Medias roll som maktfaktor är odiskutabel. Hur bristande trovärdighet olika media har i olika undersökningar råder det paradoxala att det som media bestämt sig för att genomföra också genomförs. Önskar man, oavsett skäl, att en politiker, chef eller annan mediapersonlighet inte skall få fortsätta med sitt arbete är det, enkelt uttryckt, bara att skriva en artikel. Är önskemålet en lagändring, att stoppa ett utvecklingsprojekt eller att få in en i övrigt perifer fråga på den allmänna agendan, är angreppssättet detsamma. Och samhället dansar lydigt och ängsligt efter medias pipa. Vågar inget annat. Trots att man både vet att kraven är orimliga och i många fall felaktiga. Fast vad går att göra? Det är ju trots allt media som förlänats den yttersta makten i samhället. Tacka Tryckfrihetsförordningen för det.
Det senaste exemplet på medias aktiva roll att förändra ett skeende, och alltså inte enbart beskriva det, hämtas från Vimmerby Tidning. Veckans Medierna i P1 tog upp fallet där en miljöengagerad journalist på nyhetsplats skrivit ett stort antal artiklar för att stoppa ett kraftledningsbygge. Med värderande ord som Monsterledningen och insinuationer om hur motparten, Svenska Kraftnät, är helt ointresserad av den lokala debatten, har frågan åter uppstått om det är rätt att kampanja på nyhetsplats. För den verklighetsbeskrivning Vimmerby Tidning lämnat har varit långt ifrån balanserad.
Något längre norrut i Sverige har under vintern #SNgate rasat. Södermanlands Nyheters kampanj att få landstingsledningen att avgå för försyndelser förra ledningen gjorde sig skyldig till. En berättigad fråga är om Södermanlands Nyheter lyckas i sitt uppsåt, kommer då nästa landstingsledning att drabbas av samma kampanjande?
Ondskans axelmakt Expressen har krävt hela Piteå socialnämnds avgång på samma grund. Ett fall där i stort sett ingen av de nuvarande politikerna haft sina fingrar med i spelet. Med rubriker som 44 politiker som bryter mot lagen ger man sig faktiskt på i just detta fall, helt oskyldiga medborgare.
Men det är klart lite collateral damage får man ju räkna med i kampen för den rättvisa och den historieskrivning de icke-demokratiskt tillsatta journalisterna, anser måste till för att de makthavare (politiker och övrig samhällsapparat) med inte riktigt lika mycket makt, skall tystna av rädsla. Lite bondeoffer för att den journalistiska sanningen ska komma fram är väl inte så farligt. Eller?
