Laglös journalistik

Journalisten står över lagen och vanligt folkvett saknas hos alla andra. Det är konsekvensen av två olika men ändå sammanhängande journalistiskt anknutna dagsaktuella frågor.

Tre medarbetare på Expressen med chefredaktören själv i spetsen har vid Malmö tingsrätt dömts för vapenbrott. De har inom ramen för sitt journalistiska arbete köpt ett illegalt vapen för att påvisa hur lätt det kan vara. Därefter har de förtjänstfullt lämnat in vapnet till polisen och tack vare denna senare åtgärd fått en mildare dom, villkorligt, men döms gör de likafullt. De har ju faktiskt begått ett brott. Det är olagligt att köpa olagliga vapen.

Det finns egentligen inget att anmärka mot det de vill skildra i sig men även den journalist som rånar en bank eller mördar sin sambo för att visa att bägge företeelserna både utgör samhällsproblem och är lätta att utföra, begår ett lagbrott och skall straffas för det. Journalister har ingen fri lejd genom det juridiska systemet och journalister kan inte ta sitt yrke som ursäkt för att begå ett brott. Från kollegiets sida är många upprörda och befarar att det nu blir svårare att verka som journalist. Förvisso. Om det är så att det hör till vanligheterna att begå brott för att ha något att skriva om. Eller så kan man välja att belysa problematiken, intervjua bägge sidor i en fråga och ge en så allsidig och objektiv analys som möjligt. Det är också journalistik. Grunden till all journalistik till och med.

Journalisten som världsförbättrare och demokratins stöttepelare berör Ulrika Knutson i dagens radioessä i Kulturradion i P1. Med utgångspunkt i det första moderna mediedrevet i Sverige försvarar hon drevet som en garant för demokratin. Eftersom ingen makthavare och inget drevoffer väljer att avgå frivilligt har mediedrevet en plats för att göra livet och arbetet för denne så outhärdligt att ingen annan utväg finns än att avgå. Till slut tar den avgångnes chef sin hand från den utsatte och gör som drevet önskar.

Det är ju fint att att journalisten alltid är den som har kompetensen att avgöra vem som handlar fel. Och den är ju fint att alla granskningsvärda positioner besitts av personer som aldrig någonsin skulle komma på tanken själva att avgå, sluta eller pensionera sig. Visst finns de som saknar självinsikt men att de skulle vara så många att något så obehagligt omänskligt som ett mediedrev behöver försvaras antyder en journalistiskt elitistisk människosyn som är ovärdig en demokrati. Även om demokratin förutsätter att även de med liknande värderingar skall få ge uttryck för dem. Eller att tycka att det är okej att begå lagbrott. Men demokratins garant är inte mediedrevet eller journalistiken. Det är att det finns rättsvårdande instanser som hanterar dem som inte ställer upp på spelreglerna. Oavsett om vederbörande är journalist eller inte. Att bara tre journalister blivit dömda i år ter sig i detta perspektiv som en demokratisk brist. Mediedrevens aktörer borde betydligt lättare kunna lagföras.

Det finns hopp för journalistiken!

Ett återkommande tema på denna blogg är förskjutningen av det ursprungliga och speglande journalistiska uppdraget mot en granskningsjournalistik som inte bygger på fakta utan på åsikter. Där viljan att ”berätta en historia” och att välja en vinkel är de viktigaste parametrarna. Inte att beskriva vad som skett så objektivt som möjligt.

Därför är det glädjande att åtminstone en redaktion vågar satsa på något nyskapande som egentligen inte är något annat än en återgång till de journalistiska kärnvärdena. Nerikes Allehandas reportrar Angela Hanagarth och Tina Enström började under februari arbetet med en artikelserie kring frikyrkorna i Örebro län. Men istället för att på modernt och vedertaget manér göra detta under största diskrektion och styra informationsinhämtningen till källor som kan bekräfta uppställt tes snarare än tvärtom, gör man tvärtom. På tidningens hemsida har en blogg startats vilket utgör basen i arbetet. Frikyrkobloggen låter personer med erfarenhet, åsikter och/eller engagemang i frågan komma till tals. Öppet och offentligt. Och från det material som man på detta vis samlar in, parat med de mail som erhålls under arbetet samt egna intervjuer bör man erhålla ett faktamässigt helt annorlunda material än vad som skulle varit fallet om de istället arbetat enligt gängse granskningsnorm. Och kondensatet av allt detta är vad man avser publicera i pappersutgåvan så småningom.

I en av bloggposterna förklaras upplägget:

"På redaktionen undrade en kollega häromdagen varför vi inte skulle göra en klassisk, traditionell hårdgranskning av frikyrkan. Och visst, det har kommit in sådana tips, om till exempel kopplingen mellan personer med makt och frikyrkan.
Men det här är en annan typ av granskning. Istället för att till exempel leta skandaler, granska kronor och ören eller räkna antalet kvinnliga pastorer så valde vi en annan metod. Vi ville prata med människor om vad frikyrkan betyder för dem. Utan att väja för det som är svårt och känsligt. Till exempel synen på homosexuella, alla förbud som har funnits eller synen på dem som inte är kristna.
Det är också en granskning, fast på ett annat sätt. Ibland är vi journalister själva fast i en mall. Det ska bli spännande att höra vad ni tycker om resultatet."

Visst, det är faktiskt lite svårare, det tar lite längre tid och sannolikt måste fler aspekter vägas in än den enklast publicerbara. Och det hela är en fantastisk interaktion mellan sociala medier och traditionellt redaktionellt arbete. Det är ett steg i rätt riktning. Hoppet kring dagens journalistik är inte ute. Det förefaller finnas ljuspunkter och det är en from förhoppning att fler redaktioner börjar fundera i liknande banor.

Journalister rankas inte särskilt högt i allmänhetens ögon. I Medieakademins förtroendebarometer för 2012 ligger journalister sist. Ynka 24%. Det finns skäl för det. Inställningen att det finns skandaler under varje sten och att man därför inte ens behöver lyfta på den för att skriva något nedsättande är ett sådant skäl. Nerikes Allehanda bör ha tagit ett nyskapande steg för att återupprätta förtroendet. Heder åt det initiativet.

Sanningen är det första offret

Om det är svårt att vara journalist skall vara osagt men det torde i alla fall vara svårt att varje dag spegla sanningen i en förutbestämd omfattning. Först och främst har ingen av oss journalister hela sanningen även om vissa i sin naivitet kan tro det. För sanningen kräver att man sätter sig in i ett ämne, tar reda på och kontrollerar fakta och väger in olika ståndpunkter och vinklar. Och så balanserat och neutralt som möjligt rapporterar detta. Så länge det handlar om beskrivande journalister. Granskande eller historieberättande journalister har i allmänhet egna regler om vad som är sant. Men hur stor ambitionen att spegla sanningen än är kommer den absoluta sanningen inte att speglas. Nära, kanske och förvisso, men inte helt.

Den andra problematiken bygger på att det dagligen inte inträffar nyheter i en exakt mängd av 30 minuter eller 40 sidor 250 ord eller vilken storlek ens nyhetsmedium har. Det flyter alltså inte förbi någon jämn ström av händelser med nyhetsvärde varje dag. Vissa dagar kanhända men inte de där dagarna då samhället faktriskt visar sig från sin allra bästa sida. Det är de dagarna då journalisterna får börja tänja på vad som ska rapporteras. För spaltutrymmet eller sändningstiden måste ju fyllas. Om det är nyhetstorka märks det direkt på rapporteringen. Det är då vi lite, möjligen vanvördigt, kan säga att en cykelstöld får lika mycket utrymme som ett mord skulle fått en annan dag. 

Samma förhållande gäller för den granskande delen av journalistiken. Med den lilla skillnaden att nyhetsjournalistiken i den bästa av världar speglar vad som sker i världen och den granskande journalistiken i normalfallet kräver blodsoffer. Och för dessa senare flyter ingen jämn ström av fuskande, korrumperade och giriga maktutövare förbi varje dag och det ligger nära till hands att fabricera sitt material för att kunna "berätta en historia". Och finns det ändå något att skriva men man satsat på fel story är det sannolikt heller inte så kul att lägga ner ett projekt man investerat tid och pengar i om det visar sig att det inte håller. Bättre då att köra på och därmed över de stackare som misskrediteras. När vi granskar granskar vi ju makten och makten måste ju krossas. Och då spelar det ingen roll om det är sant. Eller hur?

En redaktion på fyllan

Vi sitter på en information vi vet att alla andra redaktioner vill ha. Vi vet något Sveriges alla sensationshungrande journalister skulle bruka våld för att komma åt. Vi vet något. Vi har scoopet. Upplevelsen av exklusivitet är skön och berusande. Och som när vi är berusade av alkohol går de kreativa processerna i hjärnan igång och vi säger och gör saker vi i nyktert tillstånd kanske inte skulle ha gjort. För i berusningen brister ofta omdömet. Och det finns ett skäl varför vi inte får framföra en bil i berusat tillstånd. Omdömet är inte det bästa.

Omdömet brast på tidningen Ångermanlands redaktion som fick den ljusa idén att intervjua den nye S-partiledarens mamma. Plötsligt satt de med information. De hade scoopet. Och så långt var allt gott och väl. De hittade en bra källa och de hade inte gjort något olagligt. Men att mamman förvisso och sannolikt var ett ovant intervjuobjekt var något man inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till. Så när hon ärligt berättade att hon visste att sonen skulle bli partiledare men inte fick berätta det, så skulle en redaktion i nyktert tillstånd ha hanterat informationen med förnuft. Att ange att en mycket säker källa bekräftat uppgifterna hade varit den logiska haneringen av scoopet. Det gjorde inte tidningen Ångermanland. I sitt berusade tillstånd berättas hela historien. Det hänvisades direkt till källan, mamman, och inte nog med det. Beskrivningen av mammas löfte att inte berätta återgavs också.

Detta är självfallet helt förkastligt och har blivit vederbörligen kritiserat. En redaktion med självinsikt ber lika självklart om ursäkt för detta, det här är inte hur vi hanterar medmänniskor oavsett ålder. Men inte tidningen Ångermanland inte. Och det är nu det börjar bli riktigt obehagligt. De väljer heller inte tystnaden på samma vis som en som gjort bort sig på fyllan utan går tvärtom ut och försvarar sitt berusningsbeteende fullt ut. Det är precis samma brist på självinsikt som hos en alkoholist och det är därför en potentiellt mycket farlig redaktion. Ser vi lite vad redaktionen tidigare har på sitt samvete så finns mer än lovligt tveksamma publiceringar vilka med samma missbruksmentalitet försvaras. Tidningen Ångermanlands framfart påminner om en rattfyllerists. Orosmolnen av att redaktionen får fortsätta härja fritt behöver knappast förtydligas. 

Den opolitiska nyhetsjournalistiken

Det förs med jämna mellanrum en diskussion om journalisters och redaktioners politiska värderingar och hur dessa styr hur och vad som rapporteras. En populär uppfattning är att journalister generellt har sin hemmaplan på vänstersidan medan mediehusen huserar på högersidan. Det må vara hur det vill med det men det är den som konstruerar artikeln eller reportaget som formulerar orden och det är orden tillsammans med de valda bilderna som kommer att påverka läsarens uppfattning kring det artikeln berör. Den individuella politiska uppfattningen hos journalisten kommer oundvikligen att, åtminstone i någon mån, styra det som skrivs.

Men om det nu skulle stämma att journalisten i gemen är vänstersympatisör kan det inte förklara att även vänsterpolitiker drabbas av drevet och vreden. Som i skrivande stund Håkan Juholt. Det som förenar denna typ av journalistik är inte viljan att driva en politisk linje. Det är förvisso viljan att påverka, att förändra skeenden och att styra samhället men samtidigt utan att behöva ta ansvar för det. Vilket förvisso är politik men inte av traditionell demokratisk och partimässig karaktär. Det är snarare ett anarkistiskt förhållningssätt. Det handlar inte om en vilja att skapa, det handlar om en medveten(?) vilja att förstöra. Och då handlar det inte längre om den enskilde journalisten eller redaktionens politiska värderingar. De finns alltjämt och de påverkar men det är inte den främsta bevekelsegrunden. 

Även om Håkan Juholt varit ett veritabelt stolpskott har hans avgång regisserats av ett antal redaktioner med hjälp av sina handgångna journalister. Och nu seger, vi har nått vårt mål! Vi har en skalp, en trofé att hänga upp på väggen! Men det är inte Juholts politik eller ens den politiska processen i övrigt som är det intressanta. Det är jakten. Nu har vi vunnit. Vi skålar och gratulerar varandra på redaktionerna för vårt framgångrika arbete. Och nu är det dags att ge oss på nästa offer. Nu börjar vi om. Vilken ska vi välja? Efterträdaren? Eller kanske någon i alliansen för att få lite balans? Eller ska vi haka på drevet mot kungahuset? På måndag sätter vi oss ned och spånar idéer om vem som står i tur. Vilken som skulle vara ett tacksamt och hyfsat enkelt djur att fälla. Framtiden ser ljus ut. Vi kommer att ha jobb så det räcker och blir över.

Varför inser vi inte på redaktionerna hur fel detta är? Och varför vågar vi som tycker oss se vad som sker och pliktskyldigast deltar för att det ”comes with the job” inte lyfta frågan? Vi diskuterar vår politiska obundenhet och värjer oss för alla anklagelser om att företräda en politisk linje. Men det destruktiva sätt dagens nyhetsjournalistik och granskningar hanterar såväl de inblandade frågorna som människorna borde vara det som är föremål för debatten. Att den tredje statsmakten egentligen är den första statsmakten. Och att samhällsutvecklingen inte styrs av folkvalda politikers beslut och initiativ utan av icke folkvalda journalister och redaktioners glädje över att kunna nita någon. För den redaktion som fått upp vittringen på ett potentiellt byte styrs inte av en politisk övertygelse. Den styrs av en människosyn som egentligen, rent krasst, borde vara straffbar.

Eftertanke...

Så här inför årets slut är det dags att samla sina tankar. Ett av årets diskussionämnen har varit kommentatorsfälten till alla artiklar vi publicerar. I dessa samlas en gedigen blandning av i frågan insatta med kloka synpunkter (vilka vi gärna avfärdar och definitivt inte använder som uppslag till uppföljning) med högljudda och affektivt laddade gnällspikar. Kryddat med ett och annat troll som inget hellre vill än att elda på debatten, gärna i en helt annan riktning än det som artikeln belyser, som med förkärlek går in för att detronisera de som belyses, har vi en rätt ohållbar situation. Redan nu är kännedomen om vad som sker om man som privatperson eller genom yrket ställer upp för en intervju så pass välbekant att färre och färre överhuvudtaget vill. De historier vi skriver känns inte igen av dem vi bett om hjälp och som grädde på moset översköljs var och vartannat alster med personliga påhopp i kommentatorsfälten. Klart att det inte är kul att ställa upp då! Även om denna blogg driver tesen att journalistiken behöver en ordentlig uppskärpning är det inget mot vad kommentatorsfälten egentligen behöver.

På en tidningsredaktion nära bloggaren har problematiken lösts genom efterhandsmoderering av kommentarer vilket egentligen inte betyder något. Grundproblematiken att de som skriver artikeln tvingas till en vinkel löses inte genom det. Har den som skrivit artikeln en ingång att den i artikeln belyste är en odugling så släpper vi igenom vad som helst som stöder denna tes. Oavsett om vi med till visshet gränsande sannolikhet vet att kommentatören är ett troll. Att journalistföraktet ökar är inte konstigt och till och med praktikanterna som jagar svar på dagens ofta rätt meningslösa fråga utanför ICA Maxi möts av spott och spe. Trots att den spalten inte ens går att kommentera. Men för att den som frågar utger sig för att vara journalist. 

Vi har en resa att göra i medievärlden. Antingen fortsätter vi på inslagen väg och då kommer till slut journalistiken vara en perifer företeelse i samhället. Vi betraktas som yrkesmässiga skvallertackor som får betalt för att ljuga och dessutom är vi säkert försupna hela bunten. Kanske är det dags nu för en förändring. Vi låter dem av kollegiet som trots allt tycker att historieskrivning, granskning utan substans och allmänt tuggande är vad journalistik egentligen handlar om gå sin egen väg och slå ihop sina påsar i en kombon Uppdrag Hänt i Granskning. Och vi andra, som egentligen bara vill spegla och leverera fakta, vi som tror att medborgarna trots allt är så pass kloka att de kan fatta sina egna beslut och dra sina egna slutsatser, får ett eget utrymme att göra det. Vi, den utrotningshotade arten av journalister som för att överhuvudtaget kunna få en utkomst av vårt arbete biter ihop och pliktskyldigast skriver något nedlåtande om kommunalpolitikern, förvaltningschefen, polisen, advokaten, läkaren, företagaren eller vem som helst som har en inkomst högre än medelvärdet, istället får hitta en kvalitetssäkrad arena där vi kan spegla samhället. Inte försöka styra det.

Men vi är låsta i våra tjänster. Arenan finns inte idag. Och om den funnes är det tämligen säkert att vi har ett stålbad att gå igenom på redaktionerna för att få den accepterad. För vem vill gå maktens ärenden? Vi är ju satta att granska makten och makten utgår från folket vilket gör alla till ett lovligt villebråd. Vi kan förändra samhället, vi kan styra debatten och vi kan mästra demokratin. Tråkigt nog gör vi det också. Även om vi inte tycker om det.

Uppdrag Granskning – murder by proxy?

Så här då drevet dragit igång igen. Efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning där en familj uppenbarligen blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp mot sina barn och där socialtjänsten uppträtt minst sagt klandervärt är folkdomstolen i gång. Vi har varit med om det förr. Självfallet höjs röster om politikers, tjänstemäns, polisers och åklagares omedelbara avgång. Och lika självklart drar frustrerade medlemmar av folkdomstolen sin del till rättsskipningen och mordhotar ansvariga personer. I en artikelkommentar i Gefle Dagblad noteras att:

 ”dom ska väl inte behöva mördas det låter ju otäckt, men dom har väl inte vett att avgå självmant så...”.

Att den kommentaren gått igenom tidningens modererande filter är bara i sig rätt obehagligt. Och sakfrågan drunknar i en obehaglig eftersmak att enskilda personers liv hotas. Och den rätt ensidiga vinklingen och med kännedom om Uppdrag Gransknings i en del tidigare fall rätt tveksamma arbetsmetoder gör att ugglor borde anas i mossen. Är det verkligen så illa ställt med kompetensen hos socialtjänsten i Sandviken eller finns det en annan bild som inte kommit fram, möjligen på grund av att fall som dessa ofta får handläggas med både försiktighet och sekretess? Ett faktum som gör det så mycket enklare för Uppdrag Granskning att driva en ensidig indignationslinje.

Det är faktiskt inte så svårt att googla fram andra bilder. En av huvudpersonernas blogg ger en förvisso subjektiv men ändå förklarande bild, domslutet är offentligt och det faktaunderlag som beslut har fattats på ter sig inte längre så oerhört märkligt. Om än det går att fundera kring enskilda tolkningar.

Fast, oavsett vad som är sant eller ej i hela historien, det som oroar mest är ändå hur enskilda journalister kan sätta sig så till doms över människor, i detta fall i beslutsfattande positioner. Visst vill de driva sin tes och få uppmärksamhet för sitt arbete men om de inte ens för ett ögonblick anar vad för mänskliga konsekvenser, hotet mot de anklagades liv, de manar fram är det illa. Och om en sådan aning trots allt funnits men inte fått dem att nyansera sina historier är det ännu värre. Tycker de till och med att det kan vara rätt okej att folkdomstolen utmäter ett dödsstraff som konsekvens av ett reportage så är det rent ut fruktansvärt. Då har vi journalister som kan medverka till mord utan att riskera blod på sina egna fingrar. Det kan väl ändå aldrig ha varit journalismens grundtanke?