Kungen har trampat i klaveret. Kanske. Vi vet faktiskt inte säkert. Förutom de som är rätt bergsäkra och på sedvanligt journalistmanér kräver hans avgång. Drevet har gått i gång på moralfrågor och Hermans Lindqvists fråga om kungen begått landsförräderi eller sålt kronjuvelerna sätter faktiskt frågan i ett inte oväsentligt perspektiv. Den obehagliga drivkraften att till varje pris ta en skalp ger näring åt var och en av de journalister som nu bidrar till att göra en medmänniskas (jo, kungen är faktiskt en människa av kött och blod han också – om än med en hel del privilegier) liv till ett helvete. Faktiskt är det lättare att respektera den del av journalistkåren som drivs av republikanska bevekelsegrunder och just nu vädrar morgonluft.
Det må vara både si och så att faktiskt ha en successionsordning i en demokrati men så är nu en gång lagen skriven och det är den vi har att förhålla oss till. Det är en grundlag till och med och därför inte så alldeles lätt att förändra. Men det är inte omöjligt att journalistdrevet faktiskt lyckas. Och det vi i så fall då har skådat är inget annat än en statskupp. En journalism som gått från att beskriva makten via den nu förhärskande granskningen av makten till att faktiskt störta makten. Det är en rätt häftig samhällspåverkan och vi kan då på allvar tala om media som den första statsmakten. Men med den ytterst besvärande knorren att journalisterna lika lite som kungen är föremål för en demokratisk tillsättning. Om det enda forum för att förändra statsskicket, riksdagen, låter sig styras av det journalistiska drevet är demokratin i allvarlig fara.
Självfallet är det folket som skall ha sin talan i frågan, inte journalisterna. Men detta folk måste då kunna göra en balanserad bedömning vilket för närvarande omöjliggörs av att journalisterna endast beskriver sin bild och inte motbilderna. Kungen kan rimligen inte i nuläget få en rättvis bedömning i en folkdomstol. Det är ett demokratiskt problem. Och inte bara ett problem, frånvaro av demokrati balanserar farligt nära gränsen till diktatur.
Det är inga dåliga ambitioner journalisterna har. Statskupp och diktatur. Är man medveten om det? Eller är det helt enkelt så att majoriteten av de journalister som just nu fått vittring på kungligt blod och med liv och lust deltar i drevet får sin energi av betydligt mer basala drifter. Rovdjurs- och flockmentalitet, till exempel. Eller guldspadar och stora journalistpris. Och att de varken övervägt eller förstått vilka konsekvenser deras arbete skulle kunna få för samhället i termer av statskupp och diktatur? Att det skulle förhålla sig just så är faktiskt inte helt osannolikt. Journalisten i gemen tenderar ju i allmänhet inte utmärka sig som den mest intellektuella och eftertänksamma resursen samhället har att erbjuda.
