Om det är svårt att vara journalist skall vara osagt men det torde i alla fall vara svårt att varje dag spegla sanningen i en förutbestämd omfattning. Först och främst har ingen av oss journalister hela sanningen även om vissa i sin naivitet kan tro det. För sanningen kräver att man sätter sig in i ett ämne, tar reda på och kontrollerar fakta och väger in olika ståndpunkter och vinklar. Och så balanserat och neutralt som möjligt rapporterar detta. Så länge det handlar om beskrivande journalister. Granskande eller historieberättande journalister har i allmänhet egna regler om vad som är sant. Men hur stor ambitionen att spegla sanningen än är kommer den absoluta sanningen inte att speglas. Nära, kanske och förvisso, men inte helt.
Den andra problematiken bygger på att det dagligen inte inträffar nyheter i en exakt mängd av 30 minuter eller 40 sidor 250 ord eller vilken storlek ens nyhetsmedium har. Det flyter alltså inte förbi någon jämn ström av händelser med nyhetsvärde varje dag. Vissa dagar kanhända men inte de där dagarna då samhället faktriskt visar sig från sin allra bästa sida. Det är de dagarna då journalisterna får börja tänja på vad som ska rapporteras. För spaltutrymmet eller sändningstiden måste ju fyllas. Om det är nyhetstorka märks det direkt på rapporteringen. Det är då vi lite, möjligen vanvördigt, kan säga att en cykelstöld får lika mycket utrymme som ett mord skulle fått en annan dag.
Samma förhållande gäller för den granskande delen av journalistiken. Med den lilla skillnaden att nyhetsjournalistiken i den bästa av världar speglar vad som sker i världen och den granskande journalistiken i normalfallet kräver blodsoffer. Och för dessa senare flyter ingen jämn ström av fuskande, korrumperade och giriga maktutövare förbi varje dag och det ligger nära till hands att fabricera sitt material för att kunna "berätta en historia". Och finns det ändå något att skriva men man satsat på fel story är det sannolikt heller inte så kul att lägga ner ett projekt man investerat tid och pengar i om det visar sig att det inte håller. Bättre då att köra på och därmed över de stackare som misskrediteras. När vi granskar granskar vi ju makten och makten måste ju krossas. Och då spelar det ingen roll om det är sant. Eller hur?
Den andra problematiken bygger på att det dagligen inte inträffar nyheter i en exakt mängd av 30 minuter eller 40 sidor 250 ord eller vilken storlek ens nyhetsmedium har. Det flyter alltså inte förbi någon jämn ström av händelser med nyhetsvärde varje dag. Vissa dagar kanhända men inte de där dagarna då samhället faktriskt visar sig från sin allra bästa sida. Det är de dagarna då journalisterna får börja tänja på vad som ska rapporteras. För spaltutrymmet eller sändningstiden måste ju fyllas. Om det är nyhetstorka märks det direkt på rapporteringen. Det är då vi lite, möjligen vanvördigt, kan säga att en cykelstöld får lika mycket utrymme som ett mord skulle fått en annan dag.
Samma förhållande gäller för den granskande delen av journalistiken. Med den lilla skillnaden att nyhetsjournalistiken i den bästa av världar speglar vad som sker i världen och den granskande journalistiken i normalfallet kräver blodsoffer. Och för dessa senare flyter ingen jämn ström av fuskande, korrumperade och giriga maktutövare förbi varje dag och det ligger nära till hands att fabricera sitt material för att kunna "berätta en historia". Och finns det ändå något att skriva men man satsat på fel story är det sannolikt heller inte så kul att lägga ner ett projekt man investerat tid och pengar i om det visar sig att det inte håller. Bättre då att köra på och därmed över de stackare som misskrediteras. När vi granskar granskar vi ju makten och makten måste ju krossas. Och då spelar det ingen roll om det är sant. Eller hur?
