Uppdrag Granskning vill bli föremål för en egen granskning. Jodå, det vore en välgärning. Enligt dem själva för att kunna bevisa att deras metoder håller. Låter precis som Uppdrag Granskning. Att på förhand bestämma sig för vad resultatet kommer att bli och beskriva verkligheten därefter.
Fast visst är det så att Uppdrag Gransknings teser ofta håller. Åtminstone ibland. Och ur det perspektiv man valt att skildra verkligheten. Vilket förvisso sällan är det enda perspektivet. Men okej, låt gå för att Uppdrag Granskning anammar en självpåtagen rätt att skapa samhällsförändringar genom att driva sina teser och ”berätta sina historier”. De fyller om inte annat varje vecka det djupt rotade mänskliga behovet att få någon att hata. Den som denna vecka granskas alltså. Och låt gå för att några personer med tveksam empati åtminstone har någon plats i tillvaron där de får göra det de kan bäst. Utföra granskande reportage och med liv och lust göra andra människors liv till ett helvete.
Men det är också det som är problemet. Ingen kommer undan ett Uppdrag Granskning med hedern i behåll. Den verklighetsbeskrivning Uppdrag Granskning vill förmedla kan aldrig vara värt det lidande de faktiskt åsamkar de granskade. Genèvekonventionen stipulerar att en soldat satt ur stridbart skick på grund av skada, sjukdom eller fångenskap inte längre är någon kombattant och därför ska skyddas. Man har alltså i krig ett ansvar att ta hand om en skadad fiende. Det är en fin princip som inte gäller den granskande journalistiken. Har Uppdrag Granskning någonsin tagit hand om sina offer och förmedlat terapi för det trauma de utsätter dem för? Nej, det är tvivelaktigt. Och den granskades namn kommer för tid och evighet att vara befläckat av granskningens teser.
Och med fler och fler som vill leka Uppdrag Granskning på ännu mer lösa boliner så riskerar den offentliga avrättning granskningen regelmässigt går ut på, snart rendera en egen diagnoskod inom psykiatrin. Reaktiv granskningsdepression. Eller något liknande. För att inte tala om de paranoida känslor som fortsättningsvis fyller var och en som blivit uthängd i varje ny kontakt med en okänd person. Är det kanske en journalist? Vill han/hon mig något ont? Och spelar det överhuvudtaget någon roll vad jag än säger?
