torsdag 23 juni 2011

En seger för tryckfriheten…

…är rubriken på en artikel på Newsmill där Aftonbladets förre chefredaktör gläds åt att Svea Hovrätt slagit fast att den svenska spellagstiftningen strider mot EU’s diskrimineringsförbud och ger kvällstidningarna rätt att publicera annonser för utländska spelbolag.

En seger för tryckfriheten..? Friheten när det gäller att publicera åsikter och värderingar som går på tvärs mot det i samhället rådande, är väsentlig för demokratin. Och en mycket starkt önskvärd rättighet i många länder. Sverige är inte ett land där vi behöver kämpa för den. Den finns. Sverige är ingen diktatur. I Sverige är det tillåtet att publicera de mest korkade åsikter och värderingar. Om rätten att publicera utländska spelannonser till exempel. Eller åsikter om detta är värt att betrakta som en tryckfrihetsfråga. Om tryckfriheten kommer att handla om rätten att publicera spelannonser betyder det förvisso att vi har kommit oerhört långt på detta område. Men det blir lite av dagens I-landsproblem. Alltså, inte mindre rätt men kanske inte det som lagstiftaren en gång primärt tänkte på när tryckfriheten slogs fast.

Men att det finns rättighet att i stort sett allt innebär inte att det finns en skyldighet att publicera i stort sett allt. Och det är då vi hamnar i en problematik kvällstidningsjournalistiken lett till. Att allt är rätt att publicera i tryckfrihetens namn. Att tryckfriheten kommit att handla om annat än syn på samhällets styrning och utveckling eller om demokrati. Att tryckfriheten ger ett fribrev att kränka integriteter, knäcka människor och vältra sig i snask och skvaller. Att allt som kan göra att vi säljer mer tidningar eller tjänar mer pengar är rätt att publicera med tryckfriheten i ryggen. Ett skäl så gott som något att ifrågasätta tryckfriheten och fundera på att begränsa den. Tanken är fullt rimlig och det märkliga är att det är representanter för tryckfrihetens företrädare som i så fall gräver tryckfrihetens grav.

söndag 19 juni 2011

Processjournalistik

Begreppet processjournalistik och dess innebörd både förklaras och försvaras på svt’s hemsida. Det handlar närmast om när en nyhet växer fram och tar gestalt allt eftersom mer information och fler beskrivningar kring vad som skett. Som nyhetskonsument blir man mer delaktig i skeendet och journalisten håller inte inne med någon information tills det normalt är publiceringsdags. Något som anses viktigt i takt med att mediemakten över nyhetsinformationen blivit mindre och att fler och fler utnyttjar sin möjlighet att delge information genom nya kanaler. Som modell, schablonbild eller önskedröm är den processjournalistiska idén alldeles utmärkt. Men implementerad i dagens journalistiska verklighet? Tveksamt.

Först och främst riskerar, som nämns i artikeln, processjournalistik minska incitamenten att kolla fakta. Att bara publicera det som säkert är sant är redan idag en sällsynthet men risken är nu att denna lilla detalj, vars väsentlighet är rätt beytande, närmast utrotas. Men ingångsvärdet att nyheten får växa fram kan ju alla rykten och halvsanningar publicistiskt motiveras utan större överväganden. Men det är klart, det borde ju göra tillvaron lättare för den ansvarige utgivare som idag till äventyrs har en inre etisk konflikt kring en hel del av det som faktiskt publiceras. Eventuella eftermälen är då så mycket lättare att hantera.
Vår processjournalistik innebär att det alltid är rätt att publicera ett obekräftat rykte om en namngiven person. Det var olyckligt att ryktet visade sig vara osant, att personen blev av med fru, jobb, ära och heder och tog sitt liv men det är sådana där småsaker vi accepterar i processjournalistikens värld! 

Därutöver innebär processjournalistik en uppenbar risk för låsning vid en initial vinkel. Något som dock redan idag är en problematik. Processjournalistik riskerar öka den publicistiska mängden material från samma avsändare redan från början. Detta motverkar möjligheterna till en balanserad bedömning av fakta i målet. Scenen är riggad och klar, intrigen färdig och nu kör vi på med allt vi har! Sanningen å andra sidan är snarare betjänt av att den initiala publiceringen är så begränsad som möjligt för att ge alla inblandade möjlighet att ge sin bild av vad som skall beskrivas. Men det är klart processjournalistik som inre argument för att vår vinkel ska få fäste, är ju alldeles utmärkt. Om det är sant eller inte är oväsentligt.

Varför processjournalistik? Varför inte bara vara så tråkig att beskriva och spegla vad som har hänt istället? Faktabaserad publicering? Inga vinklar, inga tyckanden, inga känslor på nyhetsplats? Nej, det är klart. Den vägen har ju journalistiken redan övergett. Processjournalistik är ur det perspektivet nog bara ytterligare ett begrepp för att motivera mänskliga övertramp i publicismens namn, att motivera varför sanningen inte är väsentlig och varför journalister inte behöver tänka efter. Tyvärr.

söndag 12 juni 2011

Förlåt – hur svårt kan det vara??

En före detta landsslagsspelare i fotboll har tvingats be en av Sveriges mest kända och inflytelserika journalister, Janne Josefsson, om ursäkt för att ha varit hotfull i telefonen när den förre konfronterades i ett grävjobb av den senare. Det är faktiskt helt i sin ordning. Gör du fel, be om ursäkt. Det är inte rätt att vara hotfull med journalister även om det skulle kännas fullt berättigat. Det märkliga är att när en ursäkt kommer på tal är det offret för journalistiken som måste be om ursäkt. Inte journalisten i sig. Hur det ligger till i detta fall är okänt men åtminstone i ett antal av vederbörande journalists tidigare reportage har han lämnat efter sig personer som fått sina liv förstörda efter ensidiga granskningar som inte speglat motbilderna till den vinkel reportagen haft. Fall där hotfullhet varit ett journalistiskt arbetssätt. Fall där inte tillstymmelsen av ursäkt eller gottgörelse har lämnats i efterhand.

När media gör fel (och det är alltså när och inte om – media gör fel tämligen ofta men har tycks ha svårt att inse det) kommer rättelsen eller klandret från PO eller granskningsnämnd i en undanskymd ruta på sista sidan eller som en diskret tjugosekundersspot i nyhetssändningen. En gång anklagad, alltid anklagad är en realitet i dagens medielandskap. Som det fungerar nu går det inte att få upprättelse med mindre än att något väldigt drastiskt måste göras. Rimligtvis borde en felaktig publicering rendera lika stort spaltutrymme kring själva felet som den initiala nyheten. Det vore något att drömma om:
Expressen ber om ursäkt. Vår publicering om XX har varit felaktig och vi ägnar hela dagens och morgondagens upplaga till att återupprätta dennes heder!

Det kommer aldrig att ske. Yttrandefriheten ger media rätt att yttra vad de vill utan att ta hänsyn till om det är sant. Och ett tandlöst juridiskt system gör att möjligheten till upprättelse för den enskilde är i stort sett obefintlig. Förra veckans Medierna i P1 nämnde 35-åringen som ursprungligen misstänktes för Anna Lindh-mordet, som fick sitt liv uppfläkt och blev grovt förtalad av media. Han lär ha stämt Expressen men förlorat och som tack för det blivit dömd att betala Expressens advokatkostnader. Är det rimligt? Nej, rimligt vore att media vid klander i PO eller granskningsnämnd döms att betala skadestånd till den drabbade i mångmiljonklassen. Först om mediehusets överlevnad hänger på om det som publiceras verkligen är sant eller inte kan betraktas som förtal, kan vi få en självsanering värd namnet. Och en något sånär upprättelse till den drabbade.

I programmet togs även upp medias självpåtagna rätt att kränka integriteten hos enskilda personer i tryckfrihetens namn och svårigheterna för att be om ursäkt när de gjort det. Nils Funckes kommentar kring hur svårt det är för journalister att publikt erkänna sina felsteg känns som en extrem icke-fråga. Det kan endast emanera från någon som aldrig behövt be om förlåtelse för något och är kommentaren allmängiltig för journalister är det bra mycket värre ställt i journalistkåren än som överhuvudtaget är rimligt i en demokrati. En inskränkt yttrandefrihet för medieaktörer i så fall i allra högsta grad en nödvändighet.