Journalistiken har de senaste decennierna successivt lämnat sitt samhällsspeglande och beskrivande uppdrag med sanningen som ledstjärna. Huruvida detta är positivt är diskutabelt men utvecklingen har inte bara gått i en riktning. Vi kan se två olika utvecklingslinjer som tagit över.
Den ena är den tesdrivna granskande journalistiken som bygger på att någon anses ha gjort ett fel och skall sättas åt. Uppdrag Gransknings affärsidé, liksom. Ett underliggande samhällsengagemang finns förvisso och förhoppningsvis hos journalisten men engagemanget kanaliseras inte genom de vanliga demokratiska kanalerna utan det är istället media som agerar såväl åklagare som domare och bödel. Möjligheten till en samlad och objektiv bedömning är begränsad. Budordet är att granska makten och makten utgörs alltid av den starkare parten i en verklig eller skapad konflikt. Hur lite verklig makt denna part egentligen har spelar ingen roll.
Men de som sitter på den verkliga makten i dessa fall är faktiskt journalisterna själva. Och med insikten att den speglande journalistiken i stort har försvunnit anpassar sig och agerar de övriga maktbärarna, inom politik, samhällsstyrning och näringsliv, efter den nya journalistikens verklighetsbeskrivning. Man inser att alla försök att hantera media med lite mer uppfostrande metoder riskerar att kraftfullt slå tillbaka mot dem själva. De tvingas istället försvara sin rätt och sin heder och undviker stundom att fatta nödvändiga beslut eller vidarebefordra nödvändig information. Det sistnämnda eftersom risken är uppenbar att själva sakfrågan kan och i för många fall kommer att missuppfattas och skjutas i sank av journalisterna. Hur god saken än kan vara.
Detta är ett problem. Journalisterna är inte demokratiskt valda och även om de ibland påvisar missförhållanden i samhällsapparaten bygger desto mer på feluppfattningar eller i vissa fall ren illvilja. Att granska makten blir ett alibi för att ta ansvar.
Den andra utvecklingsvägen är att journalistiken i allt större utsträckning handlar om underhållning. Nöjes- och kändisreportage i mängder och löpsedlar som hanterar populärkulturella företeelser med samma frenesi som om det vore statskupp. Detta är också ett problem eftersom det undergräver journalistikens potentiella trovärdighet. Men samtidigt är detta en paradoxal draghjälp åt dem som inte önskar att den granskande journalistiken skall få ännu mer inflytande på samhällsutvecklingen.
Ett ytterligare och inte oväsentligt problem med bägge utvecklingslinjerna är bristen på ansvar. Såväl när det gäller att i granskandets namn "nita någon" som när det gäller nöjesrapporteringens behov av att leverera skandaler. Detta parat med medias allt ökade internetisering och vi har ett reellt och allvarligt problem. Felaktigheter, skvaller och insinuationer ligger kvar i tid och evighet på nätet. Även sådant som blivit föremål för fällningar av PO/PON ligger kvar i oredigerat skick. En gång anklagad, alltid anklagad. Den som fått sitt liv förstört får alltså sitt namn fortsatt draget i smutsen förutom att de därutöver inte har några som helst möjligheter med rådande system att få någon upprättelse. Den journalistiska maktens etiska konsekvenser ställs i dessa fall på sin allra yttersta spets. Och den verkliga makten, journalisterna, flyr sitt ansvar.
Så vad gör vi då åt detta? Samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren menar att vi inte skall ägna oss att försöka uppfostra journalistiken att bli mer plikttrogna och etiskt balanserade utan snarare se till att mottagarna av journalistikens alster blir mer kritiska i sin mediekonsumtion. I princip att folket skall inse att den granskande journalistiken är precis lika mycket underhållning som nöjesjournalistiken. Frågan är bara hur det skulle gå till? Trots medias bristande trovärdighet i många undersökningar uppfattas ändå ofta den tesdrivna granskande journalistiken som sanning.
Mer folkbildande insatser kring vad journalistik faktiskt är nuförtiden? Tja, fast år 2011 köper vi ändå varor bara för att en känd artist marknadsför dem. Om folkbildning i detta fall skulle fungera hade vi för länge sedan slutat att producera reklam med kändisar.
Kanske lite mer avslöjande reportage med journalister som måltavla i stället för vanligt folk? Ett aktuellt exempel just nu är Maciej Zaremba som får sin beskärda del av kritik för en artikelserie om skolan. Det är välgörande. Men frågan är om det räcker?
Eller varför kan inte samhällsinstitutionerna, politik och näringsliv, göra gemensam sak och helt enkelt sluta spela efter den moderna journalistikens villkor? Inte anpassa sig efter vad journalisterna förväntas eller faktiskt skriver. Vara selektiv i kontakten, välja vilka som förtjänar respekt och behandla resten som de underhållningsproducenter de kanske egentligen är. Varför inte? Det är bara att börja!
