En redaktion på fyllan

Vi sitter på en information vi vet att alla andra redaktioner vill ha. Vi vet något Sveriges alla sensationshungrande journalister skulle bruka våld för att komma åt. Vi vet något. Vi har scoopet. Upplevelsen av exklusivitet är skön och berusande. Och som när vi är berusade av alkohol går de kreativa processerna i hjärnan igång och vi säger och gör saker vi i nyktert tillstånd kanske inte skulle ha gjort. För i berusningen brister ofta omdömet. Och det finns ett skäl varför vi inte får framföra en bil i berusat tillstånd. Omdömet är inte det bästa.

Omdömet brast på tidningen Ångermanlands redaktion som fick den ljusa idén att intervjua den nye S-partiledarens mamma. Plötsligt satt de med information. De hade scoopet. Och så långt var allt gott och väl. De hittade en bra källa och de hade inte gjort något olagligt. Men att mamman förvisso och sannolikt var ett ovant intervjuobjekt var något man inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till. Så när hon ärligt berättade att hon visste att sonen skulle bli partiledare men inte fick berätta det, så skulle en redaktion i nyktert tillstånd ha hanterat informationen med förnuft. Att ange att en mycket säker källa bekräftat uppgifterna hade varit den logiska haneringen av scoopet. Det gjorde inte tidningen Ångermanland. I sitt berusade tillstånd berättas hela historien. Det hänvisades direkt till källan, mamman, och inte nog med det. Beskrivningen av mammas löfte att inte berätta återgavs också.

Detta är självfallet helt förkastligt och har blivit vederbörligen kritiserat. En redaktion med självinsikt ber lika självklart om ursäkt för detta, det här är inte hur vi hanterar medmänniskor oavsett ålder. Men inte tidningen Ångermanland inte. Och det är nu det börjar bli riktigt obehagligt. De väljer heller inte tystnaden på samma vis som en som gjort bort sig på fyllan utan går tvärtom ut och försvarar sitt berusningsbeteende fullt ut. Det är precis samma brist på självinsikt som hos en alkoholist och det är därför en potentiellt mycket farlig redaktion. Ser vi lite vad redaktionen tidigare har på sitt samvete så finns mer än lovligt tveksamma publiceringar vilka med samma missbruksmentalitet försvaras. Tidningen Ångermanlands framfart påminner om en rattfyllerists. Orosmolnen av att redaktionen får fortsätta härja fritt behöver knappast förtydligas. 

Den opolitiska nyhetsjournalistiken

Det förs med jämna mellanrum en diskussion om journalisters och redaktioners politiska värderingar och hur dessa styr hur och vad som rapporteras. En populär uppfattning är att journalister generellt har sin hemmaplan på vänstersidan medan mediehusen huserar på högersidan. Det må vara hur det vill med det men det är den som konstruerar artikeln eller reportaget som formulerar orden och det är orden tillsammans med de valda bilderna som kommer att påverka läsarens uppfattning kring det artikeln berör. Den individuella politiska uppfattningen hos journalisten kommer oundvikligen att, åtminstone i någon mån, styra det som skrivs.

Men om det nu skulle stämma att journalisten i gemen är vänstersympatisör kan det inte förklara att även vänsterpolitiker drabbas av drevet och vreden. Som i skrivande stund Håkan Juholt. Det som förenar denna typ av journalistik är inte viljan att driva en politisk linje. Det är förvisso viljan att påverka, att förändra skeenden och att styra samhället men samtidigt utan att behöva ta ansvar för det. Vilket förvisso är politik men inte av traditionell demokratisk och partimässig karaktär. Det är snarare ett anarkistiskt förhållningssätt. Det handlar inte om en vilja att skapa, det handlar om en medveten(?) vilja att förstöra. Och då handlar det inte längre om den enskilde journalisten eller redaktionens politiska värderingar. De finns alltjämt och de påverkar men det är inte den främsta bevekelsegrunden. 

Även om Håkan Juholt varit ett veritabelt stolpskott har hans avgång regisserats av ett antal redaktioner med hjälp av sina handgångna journalister. Och nu seger, vi har nått vårt mål! Vi har en skalp, en trofé att hänga upp på väggen! Men det är inte Juholts politik eller ens den politiska processen i övrigt som är det intressanta. Det är jakten. Nu har vi vunnit. Vi skålar och gratulerar varandra på redaktionerna för vårt framgångrika arbete. Och nu är det dags att ge oss på nästa offer. Nu börjar vi om. Vilken ska vi välja? Efterträdaren? Eller kanske någon i alliansen för att få lite balans? Eller ska vi haka på drevet mot kungahuset? På måndag sätter vi oss ned och spånar idéer om vem som står i tur. Vilken som skulle vara ett tacksamt och hyfsat enkelt djur att fälla. Framtiden ser ljus ut. Vi kommer att ha jobb så det räcker och blir över.

Varför inser vi inte på redaktionerna hur fel detta är? Och varför vågar vi som tycker oss se vad som sker och pliktskyldigast deltar för att det ”comes with the job” inte lyfta frågan? Vi diskuterar vår politiska obundenhet och värjer oss för alla anklagelser om att företräda en politisk linje. Men det destruktiva sätt dagens nyhetsjournalistik och granskningar hanterar såväl de inblandade frågorna som människorna borde vara det som är föremål för debatten. Att den tredje statsmakten egentligen är den första statsmakten. Och att samhällsutvecklingen inte styrs av folkvalda politikers beslut och initiativ utan av icke folkvalda journalister och redaktioners glädje över att kunna nita någon. För den redaktion som fått upp vittringen på ett potentiellt byte styrs inte av en politisk övertygelse. Den styrs av en människosyn som egentligen, rent krasst, borde vara straffbar.