Verklighetsbeskrivningen i samhället har av tradition förmedlats genom traditionella medier och på sätt och vis var allt gott och väl så länge som journalismen handlade om att spegla vad som verkligen sker i samhället. Men ett speglande och beskrivande förhållningssätt är inte längre gångbart, det är inte hippt i dagens medievärld. Nej, nu ska det granskas och avslöjas och misstänkliggöras för minsta lilla. Den moderna journalismen förefaller stundom utgå från att alla har något att dölja och att det därför inte går att skriva en artikel utan att detta tydliggörs. Alltså anlägger man ett granskande perspektiv och en vinkel på det hela. Det sistnämnda är inte alldeles oviktigt. Man måste ha en vinkel. Vilket per naturlighet innebär att det inte längre är verkligheten som speglas utan att det är journalistens uppfattning om verkligheten. Vilket kan vara något helt annat.
Vid sidan av problematiken att verklighetsbeskrivningen vrids bort från verkligheten så ökar även i takt med detta journalisternas makt allt mer. Vad de skriver uppfattas ju än så länge i relativt stor utsträckning ändå som sanning. Medias makt är alltså rätt betydande. Och används inte denna makt på ett ansvarsfullt sätt genom att spegla samhället är vi illa ute. Låter vi journalister med grävande, avslöjande och historieberättande ambitioner få beskriva verkligheten kommer inte verkligheten att beskrivas. Det vi får ta del av är journalisternas uppfattning och önskemål om samtiden, förklätt till objektiv beskrivning. Den som har makten att beskriva omvärlden är den som har makten. Det finns skäl att ifrågasätta varför media skall få behålla denna självpåtagna rätt men vill vi ha tryckfrihet skall de få behålla den. Samtidigt måste motbilderna, den andra sidan, kompletteringarna få ges plats. Media måste kunna kritiseras utan att de själva står för beskrivningen och behovet av detta ökar ju mindre av verkligheten som media beskriver. Ingen har gett media den makt de har för att fabulera och i vissa samhällssystem skulle man kalla det som skett för en form av statskupp. Demokrati är det i alla fall inte. Inte så länge motbilderna tystas av de traditionella medierna.
Men det börjar hända saker. Motbilder mot medias verklighetsbeskrivning har börjat produceras och detta sker i de nya formerna av medier, de sociala medierna, där traditionella medier inte har samma makt. Självfallet är detta problematiskt för de traditionella medierna. Helt plötsligt kan människor se och läsa själva de som traditionella medier utlämnar eller vinklar och människor kan dra sina egna slutsatser. Har man som traditionellt medium varit ovarsam med sanningshalten blir det lite jobbigt.
Fredrik Reinfeldt intervjuades i februari 2011 av DN. Tidningens rubriksättning och artikel stämde inte överrens med vad som faktiskt sagts och DN var inte pigga på att rätta. Så regeringen lade ut ljudfilerna på sin hemsida så att var och en kunde bedöma vad som sagts. På DN blev man inte glada.
I TV4’s Fuskbyggarna togs ära och heder av företaget Järntorget som framstod som värsta sortens buffel och båg-företag. På företaget var man dock ytterst irriterade över att man inte fick möjlighet att bemöta argumentationen som anfördes i programmet och presentera sin bild av vad som hänt. Till slut gick man till motattack och lade ut all dokumentation inklusive mailkorrespondens varvid det framgår att den bild som programmet gav inte var den enda bilden av vad som hänt. Verkligheten nyanseras en smula. Det sista avsnittet av andra säsongen i samma serie ställdes in då det då granskade företaget gjorde samma sak som Järntorget. Uppenbarligen höll inte programavsnittet ens med medias redan rätt slapphänta hantering av sanningen i övriga fall.
Landstinget Sörmland har via olika bloggar lyckats förmedla en annan bild än den allt annat än balanserade bild som främst Södermanlands Nyheter ensidigt förmedlat i den sk Arvodesaffären. Och landstinget har fått oväntat mycket stöd. Bland annat lade informationschefen på sin blogg ut de tämligen mästrande frågor Östnytt via mail ställt och krävt svar på med hänvisning till offentlighetsprincipen. Östnytt framstår som en ganska otrevlig medieaktör. Och kommunchefen i Katrineholm gjorde någon månad innan samma sak då han lade ut de insinuanta frågor han fick från Katrineholms-Kuriren varför han använde sociala medier i sådan omfattning. Och storyn gick sannolikt inte längre att skriva med negativa förtecken. Dock gick tidningen till motattack i en smått legendarisk ledarartikel som torde vara skolexemplet på vad som sker när makten varit i ohotad maktposition för länge. Självförhärligande, var ordet sa Bull.
Journalister är föga förvånande inte de som i olika undersökningar åtnjuter mest respekt i samhället. Men vi litar ändå på massmedia i någorlunda stor utsträckning. Kanske är vi för godtrogna. För hur kan vi i större utsträckning lita på massmedier än på de som skriver i dem? Kanske gör vi fortfarande distinktionen att opinionsjournalistik bara förekommer på ledarsidan och kanske har vi inte noterat att nyhetsjournalistiken numer är fylld av Janne Josefsson-wannabes. Kanske märker vi inte att den speglande journalistiken är i utdöende. Kanske är det dags för en kraftfull proteströrelse. Speglande journalistik är den enda garanten för att verklighetsbeskrivningen är något sånär korrekt.
Vid sidan av problematiken att verklighetsbeskrivningen vrids bort från verkligheten så ökar även i takt med detta journalisternas makt allt mer. Vad de skriver uppfattas ju än så länge i relativt stor utsträckning ändå som sanning. Medias makt är alltså rätt betydande. Och används inte denna makt på ett ansvarsfullt sätt genom att spegla samhället är vi illa ute. Låter vi journalister med grävande, avslöjande och historieberättande ambitioner få beskriva verkligheten kommer inte verkligheten att beskrivas. Det vi får ta del av är journalisternas uppfattning och önskemål om samtiden, förklätt till objektiv beskrivning. Den som har makten att beskriva omvärlden är den som har makten. Det finns skäl att ifrågasätta varför media skall få behålla denna självpåtagna rätt men vill vi ha tryckfrihet skall de få behålla den. Samtidigt måste motbilderna, den andra sidan, kompletteringarna få ges plats. Media måste kunna kritiseras utan att de själva står för beskrivningen och behovet av detta ökar ju mindre av verkligheten som media beskriver. Ingen har gett media den makt de har för att fabulera och i vissa samhällssystem skulle man kalla det som skett för en form av statskupp. Demokrati är det i alla fall inte. Inte så länge motbilderna tystas av de traditionella medierna.
Men det börjar hända saker. Motbilder mot medias verklighetsbeskrivning har börjat produceras och detta sker i de nya formerna av medier, de sociala medierna, där traditionella medier inte har samma makt. Självfallet är detta problematiskt för de traditionella medierna. Helt plötsligt kan människor se och läsa själva de som traditionella medier utlämnar eller vinklar och människor kan dra sina egna slutsatser. Har man som traditionellt medium varit ovarsam med sanningshalten blir det lite jobbigt.
Fredrik Reinfeldt intervjuades i februari 2011 av DN. Tidningens rubriksättning och artikel stämde inte överrens med vad som faktiskt sagts och DN var inte pigga på att rätta. Så regeringen lade ut ljudfilerna på sin hemsida så att var och en kunde bedöma vad som sagts. På DN blev man inte glada.
I TV4’s Fuskbyggarna togs ära och heder av företaget Järntorget som framstod som värsta sortens buffel och båg-företag. På företaget var man dock ytterst irriterade över att man inte fick möjlighet att bemöta argumentationen som anfördes i programmet och presentera sin bild av vad som hänt. Till slut gick man till motattack och lade ut all dokumentation inklusive mailkorrespondens varvid det framgår att den bild som programmet gav inte var den enda bilden av vad som hänt. Verkligheten nyanseras en smula. Det sista avsnittet av andra säsongen i samma serie ställdes in då det då granskade företaget gjorde samma sak som Järntorget. Uppenbarligen höll inte programavsnittet ens med medias redan rätt slapphänta hantering av sanningen i övriga fall.
Landstinget Sörmland har via olika bloggar lyckats förmedla en annan bild än den allt annat än balanserade bild som främst Södermanlands Nyheter ensidigt förmedlat i den sk Arvodesaffären. Och landstinget har fått oväntat mycket stöd. Bland annat lade informationschefen på sin blogg ut de tämligen mästrande frågor Östnytt via mail ställt och krävt svar på med hänvisning till offentlighetsprincipen. Östnytt framstår som en ganska otrevlig medieaktör. Och kommunchefen i Katrineholm gjorde någon månad innan samma sak då han lade ut de insinuanta frågor han fick från Katrineholms-Kuriren varför han använde sociala medier i sådan omfattning. Och storyn gick sannolikt inte längre att skriva med negativa förtecken. Dock gick tidningen till motattack i en smått legendarisk ledarartikel som torde vara skolexemplet på vad som sker när makten varit i ohotad maktposition för länge. Självförhärligande, var ordet sa Bull.
Journalister är föga förvånande inte de som i olika undersökningar åtnjuter mest respekt i samhället. Men vi litar ändå på massmedia i någorlunda stor utsträckning. Kanske är vi för godtrogna. För hur kan vi i större utsträckning lita på massmedier än på de som skriver i dem? Kanske gör vi fortfarande distinktionen att opinionsjournalistik bara förekommer på ledarsidan och kanske har vi inte noterat att nyhetsjournalistiken numer är fylld av Janne Josefsson-wannabes. Kanske märker vi inte att den speglande journalistiken är i utdöende. Kanske är det dags för en kraftfull proteströrelse. Speglande journalistik är den enda garanten för att verklighetsbeskrivningen är något sånär korrekt.
