Sadister sökes!

”Den som inte är beredd att förstöra en annan människas liv skall inte bli journalist.”

Orden är enligt Ulrika Knutson i Godmorgon Världen i P1 den 17 juli 2011 Åsa Mobergs. Och innebär att den som har en vision om att jakten på nyheter även handlar om att ta ansvar för att det som rapporteras inte bara är rätt utan också får rimliga mänskliga konsekvenser för de omskrivna, bör söka sig ett annat yrke. Som blivande journalist skall alltså aspiranten inte ha några dubier inför att knäcka några liv för att skapa nyhetsomletten. Visst, oundvikligt ibland. Kanske i vissa fall till och med nödvändigt att vissa saker släpas fram i solljuset. Men ansvaret för den knäckte då? När indignationen lagt sig eller visat sig vara omotiverad? När storyn är stendöd? I snart sagt alla professioner med en etisk kod ingår en slags non nocere-princip. Att inte skada i onödan. Faktiskt även i de pressetiska reglerna. Men likafullt ser vi ytterst sällan dessa regler fullt ut omsatta i praktiken.

I det juridiska systemet knäcks också människor på löpande band även om man med till visshet gränsande sannolikhet kan anta att andelen motiverade knäckningar är betydligt högre än i det journalistiska systemet. Den juridiska processen innebär ju att skuldfrågan har vänts in och ut ett stort antal gånger och att inte beakta olika synpunkter och faktakällor är ett tjänstefel. Men när knäckningen är en realitet, dom har fallit och basunerats ut så slutar inte det juridiska systemets ansvar. I kriminalvårdens uppdrag ingår rehabilitering och stöd. Syftet är ju att en brottsling skall kunna komma ut till samhället igen som en fullt funktionsduglig medborgare. Det syftet har aldrig journalistiken. Den går ut på att döma på ett icke rättssäkert underlag och sedan förneka den dömde all rätt till stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka till samhället igen. Vilket är synnerligen allvarligt med tanke på andelen oskyldigt dömda i medierna.

Ett tungt vägande argument mot dödsstraff är att i den händelse straffet visar sig vara fel är det omöjligt att i efterhand rätta till detta lilla misstag. Därför har det svenska juridiska systemet en möjlighet att såväl erbjuda stöd som gottgörelse (även om gottgörelsen inte på långa vägar kompenserar den verkliga förlusten) till den oskyldigt dömde. Och de av juridikens tjänstemän som känner tveksamhet inför knäckandemomentet i yrket kan sova lite bättre om nätterna. Inom journalistiken får sådana blödiga typer söka sig någon annanstans. Eller nöja sig med att skriva radannonser och predikoturer. En journalist av idag skall vara beredd att få blod på sina händer. Och trivas med det.

Eller skall vi se det så att det är tur att det finns någonstans i samhället där mobbarna och sadisterna kan få ha sin fristad? Synd bara att den mänskliga kostnaden för rådande ordning är så hög. 

The way to work!

Den journalistiska arbetsmetoden borde i den bästa av världar vara den att söka fakta och presentera dessa på ett icke värderande sätt. Låt oss för ett ögonblick fundera över den första delen av detta, att söka fakta.

För att få underlag för sin artikel eller sitt reportage torde journalisten tvingas intervjua ett antal personer som kan bidra med sina kunskaper och sina perspektiv. Därutöver bör journalisten söka skriftliga urkunder som ävenledes kan lämna bidrag till arbetet. Så långt är allt gott och väl och inget särskilt kontroversiellt. Men, anta nu att journalisten förutsätter att alla ljuger och bedrar och inte vill berätta den sanning journalistens vinkel antar. Då är det dags att börja gräva, denna omhuldade verksamhet som alltid är rätt i det moderna medielandskapet. Grävande kan vara seriöst och därför både svårt och jobbigt men det går också att göra det lätt för sig. Vilket stundom sker.  

Några exempel som hittills inte fått någon större spridning, respektive exempel är lämnade av källorna till händelserna och ligger några år tillbaka i tiden. I alla tre fallen har ansvarig utgivare kontaktats men utan att frågan därefter drivits vidare internt. I inget av fallen har det gjorts någon polisanmälan, av rädsla för vad respektive journalist kan göra för att hämnas. Den som håller i pennan håller tyvärr i makten.

Det första exemplet: En journalist från en stor kvällstidning smög omkring i en sjukhuskorridor iförd vit rock för att försöka smälta in samtidigt som vederbörande rotade efter journaluppgifter på en hyfsat känd patient. Journalisten blev både avslöjad och utslängd men redaktionschefen förnekade att deras journalister ägnade sig åt liknande arbetsmetoder.

Det andra exemplet: I ett stort uppslaget fall reagerade huvudpersonen i ett aktuellt nyhetsdrev på fotoblixtar i vardagsrummet. Jodå, en hungrande journalist smög omkring i trädgården och fotograferade in genom fönstret. Hur smart det nu var? Blixtar brukar speglas rätt bra i fönster. Hemfridsbrott? Jajamän. 

Det tredje exemplet berör en femåring som i samband med en, som det visade sig i efterhand, helt omotiverad journalistisk ”granskning” av pappan fick uppleva vad det innebar att en journalist trängde in på hennes dagis och skrämde både personal och dagisbarn och började fråga vad hon tyckte om sin hemska pappa. Med dagens pressetik var det sannolikt ett motiverat offer i kampen om nyheten. Collateral damage.

Det förefaller vara en yrkesheder att aldrig någonsin känna eller visa empati med dem man granskar. Kläm åt dem bara. I journalistisk förpackning blir lögnen sanning och inga dementier som helst i framtiden hjälper för att återställa skadan de åstadkommit.

Det som måste ifrågasättas är den journalistiska etiken, varför måste journalistik utövas på detta vis? Har verkligen alla något att dölja? Ja, kanske. Men det kanske inte är behovet att dölja för den verkliga sakens skull utan för den journalistiska sakens som är kärnan. Den som omskrivs eller intervjuas om vilket ämne det än vara må kan räkna med att dennes eller någon annans sanning inte är tillräcklig för journalisten. Sanningen måste i bästa fall förklaras i mer infantila ordalag och i sämsta fall förbättras och bli mer snaskig om den inte kan skrivas om helt. Sanningen får aldrig stå för sig själv. Verkligheten får aldrig speglas. Fick den göra det borde i rimlighetens namn viljan att dölja något minska. För viljan att dölja hänger mycket ihop med oviljan att bli felciterad, missförstådd eller medialt avrättad. 

Det är förvisso inte rätt att dra alla journalister över en kam men innan det står helt klart vem som går att lita på kommer alla att bli ifrågasatta. Ibland talas det om att det inte behövs någon ytterligare granskning av media eftersom det finns ett så bra självsanerande system med PO och Granskningsnämnd och så vidare. Kanske skulle någon av dessa instanser ta på sig att på känt kvällstidningsmanér publicera ”listan” över alla skrupelfria journalister som inte drar sig för att tänja på sanningen så att alla vet vilka man skall passa sig för? Men, lagom provokativt, blir det någon journalist kvar då förresten?

Men vem fan bryr sig!

Om Almedalen 2011 kan anses välutrustat avseende mängden seminarier om media och pressetiska frågeställningar må vara osagt. Diskussionen kan liksom inte anses vara för begränsad så länge vi har den pressetiska situation vi har i dagens svenska medielandskap. Dock genomgående intressanta seminarier vilka ingav ett visst hopp. Kvällstidningarnas chefredaktörer vidhöll vid flera tillfällen att den etiska diskussionen inom redaktionerna är livaktig och att all publicering föregås av nogsamma överväganden. Och att de pressetiska övertrampen i princip aldrig begås av gammelmedia utan att dessa snarare är ett resultat av nya medier där bloggare är en del. Underförstått är det alltså bloggare, twittrare och flashbackmobben som ringer till granskningsobjekten om nätterna, som klättrar omkring i deras trädgårdar och med teleobjektiv fotar in i vardagsrum. Skönt att det är klarlagt. Henrik Larsson angrep kanske fel målgrupp i sitt sommarprogram. Och märkligt att News of the world tvingas till nedläggning för vad nya medier gjort mot deras redaktion bland annat i form av planterade telefonavlyssningar. Eller är det händelsevis redaktionerna själva som faktiskt kanske bär skulden ibland?

Ett av seminarierna i Almedalen 2011 behandlade mediedrev och där försvarade återigen Expressens chefredaktör den höga etiska och moraliska ståndpunkt som han anser är kännetecknande för redaktionen. Det var nästan så att det väckte ett hopp om en ljuvligare journalistisk framtid. Men det var för ett kort ögonblick. En av paneldeltagarna berättade om sina egna upplevelser av att vara i centrum av ett drev eller en snackis eller var definitionsgränserna nu går. Om hur psykiskt påfrestande det är och hur dåligt han mådde. Om att offentliga personer och politiker också är människor och att ett drev kan bryta ned en människa fullständigt.

- "Men vem fan bryr sig. Nu får han väl ändå ge sig!"
- "Så jävla känslig man får vara då!"

I publiken fanns några Expressenmedarbetare. Deras suckande och interna kommentarer mellan varandra där ovanstående citat i allra högsta grad tydliggör att Expressen har en gedigen etisk resa att göra för att ligga i paritet med chefredaktörens i övrigt presenterade bild, var skrämmande att höra. Där fanns ingen medkänsla, ingen respekt och ingen förståelse för hur en medmänniska i kris och i centrum av ett drev kan må. Det var obehagligt. Så talar bara personer som förlorat sin moraliska kompass. I det perspektivet går det inte längre att hysa något hopp om en bättring. Istället är det bara att hoppas att Expressen gör News of the world följe till historien.

En seger för tryckfriheten…

…är rubriken på en artikel på Newsmill där Aftonbladets förre chefredaktör gläds åt att Svea Hovrätt slagit fast att den svenska spellagstiftningen strider mot EU’s diskrimineringsförbud och ger kvällstidningarna rätt att publicera annonser för utländska spelbolag.

En seger för tryckfriheten..? Friheten när det gäller att publicera åsikter och värderingar som går på tvärs mot det i samhället rådande, är väsentlig för demokratin. Och en mycket starkt önskvärd rättighet i många länder. Sverige är inte ett land där vi behöver kämpa för den. Den finns. Sverige är ingen diktatur. I Sverige är det tillåtet att publicera de mest korkade åsikter och värderingar. Om rätten att publicera utländska spelannonser till exempel. Eller åsikter om detta är värt att betrakta som en tryckfrihetsfråga. Om tryckfriheten kommer att handla om rätten att publicera spelannonser betyder det förvisso att vi har kommit oerhört långt på detta område. Men det blir lite av dagens I-landsproblem. Alltså, inte mindre rätt men kanske inte det som lagstiftaren en gång primärt tänkte på när tryckfriheten slogs fast.

Men att det finns rättighet att i stort sett allt innebär inte att det finns en skyldighet att publicera i stort sett allt. Och det är då vi hamnar i en problematik kvällstidningsjournalistiken lett till. Att allt är rätt att publicera i tryckfrihetens namn. Att tryckfriheten kommit att handla om annat än syn på samhällets styrning och utveckling eller om demokrati. Att tryckfriheten ger ett fribrev att kränka integriteter, knäcka människor och vältra sig i snask och skvaller. Att allt som kan göra att vi säljer mer tidningar eller tjänar mer pengar är rätt att publicera med tryckfriheten i ryggen. Ett skäl så gott som något att ifrågasätta tryckfriheten och fundera på att begränsa den. Tanken är fullt rimlig och det märkliga är att det är representanter för tryckfrihetens företrädare som i så fall gräver tryckfrihetens grav.

Processjournalistik

Begreppet processjournalistik och dess innebörd både förklaras och försvaras på svt’s hemsida. Det handlar närmast om när en nyhet växer fram och tar gestalt allt eftersom mer information och fler beskrivningar kring vad som skett. Som nyhetskonsument blir man mer delaktig i skeendet och journalisten håller inte inne med någon information tills det normalt är publiceringsdags. Något som anses viktigt i takt med att mediemakten över nyhetsinformationen blivit mindre och att fler och fler utnyttjar sin möjlighet att delge information genom nya kanaler. Som modell, schablonbild eller önskedröm är den processjournalistiska idén alldeles utmärkt. Men implementerad i dagens journalistiska verklighet? Tveksamt.

Först och främst riskerar, som nämns i artikeln, processjournalistik minska incitamenten att kolla fakta. Att bara publicera det som säkert är sant är redan idag en sällsynthet men risken är nu att denna lilla detalj, vars väsentlighet är rätt beytande, närmast utrotas. Men ingångsvärdet att nyheten får växa fram kan ju alla rykten och halvsanningar publicistiskt motiveras utan större överväganden. Men det är klart, det borde ju göra tillvaron lättare för den ansvarige utgivare som idag till äventyrs har en inre etisk konflikt kring en hel del av det som faktiskt publiceras. Eventuella eftermälen är då så mycket lättare att hantera.
Vår processjournalistik innebär att det alltid är rätt att publicera ett obekräftat rykte om en namngiven person. Det var olyckligt att ryktet visade sig vara osant, att personen blev av med fru, jobb, ära och heder och tog sitt liv men det är sådana där småsaker vi accepterar i processjournalistikens värld! 

Därutöver innebär processjournalistik en uppenbar risk för låsning vid en initial vinkel. Något som dock redan idag är en problematik. Processjournalistik riskerar öka den publicistiska mängden material från samma avsändare redan från början. Detta motverkar möjligheterna till en balanserad bedömning av fakta i målet. Scenen är riggad och klar, intrigen färdig och nu kör vi på med allt vi har! Sanningen å andra sidan är snarare betjänt av att den initiala publiceringen är så begränsad som möjligt för att ge alla inblandade möjlighet att ge sin bild av vad som skall beskrivas. Men det är klart processjournalistik som inre argument för att vår vinkel ska få fäste, är ju alldeles utmärkt. Om det är sant eller inte är oväsentligt.

Varför processjournalistik? Varför inte bara vara så tråkig att beskriva och spegla vad som har hänt istället? Faktabaserad publicering? Inga vinklar, inga tyckanden, inga känslor på nyhetsplats? Nej, det är klart. Den vägen har ju journalistiken redan övergett. Processjournalistik är ur det perspektivet nog bara ytterligare ett begrepp för att motivera mänskliga övertramp i publicismens namn, att motivera varför sanningen inte är väsentlig och varför journalister inte behöver tänka efter. Tyvärr.

Förlåt – hur svårt kan det vara??

En före detta landsslagsspelare i fotboll har tvingats be en av Sveriges mest kända och inflytelserika journalister, Janne Josefsson, om ursäkt för att ha varit hotfull i telefonen när den förre konfronterades i ett grävjobb av den senare. Det är faktiskt helt i sin ordning. Gör du fel, be om ursäkt. Det är inte rätt att vara hotfull med journalister även om det skulle kännas fullt berättigat. Det märkliga är att när en ursäkt kommer på tal är det offret för journalistiken som måste be om ursäkt. Inte journalisten i sig. Hur det ligger till i detta fall är okänt men åtminstone i ett antal av vederbörande journalists tidigare reportage har han lämnat efter sig personer som fått sina liv förstörda efter ensidiga granskningar som inte speglat motbilderna till den vinkel reportagen haft. Fall där hotfullhet varit ett journalistiskt arbetssätt. Fall där inte tillstymmelsen av ursäkt eller gottgörelse har lämnats i efterhand.

När media gör fel (och det är alltså när och inte om – media gör fel tämligen ofta men har tycks ha svårt att inse det) kommer rättelsen eller klandret från PO eller granskningsnämnd i en undanskymd ruta på sista sidan eller som en diskret tjugosekundersspot i nyhetssändningen. En gång anklagad, alltid anklagad är en realitet i dagens medielandskap. Som det fungerar nu går det inte att få upprättelse med mindre än att något väldigt drastiskt måste göras. Rimligtvis borde en felaktig publicering rendera lika stort spaltutrymme kring själva felet som den initiala nyheten. Det vore något att drömma om:
Expressen ber om ursäkt. Vår publicering om XX har varit felaktig och vi ägnar hela dagens och morgondagens upplaga till att återupprätta dennes heder!

Det kommer aldrig att ske. Yttrandefriheten ger media rätt att yttra vad de vill utan att ta hänsyn till om det är sant. Och ett tandlöst juridiskt system gör att möjligheten till upprättelse för den enskilde är i stort sett obefintlig. Förra veckans Medierna i P1 nämnde 35-åringen som ursprungligen misstänktes för Anna Lindh-mordet, som fick sitt liv uppfläkt och blev grovt förtalad av media. Han lär ha stämt Expressen men förlorat och som tack för det blivit dömd att betala Expressens advokatkostnader. Är det rimligt? Nej, rimligt vore att media vid klander i PO eller granskningsnämnd döms att betala skadestånd till den drabbade i mångmiljonklassen. Först om mediehusets överlevnad hänger på om det som publiceras verkligen är sant eller inte kan betraktas som förtal, kan vi få en självsanering värd namnet. Och en något sånär upprättelse till den drabbade.

I programmet togs även upp medias självpåtagna rätt att kränka integriteten hos enskilda personer i tryckfrihetens namn och svårigheterna för att be om ursäkt när de gjort det. Nils Funckes kommentar kring hur svårt det är för journalister att publikt erkänna sina felsteg känns som en extrem icke-fråga. Det kan endast emanera från någon som aldrig behövt be om förlåtelse för något och är kommentaren allmängiltig för journalister är det bra mycket värre ställt i journalistkåren än som överhuvudtaget är rimligt i en demokrati. En inskränkt yttrandefrihet för medieaktörer i så fall i allra högsta grad en nödvändighet.

Journalistisk statskupp?

Kungen har trampat i klaveret. Kanske. Vi vet faktiskt inte säkert. Förutom de som är rätt bergsäkra och på sedvanligt journalistmanér kräver hans avgång. Drevet har gått i gång på moralfrågor och Hermans Lindqvists fråga om kungen begått landsförräderi eller sålt kronjuvelerna sätter faktiskt frågan i ett inte oväsentligt perspektiv. Den obehagliga drivkraften att till varje pris ta en skalp ger näring åt var och en av de journalister som nu bidrar till att göra en medmänniskas (jo, kungen är faktiskt en människa av kött och blod han också – om än med en hel del privilegier) liv till ett helvete. Faktiskt är det lättare att respektera den del av journalistkåren som drivs av republikanska bevekelsegrunder och just nu vädrar morgonluft.

Det må vara både si och så att faktiskt ha en successionsordning i en demokrati men så är nu en gång lagen skriven och det är den vi har att förhålla oss till. Det är en grundlag till och med och därför inte så alldeles lätt att förändra. Men det är inte omöjligt att journalistdrevet faktiskt lyckas. Och det vi i så fall då har skådat är inget annat än en statskupp. En journalism som gått från att beskriva makten via den nu förhärskande granskningen av makten till att faktiskt störta makten. Det är en rätt häftig samhällspåverkan och vi kan då på allvar tala om media som den första statsmakten. Men med den ytterst besvärande knorren att journalisterna lika lite som kungen är föremål för en demokratisk tillsättning. Om det enda forum för att förändra statsskicket, riksdagen, låter sig styras av det journalistiska drevet är demokratin i allvarlig fara.

Självfallet är det folket som skall ha sin talan i frågan, inte journalisterna. Men detta folk måste då kunna göra en balanserad bedömning vilket för närvarande omöjliggörs av att journalisterna endast beskriver sin bild och inte motbilderna. Kungen kan rimligen inte i nuläget få en rättvis bedömning i en folkdomstol. Det är ett demokratiskt problem. Och inte bara ett problem, frånvaro av demokrati balanserar farligt nära gränsen till diktatur.

Det är inga dåliga ambitioner journalisterna har. Statskupp och diktatur. Är man medveten om det? Eller är det helt enkelt så att majoriteten av de journalister som just nu fått vittring på kungligt blod och med liv och lust deltar i drevet får sin energi av betydligt mer basala drifter. Rovdjurs- och flockmentalitet, till exempel. Eller guldspadar och stora journalistpris. Och att de varken övervägt eller förstått vilka konsekvenser deras arbete skulle kunna få för samhället i termer av statskupp och diktatur? Att det skulle förhålla sig just så är faktiskt inte helt osannolikt. Journalisten i gemen tenderar ju i allmänhet inte utmärka sig som den mest intellektuella och eftertänksamma resursen samhället har att erbjuda.