I april 1986 havererade en kärnreaktor i Tjernobyl. Dåvarande Sovjet var ett slutet samhälle och inga nyheter om olyckan sipprade ut. Det gjorde dock strålningen och den första indikationen på att något inte stämde kom från Forsmark i Sverige. Där noterades förhöjda stråldoser hos personerna som passerade genom entrén. Och kom utifrån. Det stämde inte. Var kom den ifrån? Det fanns inget som talade för att den kom från dem själva men man dubbelkollade. Kollade igenom om det fanns något läckage någonstans men hittade inget. Strålningen måste komma någon annanstans ifrån. Så småningom kom svaret.
Egentligen är denna reaktion, intern dubbelkoll och sedan fokus externt, tämligen logisk. Men nu intervjuades en ansvarig vid Forsmark och journalisters frågor faller inte alltid under rubriken logik. Detta var egentligen arketypen av journalistisk misstänksamhet. Att Forsmark företagit en dubbelkoll möttes av ett misstänksamt: ”Har ni inte bättre koll på er egen anläggning?”. Det stackars intervjuoffret försökte förklara att de hade det visst det men för säkerhets skull så kollade man nu i alla fall. ”Men om ni måste kolla så kan ni ju inte veta att anläggningen är säker?” Och så vidare. Och jag antar att om svaret i stället hade varit att de definitivt inte kontrollerat sin egen anläggning eftersom de hade fullt förtroende för den så hade det mötts av precis lika mycket tveksamhet av journalisten. För kärnkraften är ju ett av de där områdena som både är fullständigt obegripligt, onödigt och livsfarligt och samtidigt sysselsätter notoriskt opålitliga lögnare vars svar är ägnade att vilseleda befolkningen.
Efter katastrofen i Japan ser vi nu samma sak. Experter ifrågasätts, de har säkert något att dölja. Faktakunskap är enbart till att skjuta i sank. Vad journalisterna däremot rapporterar är sanning. Och en och annan "liten människa", de försvarslösa stackare journalister i varje läge anser sig försvara, har också förstått så länge de delar journalisternas skepsis mot överheten. Inte undra på att konspirationsteoretiker får vatten på sin kvarn. Vad journalisterna borde göra är att ifrågasätta sig själva. Trots allt är det deras bild som får svenskar att hamstra jodtabletter och sväva i ovisshet varför Tjernobyl egentligen blev Tjernobyl. Och den diskussion som borde föras kring kärnkraften förs med helt andra argument, känslomässiga snarare än faktabaserade. Sådana som inte alls är relevanta.
Ett av lågvattenmärkena: Gefle Dagblad med sitt utgivningsområde där nedfallet efter Tjernobyl blev som värst 1986 sätter nu rubriken: Gävle ligger inom japansk säkerhetszon. Jodå, Gävle ligger inom åtta mil från Forsmark och den japanska säkerhetszonen kring Fukushima är just åtta mil. Men hur vi än vänder och vrider på det ligger vare sig Gävle, Sverige eller något annat land i Japan. Rubriker är en av de där saker vi läser. Vet vi inte vad som står i själva artikeln så har vi skaffat oss en uppfattning via rubriken. Och då gäller det att den lika mycket speglar innehållet som artikeln speglar verkligheten. Okunskap hos rubriksättaren är lika illa som okunskap hos journalisten. Och det är här skon klämmer. Okunskap. Är det för mycket att kräva lite mer kunskap hos journalister? Visst, de kan inte vara experterna själva men det är inte för mycket begärt att ta reda på fakta och kontrollera dem genom att intervjua experter och specialister? Och att sedan försöka förstå och kontrollera uppgifterna. Och spegla det som sagts. Inte "berätta en historia". Tänk vilken mer behaglig tillvaro det vore om journalisterna inte alltid förutsatte att experten ljuger. Och litade på att den som har mer kunskap faktiskt också kan mer.
Egentligen är denna reaktion, intern dubbelkoll och sedan fokus externt, tämligen logisk. Men nu intervjuades en ansvarig vid Forsmark och journalisters frågor faller inte alltid under rubriken logik. Detta var egentligen arketypen av journalistisk misstänksamhet. Att Forsmark företagit en dubbelkoll möttes av ett misstänksamt: ”Har ni inte bättre koll på er egen anläggning?”. Det stackars intervjuoffret försökte förklara att de hade det visst det men för säkerhets skull så kollade man nu i alla fall. ”Men om ni måste kolla så kan ni ju inte veta att anläggningen är säker?” Och så vidare. Och jag antar att om svaret i stället hade varit att de definitivt inte kontrollerat sin egen anläggning eftersom de hade fullt förtroende för den så hade det mötts av precis lika mycket tveksamhet av journalisten. För kärnkraften är ju ett av de där områdena som både är fullständigt obegripligt, onödigt och livsfarligt och samtidigt sysselsätter notoriskt opålitliga lögnare vars svar är ägnade att vilseleda befolkningen.
Efter katastrofen i Japan ser vi nu samma sak. Experter ifrågasätts, de har säkert något att dölja. Faktakunskap är enbart till att skjuta i sank. Vad journalisterna däremot rapporterar är sanning. Och en och annan "liten människa", de försvarslösa stackare journalister i varje läge anser sig försvara, har också förstått så länge de delar journalisternas skepsis mot överheten. Inte undra på att konspirationsteoretiker får vatten på sin kvarn. Vad journalisterna borde göra är att ifrågasätta sig själva. Trots allt är det deras bild som får svenskar att hamstra jodtabletter och sväva i ovisshet varför Tjernobyl egentligen blev Tjernobyl. Och den diskussion som borde föras kring kärnkraften förs med helt andra argument, känslomässiga snarare än faktabaserade. Sådana som inte alls är relevanta.
Ett av lågvattenmärkena: Gefle Dagblad med sitt utgivningsområde där nedfallet efter Tjernobyl blev som värst 1986 sätter nu rubriken: Gävle ligger inom japansk säkerhetszon. Jodå, Gävle ligger inom åtta mil från Forsmark och den japanska säkerhetszonen kring Fukushima är just åtta mil. Men hur vi än vänder och vrider på det ligger vare sig Gävle, Sverige eller något annat land i Japan. Rubriker är en av de där saker vi läser. Vet vi inte vad som står i själva artikeln så har vi skaffat oss en uppfattning via rubriken. Och då gäller det att den lika mycket speglar innehållet som artikeln speglar verkligheten. Okunskap hos rubriksättaren är lika illa som okunskap hos journalisten. Och det är här skon klämmer. Okunskap. Är det för mycket att kräva lite mer kunskap hos journalister? Visst, de kan inte vara experterna själva men det är inte för mycket begärt att ta reda på fakta och kontrollera dem genom att intervjua experter och specialister? Och att sedan försöka förstå och kontrollera uppgifterna. Och spegla det som sagts. Inte "berätta en historia". Tänk vilken mer behaglig tillvaro det vore om journalisterna inte alltid förutsatte att experten ljuger. Och litade på att den som har mer kunskap faktiskt också kan mer.
