Så här inför årets slut är det dags att samla sina tankar. Ett av årets diskussionämnen har varit kommentatorsfälten till alla artiklar vi publicerar. I dessa samlas en gedigen blandning av i frågan insatta med kloka synpunkter (vilka vi gärna avfärdar och definitivt inte använder som uppslag till uppföljning) med högljudda och affektivt laddade gnällspikar. Kryddat med ett och annat troll som inget hellre vill än att elda på debatten, gärna i en helt annan riktning än det som artikeln belyser, som med förkärlek går in för att detronisera de som belyses, har vi en rätt ohållbar situation. Redan nu är kännedomen om vad som sker om man som privatperson eller genom yrket ställer upp för en intervju så pass välbekant att färre och färre överhuvudtaget vill. De historier vi skriver känns inte igen av dem vi bett om hjälp och som grädde på moset översköljs var och vartannat alster med personliga påhopp i kommentatorsfälten. Klart att det inte är kul att ställa upp då! Även om denna blogg driver tesen att journalistiken behöver en ordentlig uppskärpning är det inget mot vad kommentatorsfälten egentligen behöver.
På en tidningsredaktion nära bloggaren har problematiken lösts genom efterhandsmoderering av kommentarer vilket egentligen inte betyder något. Grundproblematiken att de som skriver artikeln tvingas till en vinkel löses inte genom det. Har den som skrivit artikeln en ingång att den i artikeln belyste är en odugling så släpper vi igenom vad som helst som stöder denna tes. Oavsett om vi med till visshet gränsande sannolikhet vet att kommentatören är ett troll. Att journalistföraktet ökar är inte konstigt och till och med praktikanterna som jagar svar på dagens ofta rätt meningslösa fråga utanför ICA Maxi möts av spott och spe. Trots att den spalten inte ens går att kommentera. Men för att den som frågar utger sig för att vara journalist.
Vi har en resa att göra i medievärlden. Antingen fortsätter vi på inslagen väg och då kommer till slut journalistiken vara en perifer företeelse i samhället. Vi betraktas som yrkesmässiga skvallertackor som får betalt för att ljuga och dessutom är vi säkert försupna hela bunten. Kanske är det dags nu för en förändring. Vi låter dem av kollegiet som trots allt tycker att historieskrivning, granskning utan substans och allmänt tuggande är vad journalistik egentligen handlar om gå sin egen väg och slå ihop sina påsar i en kombon Uppdrag Hänt i Granskning. Och vi andra, som egentligen bara vill spegla och leverera fakta, vi som tror att medborgarna trots allt är så pass kloka att de kan fatta sina egna beslut och dra sina egna slutsatser, får ett eget utrymme att göra det. Vi, den utrotningshotade arten av journalister som för att överhuvudtaget kunna få en utkomst av vårt arbete biter ihop och pliktskyldigast skriver något nedlåtande om kommunalpolitikern, förvaltningschefen, polisen, advokaten, läkaren, företagaren eller vem som helst som har en inkomst högre än medelvärdet, istället får hitta en kvalitetssäkrad arena där vi kan spegla samhället. Inte försöka styra det.
Men vi är låsta i våra tjänster. Arenan finns inte idag. Och om den funnes är det tämligen säkert att vi har ett stålbad att gå igenom på redaktionerna för att få den accepterad. För vem vill gå maktens ärenden? Vi är ju satta att granska makten och makten utgår från folket vilket gör alla till ett lovligt villebråd. Vi kan förändra samhället, vi kan styra debatten och vi kan mästra demokratin. Tråkigt nog gör vi det också. Även om vi inte tycker om det.
