fel person att avgå av fel orsak.

Hur borde det vara? Har ett beslut eller en handling fått orimliga konsekvenser så lär vi oss något av det och bestämmer oss, tillsammans, hur vi ska lösa problemet. Vi polariserar inte. Vi utser inte syndabockar och vi kräver inte blod. Vi beskriver balanserat vad som hänt. Har min journalistiska bevakning av ett ärende fått orimliga konsekvenser för den granskade måste rimligtvis den nyanserade beskrivningen få rejält med utrymme. För en annan synvinkel, en annan sanning finns. Så gott som alltid. Och enligt det pressetiska regelverket skall även denna speglas. Men då måste det finnas journalister som förstår det också. Som förstår att journalistens viktigaste uppdrag borde vara att spegla det som sker i samhället. Inte att driva en tes eller "berätta en historia". Det kan ni göra någon annanstans än på nyhetsplats. Förslagsvis i fiktionens värld.