Det är förståeligt att Journalistisk granskning och Granskande journalistik kan anses vara samma sak. Det är samma ord och de används synonymt. Men egentligen är de varandras ytterligheter på samma skala.
Journalistisk granskning är den nödvändiga aspekten i ett demokratiskt system. Det är möjligheten att kritiskt nagelfara och hitta luckor i det som samhällsapparaten på ett eller annat sätt påverkar en eller flera medborgare med. Gott nog. Dess förekomst leder till bättre och mer genomtänkta beslut, förebygger korruption och ger möjlighet att rätta till det som blivit fel.
Granskande journalistik är däremot något helt annat. Förvisso har denna gren av journalistiken växt ur grundtanken med en journalistisk granskning men har utvecklats till något helt annat. Föresatsen är fortfarande densamma men med tillägget att det måste finnas ett fel när granskningen väl börjar. Inte att det kan finnas ett fel. Det är en väsentlig skillnad. Om ingångsvärdet är att det måste finnas ett fel kommer allt som talar däremot att ignoreras eller på varje vis försöka vederläggas. Och denna misstro speglar även förhållandet mot dem som granskas. Arbetet sker i det fördolda så att skurkarna (de som granskas) inte ska kunna försvara sig eller ge sin bild av det hela. Och rapporteringen blir som konsekvens därav ensidig och allt annat än balanserad. Det finns en sanning och det är den som den granskande journalistiken presenterar.
Journalistisk granskning däremot leder till en sund diskussion om vad som är fel och det är ett gemensamt ansvar för granskaren och den granskande att justera systemet i en bättre riktning. Det finns en vilja till att förstå och att spegla alla de olika aspekter komplexa system kan erbjuda. Syftet är att förbättra, inte avrätta. Och fel som framkommer som hör till juridiken lämnas till juridiken. Ingen skall behöva dömas i trycksvärta.
Granskande journalistik bygger på en konfrontativ taktik där felet eller sakfrågan i sig är underordnad. Skammen, straffet och den personliga konsekvensen av ett fel är det viktiga. Att förhindra att det upprepas är ointressant. Media agerar åklagare, domare och bödel i ett.
Drevjournalistiken, som är journalistikens allra mest smutsiga sysselsättning, kan till och med journalister själva ta avstånd från samtidigt som man hyllar den granskande journalistiken som en demokratisk garant. Men den granskande journalistiken är förstadiet till drevjournalistik. Dreven kan inte starta med mindre än att den granskande journalistiken gjort förarbetet. Och konsekvensen av såväl den granskande journalistiken såväl som drevjournalistiken är brutal för den enskilde som drabbas. Intressant nog inser till och med den yttersta representanten för granskande journalistik det.
En sund journalistisk granskning belyser inte ett problem ensidigt, är genuint intresserad av att förstå hur ett problem eller fel uppstått och vilka möjligheter att rätta till det hela som finns. Det är demokrati. Det är öppenhet. Det är vilja att göra gott. Det är vad journalister borde ägna sig åt. Men journalistisk granskning är inte granskande journalistik. Frågan är om det finns någon journalist av idag som ägnar sig åt journalistisk granskning?
