Nyligen hängdes en känd barnprogramledare ut i Expressen på grundval av att vederbörande fått lämna ett urinprov för kontroll av eventuellt drogintag. Och insinuationerna och spekulationerna om ett faktiskt missbruk var i full gång. Ganska starka slutsatser drogs omgående. Men som det bland annat beskrevs, är det egentligen samma sak som att hängas ut som rattfyllerist efter att ha blivit stoppad i en nykterhetskontroll. Och publiceringsbeslutet är ett tilltag som Expressen fått berättigad kritik för.
Kritiken rör främst att någon som inte är dömd utan där bara en svag misstanke har uppstått, omedelbart får sitt namn och sin bild uppfläkt på löpet. Och som en konsekvens av journalistiken har dom redan fallit. Den drabbade kan kallt räkna med att inte kunna fortsätta vare sig privatliv eller arbete som tidigare. Och eventuella nya intressanta arbetsuppgifter kommer att dröja. Namnet är redan förknippat med något smutsigt. Ett bra sätt för media att göra sig av med misshagliga offentliga personer. Men vad är bevekelsegrunden i det här fallet? Vad är det som är misshagligt med en programledare för barn-tv? Media som åklagare, domare och bödel i ett. Kan det vara annat än ondska som driver detta?
Förvisso, Expressen kan ju haft något spår av rätt någonstans i bevakningen. Och nu har svaren från urinprovstagningen kommit och Expressen kan slå sig för bröstet hur rätt de haft. Eller har de det? Provsvaren antyder inget aktuellt intag utan antyder att det kan ha funnits droger i kroppen. Tidigare. Inte just då. Och provtagningen säger inget om hur dessa en gång hamnat där. I Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen får en annan känd svensk genomgå diverse provtagningar och man finner rätt många intressanta kemikalier i hennes kropp. Kemikalier hon sannolikt inte med någon medveten logik stoppat i sig. Och på 90 % av amerikanska sedlar finns spår av kokain. Det är klart att det finns sätt att omedvetet få i sig både det en och det andra.
Och nu slår barnprogramledaren tillbaka. På sin första och enda bloggpost ger vederbörande sin version. Han försvarar sig fullt ut och även om detta är en partsinlaga så ger det en balanserad bild av vad som hänt. Inte den tämligen obalanserade bild Expressen hittills gett uttryck för. Och han ställer viktiga frågor om både Expressen-journalisterna och vissa polisers arbetsmetoder. Vad som framkommer om Expressens arbetsmetoder är faktiskt en skrämmande läsning. Telefon- och besöksterror och insinuationer om vad kan ske om inte Expressen får en kommentar. Allt presenterat noggrant tidssatt och oredigerat. Och vilka Expressen-journalister som gjort och sagt vad redovisas. Med namn. Det är ingen rolig läsning. Namnpubliceringar är aldrig en rolig läsning. Men i ett fall som detta kan det vara berättigat. De namngivna journalisterna har dragit barnprogramledarens namn i smutsen. Nu besvaras detta med samma mynt. Om det har någon effekt är tveksamt men den utsattes frustration är förståelig. För handlar det inte bara om namnpublicering. Det handlar om arbetsmetoder. Obehagliga arbetsmetoder där associationer till förföljelse av oliktänkande i mindre demokratiska länder dyker upp. Det är ovärdigt ett land som Sverige. Och det är definitivt inte journalistisk. Det är faktiskt inget annat än ren och skär ondska.
En travesti av Olof Palmes kända jultal om Hanoi 1972 känns på sin plats. Nu kan ytterligare några namn av publicistiska illdåd läggas till raden till dem där ondskan triumferat. De finns på barnprogramledarens bloggpost och de tillhör journalister på Expressen.
