En före detta landsslagsspelare i fotboll har tvingats be en av Sveriges mest kända och inflytelserika journalister, Janne Josefsson, om ursäkt för att ha varit hotfull i telefonen när den förre konfronterades i ett grävjobb av den senare. Det är faktiskt helt i sin ordning. Gör du fel, be om ursäkt. Det är inte rätt att vara hotfull med journalister även om det skulle kännas fullt berättigat. Det märkliga är att när en ursäkt kommer på tal är det offret för journalistiken som måste be om ursäkt. Inte journalisten i sig. Hur det ligger till i detta fall är okänt men åtminstone i ett antal av vederbörande journalists tidigare reportage har han lämnat efter sig personer som fått sina liv förstörda efter ensidiga granskningar som inte speglat motbilderna till den vinkel reportagen haft. Fall där hotfullhet varit ett journalistiskt arbetssätt. Fall där inte tillstymmelsen av ursäkt eller gottgörelse har lämnats i efterhand.
När media gör fel (och det är alltså när och inte om – media gör fel tämligen ofta men har tycks ha svårt att inse det) kommer rättelsen eller klandret från PO eller granskningsnämnd i en undanskymd ruta på sista sidan eller som en diskret tjugosekundersspot i nyhetssändningen. En gång anklagad, alltid anklagad är en realitet i dagens medielandskap. Som det fungerar nu går det inte att få upprättelse med mindre än att något väldigt drastiskt måste göras. Rimligtvis borde en felaktig publicering rendera lika stort spaltutrymme kring själva felet som den initiala nyheten. Det vore något att drömma om:
Expressen ber om ursäkt. Vår publicering om XX har varit felaktig och vi ägnar hela dagens och morgondagens upplaga till att återupprätta dennes heder!
Det kommer aldrig att ske. Yttrandefriheten ger media rätt att yttra vad de vill utan att ta hänsyn till om det är sant. Och ett tandlöst juridiskt system gör att möjligheten till upprättelse för den enskilde är i stort sett obefintlig. Förra veckans Medierna i P1 nämnde 35-åringen som ursprungligen misstänktes för Anna Lindh-mordet, som fick sitt liv uppfläkt och blev grovt förtalad av media. Han lär ha stämt Expressen men förlorat och som tack för det blivit dömd att betala Expressens advokatkostnader. Är det rimligt? Nej, rimligt vore att media vid klander i PO eller granskningsnämnd döms att betala skadestånd till den drabbade i mångmiljonklassen. Först om mediehusets överlevnad hänger på om det som publiceras verkligen är sant eller inte kan betraktas som förtal, kan vi få en självsanering värd namnet. Och en något sånär upprättelse till den drabbade.
I programmet togs även upp medias självpåtagna rätt att kränka integriteten hos enskilda personer i tryckfrihetens namn och svårigheterna för att be om ursäkt när de gjort det. Nils Funckes kommentar kring hur svårt det är för journalister att publikt erkänna sina felsteg känns som en extrem icke-fråga. Det kan endast emanera från någon som aldrig behövt be om förlåtelse för något och är kommentaren allmängiltig för journalister är det bra mycket värre ställt i journalistkåren än som överhuvudtaget är rimligt i en demokrati. En inskränkt yttrandefrihet för medieaktörer i så fall i allra högsta grad en nödvändighet.
