Den opolitiska nyhetsjournalistiken

Det förs med jämna mellanrum en diskussion om journalisters och redaktioners politiska värderingar och hur dessa styr hur och vad som rapporteras. En populär uppfattning är att journalister generellt har sin hemmaplan på vänstersidan medan mediehusen huserar på högersidan. Det må vara hur det vill med det men det är den som konstruerar artikeln eller reportaget som formulerar orden och det är orden tillsammans med de valda bilderna som kommer att påverka läsarens uppfattning kring det artikeln berör. Den individuella politiska uppfattningen hos journalisten kommer oundvikligen att, åtminstone i någon mån, styra det som skrivs.

Men om det nu skulle stämma att journalisten i gemen är vänstersympatisör kan det inte förklara att även vänsterpolitiker drabbas av drevet och vreden. Som i skrivande stund Håkan Juholt. Det som förenar denna typ av journalistik är inte viljan att driva en politisk linje. Det är förvisso viljan att påverka, att förändra skeenden och att styra samhället men samtidigt utan att behöva ta ansvar för det. Vilket förvisso är politik men inte av traditionell demokratisk och partimässig karaktär. Det är snarare ett anarkistiskt förhållningssätt. Det handlar inte om en vilja att skapa, det handlar om en medveten(?) vilja att förstöra. Och då handlar det inte längre om den enskilde journalisten eller redaktionens politiska värderingar. De finns alltjämt och de påverkar men det är inte den främsta bevekelsegrunden. 

Även om Håkan Juholt varit ett veritabelt stolpskott har hans avgång regisserats av ett antal redaktioner med hjälp av sina handgångna journalister. Och nu seger, vi har nått vårt mål! Vi har en skalp, en trofé att hänga upp på väggen! Men det är inte Juholts politik eller ens den politiska processen i övrigt som är det intressanta. Det är jakten. Nu har vi vunnit. Vi skålar och gratulerar varandra på redaktionerna för vårt framgångrika arbete. Och nu är det dags att ge oss på nästa offer. Nu börjar vi om. Vilken ska vi välja? Efterträdaren? Eller kanske någon i alliansen för att få lite balans? Eller ska vi haka på drevet mot kungahuset? På måndag sätter vi oss ned och spånar idéer om vem som står i tur. Vilken som skulle vara ett tacksamt och hyfsat enkelt djur att fälla. Framtiden ser ljus ut. Vi kommer att ha jobb så det räcker och blir över.

Varför inser vi inte på redaktionerna hur fel detta är? Och varför vågar vi som tycker oss se vad som sker och pliktskyldigast deltar för att det ”comes with the job” inte lyfta frågan? Vi diskuterar vår politiska obundenhet och värjer oss för alla anklagelser om att företräda en politisk linje. Men det destruktiva sätt dagens nyhetsjournalistik och granskningar hanterar såväl de inblandade frågorna som människorna borde vara det som är föremål för debatten. Att den tredje statsmakten egentligen är den första statsmakten. Och att samhällsutvecklingen inte styrs av folkvalda politikers beslut och initiativ utan av icke folkvalda journalister och redaktioners glädje över att kunna nita någon. För den redaktion som fått upp vittringen på ett potentiellt byte styrs inte av en politisk övertygelse. Den styrs av en människosyn som egentligen, rent krasst, borde vara straffbar.

Eftertanke...

Så här inför årets slut är det dags att samla sina tankar. Ett av årets diskussionämnen har varit kommentatorsfälten till alla artiklar vi publicerar. I dessa samlas en gedigen blandning av i frågan insatta med kloka synpunkter (vilka vi gärna avfärdar och definitivt inte använder som uppslag till uppföljning) med högljudda och affektivt laddade gnällspikar. Kryddat med ett och annat troll som inget hellre vill än att elda på debatten, gärna i en helt annan riktning än det som artikeln belyser, som med förkärlek går in för att detronisera de som belyses, har vi en rätt ohållbar situation. Redan nu är kännedomen om vad som sker om man som privatperson eller genom yrket ställer upp för en intervju så pass välbekant att färre och färre överhuvudtaget vill. De historier vi skriver känns inte igen av dem vi bett om hjälp och som grädde på moset översköljs var och vartannat alster med personliga påhopp i kommentatorsfälten. Klart att det inte är kul att ställa upp då! Även om denna blogg driver tesen att journalistiken behöver en ordentlig uppskärpning är det inget mot vad kommentatorsfälten egentligen behöver.

På en tidningsredaktion nära bloggaren har problematiken lösts genom efterhandsmoderering av kommentarer vilket egentligen inte betyder något. Grundproblematiken att de som skriver artikeln tvingas till en vinkel löses inte genom det. Har den som skrivit artikeln en ingång att den i artikeln belyste är en odugling så släpper vi igenom vad som helst som stöder denna tes. Oavsett om vi med till visshet gränsande sannolikhet vet att kommentatören är ett troll. Att journalistföraktet ökar är inte konstigt och till och med praktikanterna som jagar svar på dagens ofta rätt meningslösa fråga utanför ICA Maxi möts av spott och spe. Trots att den spalten inte ens går att kommentera. Men för att den som frågar utger sig för att vara journalist. 

Vi har en resa att göra i medievärlden. Antingen fortsätter vi på inslagen väg och då kommer till slut journalistiken vara en perifer företeelse i samhället. Vi betraktas som yrkesmässiga skvallertackor som får betalt för att ljuga och dessutom är vi säkert försupna hela bunten. Kanske är det dags nu för en förändring. Vi låter dem av kollegiet som trots allt tycker att historieskrivning, granskning utan substans och allmänt tuggande är vad journalistik egentligen handlar om gå sin egen väg och slå ihop sina påsar i en kombon Uppdrag Hänt i Granskning. Och vi andra, som egentligen bara vill spegla och leverera fakta, vi som tror att medborgarna trots allt är så pass kloka att de kan fatta sina egna beslut och dra sina egna slutsatser, får ett eget utrymme att göra det. Vi, den utrotningshotade arten av journalister som för att överhuvudtaget kunna få en utkomst av vårt arbete biter ihop och pliktskyldigast skriver något nedlåtande om kommunalpolitikern, förvaltningschefen, polisen, advokaten, läkaren, företagaren eller vem som helst som har en inkomst högre än medelvärdet, istället får hitta en kvalitetssäkrad arena där vi kan spegla samhället. Inte försöka styra det.

Men vi är låsta i våra tjänster. Arenan finns inte idag. Och om den funnes är det tämligen säkert att vi har ett stålbad att gå igenom på redaktionerna för att få den accepterad. För vem vill gå maktens ärenden? Vi är ju satta att granska makten och makten utgår från folket vilket gör alla till ett lovligt villebråd. Vi kan förändra samhället, vi kan styra debatten och vi kan mästra demokratin. Tråkigt nog gör vi det också. Även om vi inte tycker om det.

Uppdrag Granskning – murder by proxy?

Så här då drevet dragit igång igen. Efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning där en familj uppenbarligen blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp mot sina barn och där socialtjänsten uppträtt minst sagt klandervärt är folkdomstolen i gång. Vi har varit med om det förr. Självfallet höjs röster om politikers, tjänstemäns, polisers och åklagares omedelbara avgång. Och lika självklart drar frustrerade medlemmar av folkdomstolen sin del till rättsskipningen och mordhotar ansvariga personer. I en artikelkommentar i Gefle Dagblad noteras att:

 ”dom ska väl inte behöva mördas det låter ju otäckt, men dom har väl inte vett att avgå självmant så...”.

Att den kommentaren gått igenom tidningens modererande filter är bara i sig rätt obehagligt. Och sakfrågan drunknar i en obehaglig eftersmak att enskilda personers liv hotas. Och den rätt ensidiga vinklingen och med kännedom om Uppdrag Gransknings i en del tidigare fall rätt tveksamma arbetsmetoder gör att ugglor borde anas i mossen. Är det verkligen så illa ställt med kompetensen hos socialtjänsten i Sandviken eller finns det en annan bild som inte kommit fram, möjligen på grund av att fall som dessa ofta får handläggas med både försiktighet och sekretess? Ett faktum som gör det så mycket enklare för Uppdrag Granskning att driva en ensidig indignationslinje.

Det är faktiskt inte så svårt att googla fram andra bilder. En av huvudpersonernas blogg ger en förvisso subjektiv men ändå förklarande bild, domslutet är offentligt och det faktaunderlag som beslut har fattats på ter sig inte längre så oerhört märkligt. Om än det går att fundera kring enskilda tolkningar.

Fast, oavsett vad som är sant eller ej i hela historien, det som oroar mest är ändå hur enskilda journalister kan sätta sig så till doms över människor, i detta fall i beslutsfattande positioner. Visst vill de driva sin tes och få uppmärksamhet för sitt arbete men om de inte ens för ett ögonblick anar vad för mänskliga konsekvenser, hotet mot de anklagades liv, de manar fram är det illa. Och om en sådan aning trots allt funnits men inte fått dem att nyansera sina historier är det ännu värre. Tycker de till och med att det kan vara rätt okej att folkdomstolen utmäter ett dödsstraff som konsekvens av ett reportage så är det rent ut fruktansvärt. Då har vi journalister som kan medverka till mord utan att riskera blod på sina egna fingrar. Det kan väl ändå aldrig ha varit journalismens grundtanke?

Viljan att förstöra ett liv

Efter en vecka där det åter besannats att Sveriges främsta makthavare inte heter Fredrik utan Jan (Aftonbladet och Uppdrag Granskning) går det att fundera på hur denna makt egentligen används. Håkan Juholt och PärJohansson har nagelfarits i media för diverse ekonomiska ersättningar i form av riksdagsledamot och partiledare respektive ledare för Glada Hudik-teatern och föreläsare.

Låt oss först göra klart att om socialdemokratin förlorar väljarstöd eller inflytande så må det vara hänt om det sker på politiska grunder, inte journalistiska. Det är motioner, interpellationer och beslut som säger något om socialdemokratin som idé. Inte tolkningar av regelverk kring ersättningar, oavsett om det gäller resor, bostäder eller Toblerone. Och de som hyllat Glada Hudik-teatern genom åren har sannolikt av missriktad välvilja inte vågat göra något annat. Man ska ju vara snäll. De så kallade skådespelarna är dock att gratulera då de fått både en uppmärksamhet och ett värde de annars aldrig skulle fått.

Men att på djupet granska socialdemokratiska företrädares uttalade politiska vilja eller samhällets hantering av funktionshindrade säljer inga lösnummer och det är även svårt att göra löp som går till historien av detta. Om vi istället målar upp ett klassiskt svartvitt drama med en bov och ett offer kan vi journalister själva spela rollen av hjältar. Drevet är en logisk konsekvens och vi skruvar och skruvar tills vi når kulmen, någon avgår, och som en märklig följd låter vi de avgångna tala ut i pressen. Hittills har vi varit relativt förskonade från Tore Tønne-affärer (norsk fd politiker som begick självmord under ett drev) i Sverige men tids nog kommer det. Tyvärr så påverkade det inte norska medier i någon nämnvärd utsträckning vilket stärker tesen om att som journalist måste du glatt kunna gå över lik för att fullgöra ditt självpåtagna uppdrag att förändra samhället.

Drevjournalistiken är den yttersta konsekvensen av en journalistik som havererat och tappat kopplingen till sitt ursprungliga uppdrag, att spegla samhället. Det är, när Juholtar och Johanssöner får springa gatlopp i pressen, lätt att önska sig att de bägge makthavarna Jan utsätts för samma medicin, tvingas avgå och helst också i likhet med så många andra drevoffer ifrågasätta om det är värt att leva längre. Men, då begår vi samma misstag som de gör just nu. Vi får inte falla i den fällan. Då blir vi precis lika onda som de. Det kan aldrig vara ett mål. Låt oss i stället driva debatten om att journalistiken behöver bli mänskligare. Och låt oss försöka ignorera Aftonbladet och Uppdrag Granskning. Vi behöver inte söka jobb där. Vi borde inte behöva kommentera deras insatser och, om vi blir granskade, ignorera dem och hantera dem som de mobbare de är. Visst, det är lättare sagt än gjort men någon gång måste vi börja.

Sadister sökes!

”Den som inte är beredd att förstöra en annan människas liv skall inte bli journalist.”

Orden är enligt Ulrika Knutson i Godmorgon Världen i P1 den 17 juli 2011 Åsa Mobergs. Och innebär att den som har en vision om att jakten på nyheter även handlar om att ta ansvar för att det som rapporteras inte bara är rätt utan också får rimliga mänskliga konsekvenser för de omskrivna, bör söka sig ett annat yrke. Som blivande journalist skall alltså aspiranten inte ha några dubier inför att knäcka några liv för att skapa nyhetsomletten. Visst, oundvikligt ibland. Kanske i vissa fall till och med nödvändigt att vissa saker släpas fram i solljuset. Men ansvaret för den knäckte då? När indignationen lagt sig eller visat sig vara omotiverad? När storyn är stendöd? I snart sagt alla professioner med en etisk kod ingår en slags non nocere-princip. Att inte skada i onödan. Faktiskt även i de pressetiska reglerna. Men likafullt ser vi ytterst sällan dessa regler fullt ut omsatta i praktiken.

I det juridiska systemet knäcks också människor på löpande band även om man med till visshet gränsande sannolikhet kan anta att andelen motiverade knäckningar är betydligt högre än i det journalistiska systemet. Den juridiska processen innebär ju att skuldfrågan har vänts in och ut ett stort antal gånger och att inte beakta olika synpunkter och faktakällor är ett tjänstefel. Men när knäckningen är en realitet, dom har fallit och basunerats ut så slutar inte det juridiska systemets ansvar. I kriminalvårdens uppdrag ingår rehabilitering och stöd. Syftet är ju att en brottsling skall kunna komma ut till samhället igen som en fullt funktionsduglig medborgare. Det syftet har aldrig journalistiken. Den går ut på att döma på ett icke rättssäkert underlag och sedan förneka den dömde all rätt till stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka till samhället igen. Vilket är synnerligen allvarligt med tanke på andelen oskyldigt dömda i medierna.

Ett tungt vägande argument mot dödsstraff är att i den händelse straffet visar sig vara fel är det omöjligt att i efterhand rätta till detta lilla misstag. Därför har det svenska juridiska systemet en möjlighet att såväl erbjuda stöd som gottgörelse (även om gottgörelsen inte på långa vägar kompenserar den verkliga förlusten) till den oskyldigt dömde. Och de av juridikens tjänstemän som känner tveksamhet inför knäckandemomentet i yrket kan sova lite bättre om nätterna. Inom journalistiken får sådana blödiga typer söka sig någon annanstans. Eller nöja sig med att skriva radannonser och predikoturer. En journalist av idag skall vara beredd att få blod på sina händer. Och trivas med det.

Eller skall vi se det så att det är tur att det finns någonstans i samhället där mobbarna och sadisterna kan få ha sin fristad? Synd bara att den mänskliga kostnaden för rådande ordning är så hög. 

The way to work!

Den journalistiska arbetsmetoden borde i den bästa av världar vara den att söka fakta och presentera dessa på ett icke värderande sätt. Låt oss för ett ögonblick fundera över den första delen av detta, att söka fakta.

För att få underlag för sin artikel eller sitt reportage torde journalisten tvingas intervjua ett antal personer som kan bidra med sina kunskaper och sina perspektiv. Därutöver bör journalisten söka skriftliga urkunder som ävenledes kan lämna bidrag till arbetet. Så långt är allt gott och väl och inget särskilt kontroversiellt. Men, anta nu att journalisten förutsätter att alla ljuger och bedrar och inte vill berätta den sanning journalistens vinkel antar. Då är det dags att börja gräva, denna omhuldade verksamhet som alltid är rätt i det moderna medielandskapet. Grävande kan vara seriöst och därför både svårt och jobbigt men det går också att göra det lätt för sig. Vilket stundom sker.  

Några exempel som hittills inte fått någon större spridning, respektive exempel är lämnade av källorna till händelserna och ligger några år tillbaka i tiden. I alla tre fallen har ansvarig utgivare kontaktats men utan att frågan därefter drivits vidare internt. I inget av fallen har det gjorts någon polisanmälan, av rädsla för vad respektive journalist kan göra för att hämnas. Den som håller i pennan håller tyvärr i makten.

Det första exemplet: En journalist från en stor kvällstidning smög omkring i en sjukhuskorridor iförd vit rock för att försöka smälta in samtidigt som vederbörande rotade efter journaluppgifter på en hyfsat känd patient. Journalisten blev både avslöjad och utslängd men redaktionschefen förnekade att deras journalister ägnade sig åt liknande arbetsmetoder.

Det andra exemplet: I ett stort uppslaget fall reagerade huvudpersonen i ett aktuellt nyhetsdrev på fotoblixtar i vardagsrummet. Jodå, en hungrande journalist smög omkring i trädgården och fotograferade in genom fönstret. Hur smart det nu var? Blixtar brukar speglas rätt bra i fönster. Hemfridsbrott? Jajamän. 

Det tredje exemplet berör en femåring som i samband med en, som det visade sig i efterhand, helt omotiverad journalistisk ”granskning” av pappan fick uppleva vad det innebar att en journalist trängde in på hennes dagis och skrämde både personal och dagisbarn och började fråga vad hon tyckte om sin hemska pappa. Med dagens pressetik var det sannolikt ett motiverat offer i kampen om nyheten. Collateral damage.

Det förefaller vara en yrkesheder att aldrig någonsin känna eller visa empati med dem man granskar. Kläm åt dem bara. I journalistisk förpackning blir lögnen sanning och inga dementier som helst i framtiden hjälper för att återställa skadan de åstadkommit.

Det som måste ifrågasättas är den journalistiska etiken, varför måste journalistik utövas på detta vis? Har verkligen alla något att dölja? Ja, kanske. Men det kanske inte är behovet att dölja för den verkliga sakens skull utan för den journalistiska sakens som är kärnan. Den som omskrivs eller intervjuas om vilket ämne det än vara må kan räkna med att dennes eller någon annans sanning inte är tillräcklig för journalisten. Sanningen måste i bästa fall förklaras i mer infantila ordalag och i sämsta fall förbättras och bli mer snaskig om den inte kan skrivas om helt. Sanningen får aldrig stå för sig själv. Verkligheten får aldrig speglas. Fick den göra det borde i rimlighetens namn viljan att dölja något minska. För viljan att dölja hänger mycket ihop med oviljan att bli felciterad, missförstådd eller medialt avrättad. 

Det är förvisso inte rätt att dra alla journalister över en kam men innan det står helt klart vem som går att lita på kommer alla att bli ifrågasatta. Ibland talas det om att det inte behövs någon ytterligare granskning av media eftersom det finns ett så bra självsanerande system med PO och Granskningsnämnd och så vidare. Kanske skulle någon av dessa instanser ta på sig att på känt kvällstidningsmanér publicera ”listan” över alla skrupelfria journalister som inte drar sig för att tänja på sanningen så att alla vet vilka man skall passa sig för? Men, lagom provokativt, blir det någon journalist kvar då förresten?

Men vem fan bryr sig!

Om Almedalen 2011 kan anses välutrustat avseende mängden seminarier om media och pressetiska frågeställningar må vara osagt. Diskussionen kan liksom inte anses vara för begränsad så länge vi har den pressetiska situation vi har i dagens svenska medielandskap. Dock genomgående intressanta seminarier vilka ingav ett visst hopp. Kvällstidningarnas chefredaktörer vidhöll vid flera tillfällen att den etiska diskussionen inom redaktionerna är livaktig och att all publicering föregås av nogsamma överväganden. Och att de pressetiska övertrampen i princip aldrig begås av gammelmedia utan att dessa snarare är ett resultat av nya medier där bloggare är en del. Underförstått är det alltså bloggare, twittrare och flashbackmobben som ringer till granskningsobjekten om nätterna, som klättrar omkring i deras trädgårdar och med teleobjektiv fotar in i vardagsrum. Skönt att det är klarlagt. Henrik Larsson angrep kanske fel målgrupp i sitt sommarprogram. Och märkligt att News of the world tvingas till nedläggning för vad nya medier gjort mot deras redaktion bland annat i form av planterade telefonavlyssningar. Eller är det händelsevis redaktionerna själva som faktiskt kanske bär skulden ibland?

Ett av seminarierna i Almedalen 2011 behandlade mediedrev och där försvarade återigen Expressens chefredaktör den höga etiska och moraliska ståndpunkt som han anser är kännetecknande för redaktionen. Det var nästan så att det väckte ett hopp om en ljuvligare journalistisk framtid. Men det var för ett kort ögonblick. En av paneldeltagarna berättade om sina egna upplevelser av att vara i centrum av ett drev eller en snackis eller var definitionsgränserna nu går. Om hur psykiskt påfrestande det är och hur dåligt han mådde. Om att offentliga personer och politiker också är människor och att ett drev kan bryta ned en människa fullständigt.

- "Men vem fan bryr sig. Nu får han väl ändå ge sig!"
- "Så jävla känslig man får vara då!"

I publiken fanns några Expressenmedarbetare. Deras suckande och interna kommentarer mellan varandra där ovanstående citat i allra högsta grad tydliggör att Expressen har en gedigen etisk resa att göra för att ligga i paritet med chefredaktörens i övrigt presenterade bild, var skrämmande att höra. Där fanns ingen medkänsla, ingen respekt och ingen förståelse för hur en medmänniska i kris och i centrum av ett drev kan må. Det var obehagligt. Så talar bara personer som förlorat sin moraliska kompass. I det perspektivet går det inte längre att hysa något hopp om en bättring. Istället är det bara att hoppas att Expressen gör News of the world följe till historien.