Det har tydligen varit lite upprört på Aftonbladet i veckan. En fotograf vars anställningsförhållande debatten fokuserats kring, knuffade eller skrämde eller vad det var, omkull en svensk drottning på en gata i New York. Att chefredaktören Jan Helin inte stod upp för den anlitade fotografen när paparazzi-frågan seglade fram sågs av en ansenlig del av redaktionen som något illa. Och kring detta har debatten alltså förts.
Men det intressanta framkommer i P1's Medierna. En källa inifrån uppger för programmet att Aftonbladets journalister vet att man ligger på gränsen och av sin ledning stundom tvingas över den vilket i sin tur innebär att Helin borde försvara dem som hamnar i klistret. Detta är förvisso förståeligt men själva erkännandet som ligger till grund för besvikelsen är faktiskt väldigt uppseendeväckande. Som journalist på Aftonbladet vet man vet att man ligger på gränsen och stundom kliver över den. Något som kanske inte är så förvånande eftersom det tämligen länge varit alldeles för uppenbart för alla andra men nu är det officiellt. Frågan är varför de journalister som inser att de dagligdags handlar etiskt tveksamt ändå är kvar?
Kanske är det en form av normaliseringsprocess, på samma vis som de studenter i Stanford Prison Experiment, som snabbt och utan tvekan började terrorisera sina medmänniskor i sådan utsträckning att experimentet fick avbrytas. De hade fått falska förespeglingar om vad experimentet gick ut på och i den isolerade laboratoriesituationen fick de ingen möjlighet att reflektera. Det är mycket möjligt att Aftonbladets journalister fått falska förespeglingar kring om vilken tveksam medmänsklig insats man gör som anställd på tidningen och inte noterat sin egen förvandling till empatilös robot, beredd att göra vad som helst för ett löp. Fast om erkännandet nu bygger på en insikt vad redaktionsledningen lett dem in i så finns nu en strålande möjlighet att lämna experimentet/Aftonbladet.
Men… kommer vi verkligen efter detta se massuppsägningar från Aftonbladet? Det går att nära fromma förhoppningar om det men nej, det är nog inte så sannolikt. För erkännandet är troligen inte ett så insiktsfullt erkännande. Det är ett slagträ i den interna debatten. Det är dessutom en stackars anonym röst inifrån redaktionen. Ett argument som låter bra. Som handlar om viljan att få stöd för att fortsätta sina arbetsmetoder. Och om ingen kliver av kan de alltså antas vara så normaliserade till att passera gränsen till ett etiskt tvivelaktigt beteende, exempelvis att terrorisera sina medmänniskor, att den verkliga betydelsen av deras argumentation inte går upp för dem. Tråkigt nog. Helin tänker enligt sin blogg "i diskussioner med redaktionen arbeta fram tydligare riktlinjer för hur vi ska agera i sådana här situationer". Betyder det ett uns mer etisk diskussion är det en välgärning. Men det krävs mer för att vända en normaliseringsprocess.
