Begreppet processjournalistik och dess innebörd både förklaras och försvaras på svt’s hemsida. Det handlar närmast om när en nyhet växer fram och tar gestalt allt eftersom mer information och fler beskrivningar kring vad som skett. Som nyhetskonsument blir man mer delaktig i skeendet och journalisten håller inte inne med någon information tills det normalt är publiceringsdags. Något som anses viktigt i takt med att mediemakten över nyhetsinformationen blivit mindre och att fler och fler utnyttjar sin möjlighet att delge information genom nya kanaler. Som modell, schablonbild eller önskedröm är den processjournalistiska idén alldeles utmärkt. Men implementerad i dagens journalistiska verklighet? Tveksamt.
Först och främst riskerar, som nämns i artikeln, processjournalistik minska incitamenten att kolla fakta. Att bara publicera det som säkert är sant är redan idag en sällsynthet men risken är nu att denna lilla detalj, vars väsentlighet är rätt beytande, närmast utrotas. Men ingångsvärdet att nyheten får växa fram kan ju alla rykten och halvsanningar publicistiskt motiveras utan större överväganden. Men det är klart, det borde ju göra tillvaron lättare för den ansvarige utgivare som idag till äventyrs har en inre etisk konflikt kring en hel del av det som faktiskt publiceras. Eventuella eftermälen är då så mycket lättare att hantera.
Vår processjournalistik innebär att det alltid är rätt att publicera ett obekräftat rykte om en namngiven person. Det var olyckligt att ryktet visade sig vara osant, att personen blev av med fru, jobb, ära och heder och tog sitt liv men det är sådana där småsaker vi accepterar i processjournalistikens värld!
Därutöver innebär processjournalistik en uppenbar risk för låsning vid en initial vinkel. Något som dock redan idag är en problematik. Processjournalistik riskerar öka den publicistiska mängden material från samma avsändare redan från början. Detta motverkar möjligheterna till en balanserad bedömning av fakta i målet. Scenen är riggad och klar, intrigen färdig och nu kör vi på med allt vi har! Sanningen å andra sidan är snarare betjänt av att den initiala publiceringen är så begränsad som möjligt för att ge alla inblandade möjlighet att ge sin bild av vad som skall beskrivas. Men det är klart processjournalistik som inre argument för att vår vinkel ska få fäste, är ju alldeles utmärkt. Om det är sant eller inte är oväsentligt.
Varför processjournalistik? Varför inte bara vara så tråkig att beskriva och spegla vad som har hänt istället? Faktabaserad publicering? Inga vinklar, inga tyckanden, inga känslor på nyhetsplats? Nej, det är klart. Den vägen har ju journalistiken redan övergett. Processjournalistik är ur det perspektivet nog bara ytterligare ett begrepp för att motivera mänskliga övertramp i publicismens namn, att motivera varför sanningen inte är väsentlig och varför journalister inte behöver tänka efter. Tyvärr.
