Men om det nu skulle stämma att journalisten i gemen är vänstersympatisör kan det inte förklara att även vänsterpolitiker drabbas av drevet och vreden. Som i skrivande stund Håkan Juholt. Det som förenar denna typ av journalistik är inte viljan att driva en politisk linje. Det är förvisso viljan att påverka, att förändra skeenden och att styra samhället men samtidigt utan att behöva ta ansvar för det. Vilket förvisso är politik men inte av traditionell demokratisk och partimässig karaktär. Det är snarare ett anarkistiskt förhållningssätt. Det handlar inte om en vilja att skapa, det handlar om en medveten(?) vilja att förstöra. Och då handlar det inte längre om den enskilde journalisten eller redaktionens politiska värderingar. De finns alltjämt och de påverkar men det är inte den främsta bevekelsegrunden.
Även om Håkan Juholt varit ett veritabelt stolpskott har hans avgång regisserats av ett antal redaktioner med hjälp av sina handgångna journalister. Och nu seger, vi har nått vårt mål! Vi har en skalp, en trofé att hänga upp på väggen! Men det är inte Juholts politik eller ens den politiska processen i övrigt som är det intressanta. Det är jakten. Nu har vi vunnit. Vi skålar och gratulerar varandra på redaktionerna för vårt framgångrika arbete. Och nu är det dags att ge oss på nästa offer. Nu börjar vi om. Vilken ska vi välja? Efterträdaren? Eller kanske någon i alliansen för att få lite balans? Eller ska vi haka på drevet mot kungahuset? På måndag sätter vi oss ned och spånar idéer om vem som står i tur. Vilken som skulle vara ett tacksamt och hyfsat enkelt djur att fälla. Framtiden ser ljus ut. Vi kommer att ha jobb så det räcker och blir över.
Varför inser vi inte på redaktionerna hur fel detta är? Och varför vågar vi som tycker oss se vad som sker och pliktskyldigast deltar för att det ”comes with the job” inte lyfta frågan? Vi diskuterar vår politiska obundenhet och värjer oss för alla anklagelser om att företräda en politisk linje. Men det destruktiva sätt dagens nyhetsjournalistik och granskningar hanterar såväl de inblandade frågorna som människorna borde vara det som är föremål för debatten. Att den tredje statsmakten egentligen är den första statsmakten. Och att samhällsutvecklingen inte styrs av folkvalda politikers beslut och initiativ utan av icke folkvalda journalister och redaktioners glädje över att kunna nita någon. För den redaktion som fått upp vittringen på ett potentiellt byte styrs inte av en politisk övertygelse. Den styrs av en människosyn som egentligen, rent krasst, borde vara straffbar.
