tisdag 31 maj 2011

Journalistisk statskupp?

Kungen har trampat i klaveret. Kanske. Vi vet faktiskt inte säkert. Förutom de som är rätt bergsäkra och på sedvanligt journalistmanér kräver hans avgång. Drevet har gått i gång på moralfrågor och Hermans Lindqvists fråga om kungen begått landsförräderi eller sålt kronjuvelerna sätter faktiskt frågan i ett inte oväsentligt perspektiv. Den obehagliga drivkraften att till varje pris ta en skalp ger näring åt var och en av de journalister som nu bidrar till att göra en medmänniskas (jo, kungen är faktiskt en människa av kött och blod han också – om än med en hel del privilegier) liv till ett helvete. Faktiskt är det lättare att respektera den del av journalistkåren som drivs av republikanska bevekelsegrunder och just nu vädrar morgonluft.

Det må vara både si och så att faktiskt ha en successionsordning i en demokrati men så är nu en gång lagen skriven och det är den vi har att förhålla oss till. Det är en grundlag till och med och därför inte så alldeles lätt att förändra. Men det är inte omöjligt att journalistdrevet faktiskt lyckas. Och det vi i så fall då har skådat är inget annat än en statskupp. En journalism som gått från att beskriva makten via den nu förhärskande granskningen av makten till att faktiskt störta makten. Det är en rätt häftig samhällspåverkan och vi kan då på allvar tala om media som den första statsmakten. Men med den ytterst besvärande knorren att journalisterna lika lite som kungen är föremål för en demokratisk tillsättning. Om det enda forum för att förändra statsskicket, riksdagen, låter sig styras av det journalistiska drevet är demokratin i allvarlig fara.

Självfallet är det folket som skall ha sin talan i frågan, inte journalisterna. Men detta folk måste då kunna göra en balanserad bedömning vilket för närvarande omöjliggörs av att journalisterna endast beskriver sin bild och inte motbilderna. Kungen kan rimligen inte i nuläget få en rättvis bedömning i en folkdomstol. Det är ett demokratiskt problem. Och inte bara ett problem, frånvaro av demokrati balanserar farligt nära gränsen till diktatur.

Det är inga dåliga ambitioner journalisterna har. Statskupp och diktatur. Är man medveten om det? Eller är det helt enkelt så att majoriteten av de journalister som just nu fått vittring på kungligt blod och med liv och lust deltar i drevet får sin energi av betydligt mer basala drifter. Rovdjurs- och flockmentalitet, till exempel. Eller guldspadar och stora journalistpris. Och att de varken övervägt eller förstått vilka konsekvenser deras arbete skulle kunna få för samhället i termer av statskupp och diktatur? Att det skulle förhålla sig just så är faktiskt inte helt osannolikt. Journalisten i gemen tenderar ju i allmänhet inte utmärka sig som den mest intellektuella och eftertänksamma resursen samhället har att erbjuda.

lördag 21 maj 2011

Journalistisk granskning vs granskande journalistik

Det är förståeligt att Journalistisk granskning och Granskande journalistik kan anses vara samma sak. Det är samma ord och de används synonymt. Men egentligen är de varandras ytterligheter på samma skala.

Journalistisk granskning är den nödvändiga aspekten i ett demokratiskt system. Det är möjligheten att kritiskt nagelfara och hitta luckor i det som samhällsapparaten på ett eller annat sätt påverkar en eller flera medborgare med. Gott nog. Dess förekomst leder till bättre och mer genomtänkta beslut, förebygger korruption och ger möjlighet att rätta till det som blivit fel.

Granskande journalistik är däremot något helt annat. Förvisso har denna gren av journalistiken växt ur grundtanken med en journalistisk granskning men har utvecklats till något helt annat. Föresatsen är fortfarande densamma men med tillägget att det måste finnas ett fel när granskningen väl börjar. Inte att det kan finnas ett fel. Det är en väsentlig skillnad. Om ingångsvärdet är att det måste finnas ett fel kommer allt som talar däremot att ignoreras eller på varje vis försöka vederläggas. Och denna misstro speglar även förhållandet mot dem som granskas. Arbetet sker i det fördolda så att skurkarna (de som granskas) inte ska kunna försvara sig eller ge sin bild av det hela. Och rapporteringen blir som konsekvens därav ensidig och allt annat än balanserad. Det finns en sanning och det är den som den granskande journalistiken presenterar.

Journalistisk granskning däremot leder till en sund diskussion om vad som är fel och det är ett gemensamt ansvar för granskaren och den granskande att justera systemet i en bättre riktning. Det finns en vilja till att förstå och att spegla alla de olika aspekter komplexa system kan erbjuda. Syftet är att förbättra, inte avrätta. Och fel som framkommer som hör till juridiken lämnas till juridiken. Ingen skall behöva dömas i trycksvärta.

Granskande journalistik bygger på en konfrontativ taktik där felet eller sakfrågan i sig är underordnad. Skammen, straffet och den personliga konsekvensen av ett fel är det viktiga. Att förhindra att det upprepas är ointressant. Media agerar åklagare, domare och bödel i ett. 

Drevjournalistiken, som är journalistikens allra mest smutsiga sysselsättning, kan till och med journalister själva ta avstånd från samtidigt som man hyllar den granskande journalistiken som en demokratisk garant. Men den granskande journalistiken är förstadiet till drevjournalistik. Dreven kan inte starta med mindre än att den granskande journalistiken gjort förarbetet. Och konsekvensen av såväl den granskande journalistiken såväl som drevjournalistiken är brutal för den enskilde som drabbas. Intressant nog inser till och med den yttersta representanten för granskande journalistik det.

En sund journalistisk granskning belyser inte ett problem ensidigt, är genuint intresserad av att förstå hur ett problem eller fel uppstått och vilka möjligheter att rätta till det hela som finns. Det är demokrati. Det är öppenhet. Det är vilja att göra gott. Det är vad journalister borde ägna sig åt. Men journalistisk granskning är inte granskande journalistik. Frågan är om det finns någon journalist av idag som ägnar sig åt journalistisk granskning?

söndag 15 maj 2011

Maktmissbruk på nyhetsplats

Medias roll som maktfaktor är odiskutabel. Hur bristande trovärdighet olika media har i olika undersökningar råder det paradoxala att det som media bestämt sig för att genomföra också genomförs. Önskar man, oavsett skäl, att en politiker, chef eller annan mediapersonlighet inte skall få fortsätta med sitt arbete är det, enkelt uttryckt, bara att skriva en artikel. Är önskemålet en lagändring, att stoppa ett utvecklingsprojekt eller att få in en i övrigt perifer fråga på den allmänna agendan, är angreppssättet detsamma. Och samhället dansar lydigt och ängsligt efter medias pipa. Vågar inget annat. Trots att man både vet att kraven är orimliga och i många fall felaktiga. Fast vad går att göra? Det är ju trots allt media som förlänats den yttersta makten i samhället. Tacka Tryckfrihetsförordningen för det.

Det senaste exemplet på medias aktiva roll att förändra ett skeende, och alltså inte enbart beskriva det, hämtas från Vimmerby Tidning. Veckans Medierna i P1 tog upp fallet där en miljöengagerad journalist på nyhetsplats skrivit ett stort antal artiklar för att stoppa ett kraftledningsbygge. Med värderande ord som Monsterledningen och insinuationer om hur motparten, Svenska Kraftnät, är helt ointresserad av den lokala debatten, har frågan åter uppstått om det är rätt att kampanja på nyhetsplats. För den verklighetsbeskrivning Vimmerby Tidning lämnat har varit långt ifrån balanserad.

Något längre norrut i Sverige har under vintern #SNgate rasat. Södermanlands Nyheters kampanj att få landstingsledningen att avgå för försyndelser förra ledningen gjorde sig skyldig till. En berättigad fråga är om Södermanlands Nyheter lyckas i sitt uppsåt, kommer då nästa landstingsledning att drabbas av samma kampanjande?

Ondskans axelmakt Expressen har krävt hela Piteå socialnämnds avgång på samma grund. Ett fall där i stort sett ingen av de nuvarande politikerna haft sina fingrar med i spelet. Med rubriker som 44 politiker som bryter mot lagen ger man sig faktiskt på i just detta fall, helt oskyldiga medborgare.

Men det är klart lite collateral damage får man ju räkna med i kampen för den rättvisa och den historieskrivning de icke-demokratiskt tillsatta journalisterna, anser måste till för att de makthavare (politiker och övrig samhällsapparat) med inte riktigt lika mycket makt, skall tystna av rädsla. Lite bondeoffer för att den journalistiska sanningen ska komma fram är väl inte så farligt. Eller?

söndag 8 maj 2011

Expressen - en av ondskans axelmakter?

Nyligen hängdes en känd barnprogramledare ut i Expressen på grundval av att vederbörande fått lämna ett urinprov för kontroll av eventuellt drogintag. Och insinuationerna och spekulationerna om ett faktiskt missbruk var i full gång. Ganska starka slutsatser drogs omgående. Men som det bland annat beskrevs, är det egentligen samma sak som att hängas ut som rattfyllerist efter att ha blivit stoppad i en nykterhetskontroll. Och publiceringsbeslutet är ett tilltag som Expressen fått berättigad kritik för.

Kritiken rör främst att någon som inte är dömd utan där bara en svag misstanke har uppstått, omedelbart får sitt namn och sin bild uppfläkt på löpet. Och som en konsekvens av journalistiken har dom redan fallit. Den drabbade kan kallt räkna med att inte kunna fortsätta vare sig privatliv eller arbete som tidigare. Och eventuella nya intressanta arbetsuppgifter kommer att dröja. Namnet är redan förknippat med något smutsigt. Ett bra sätt för media att göra sig av med misshagliga offentliga personer. Men vad är bevekelsegrunden i det här fallet? Vad är det som är misshagligt med en programledare för barn-tv? Media som åklagare, domare och bödel i ett. Kan det vara annat än ondska som driver detta?

Förvisso, Expressen kan ju haft något spår av rätt någonstans i bevakningen. Och nu har svaren från urinprovstagningen kommit och Expressen kan slå sig för bröstet hur rätt de haft. Eller har de det? Provsvaren antyder inget aktuellt intag utan antyder att det kan ha funnits droger i kroppen. Tidigare. Inte just då. Och provtagningen säger inget om hur dessa en gång hamnat där. I Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen får en annan känd svensk genomgå diverse provtagningar och man finner rätt många intressanta kemikalier i hennes kropp. Kemikalier hon sannolikt inte med någon medveten logik stoppat i sig.  Och på 90 % av amerikanska sedlar finns spår av kokain. Det är klart att det finns sätt att omedvetet få i sig både det en och det andra.

Och nu slår barnprogramledaren tillbaka. På sin första och enda bloggpost ger vederbörande sin version. Han försvarar sig fullt ut och även om detta är en partsinlaga så ger det en balanserad bild av vad som hänt. Inte den tämligen obalanserade bild Expressen hittills gett uttryck för. Och han ställer viktiga frågor om både Expressen-journalisterna och vissa polisers arbetsmetoder. Vad som framkommer om Expressens arbetsmetoder är faktiskt en skrämmande läsning. Telefon- och besöksterror och insinuationer om vad kan ske om inte Expressen får en kommentar. Allt presenterat noggrant tidssatt och oredigerat. Och vilka Expressen-journalister som gjort och sagt vad redovisas. Med namn. Det är ingen rolig läsning. Namnpubliceringar är aldrig en rolig läsning. Men i ett fall som detta kan det vara berättigat. De namngivna journalisterna har dragit barnprogramledarens namn i smutsen. Nu besvaras detta med samma mynt. Om det har någon effekt är tveksamt men den utsattes frustration är förståelig. För handlar det inte bara om namnpublicering. Det handlar om arbetsmetoder. Obehagliga arbetsmetoder där associationer till förföljelse av oliktänkande i mindre demokratiska länder dyker upp. Det är ovärdigt ett land som Sverige. Och det är definitivt inte journalistisk. Det är faktiskt inget annat än ren och skär ondska.

En travesti av Olof Palmes kända jultal om Hanoi 1972 känns på sin plats. Nu kan ytterligare några namn av publicistiska illdåd läggas till raden till dem där ondskan triumferat. De finns på barnprogramledarens bloggpost och de tillhör journalister på Expressen.

fredag 6 maj 2011

Utan Personligt Ansvar

Sociala medier får en allt större betydelse. Som motbilder i ett annars enögt medielandskap. Men räcker det? Opinions- och granskningsnämnder i all ära men några reella konsekvenser får inte en fällning. Och det är inget som media med självaktning basunerar ut. Om de ens gör det. Och under alla omständigheter inget om vem som fällts, vilken specifik journalist som trampat i klaveret. Skillnaden mot alla andra yrkesgrupper som fälls i sina respektive personalansvarsnämnder är obehaglig.

I stort sett överallt i samhället i övrigt får fel i yrkesutövningen mycket allvarliga konsekvenser. En polis som begår tjänstefel får sparken. Och får han eller hon inte det är upprördheten stor. Liksom om han eller hon vore advokat i stället. Läkaren och prästen granskas in på bara skinnet och granskningen i sig torde utgöra den enskilt största självmordsorsaken i dessa grupper. Politikern och företagsledaren tvingas avgå. Att göra fel kostar. Utom för en grupp. Journalisterna. På sin höjd några symboliska kronor för arbetsgivaren att betala. För finns det ingen risk att åka dit för sina fel kan man fortsätta sina halvmesyrer. Och det är just precis vad en alldeles för stor del av journalistkåren gör.

Nej, inför en granskning av journalisterna som för andra yrkesgrupper. Låt straffen bli lika kännbara som för alla andra. Spelar ingen roll om det blir böter, fängelse, arbetslöshet eller självmord. Okej, det sistnämnda är drastiskt men det är faktiskt samma typ av straff som journalister omedvetet (förhoppningsvis - det måste vara så, annars är den journalistiska moralen rent kriminell) dömer ut så fort de bestämmer sig för att "nita någon" (på en lokalradiostation för några år sedan ett vedertaget begrepp och accepterad utgångspunkt inför reportage). Men det känns som det är det enda sättet till en förbättring om journalisterna vet att de råkar precis illa ut och bestraffas på precis samma sätt som sina reportageoffer, om de fortsätter slarva med sanningen på samma sätt som de gör idag.

Men visst, förslaget kan låta drastiskt. Särskilt i en global kontext där pressfrihet och avdagatagna journalister är alldeles för vanligt. Men det finns en viss skillnad på att i en allt annat än demokratisk omgivning söka avslöja oegentligheter och att i ett, trots allt, tämligen välfungerande samhälle söka skapa samma sorts rubriker. Med förvisso en del undantag så är ett relativt sett korruptionsbefriat och demokratiskt samhälle befolkat av individer som i grunden vill väl. Relativt få går till jobbet för att kunna skapa så stor skada som möjligt. Möjligen då med undantag från en del av journalistkåren. Å andra sidan, i en situation där hot mot journalister förväntas öka och sannolikheten att det påverkar redaktionella ställningstaganden anses låg, vore det inte läge att fundera om inte en del av dessa förväntade hot betingas av att det som skrivs inte speglar sanningen utan snarare bygger på ett lite för amibitöst antagande att den korruptiva nivån i Sverige är gravt underskattad?

En rejäl journalistisk ansvarsnämnd med reella sanktionsmöjligheter, vore det alldeles fel? En av de värsta saker som någon kan göra mot en medmänniska är att påtala dennes fel och brister till tredje man utan att ge vederbörande själv en balanserad möjlighet att förklara sin sida av saken. Vardagsmat i dagens medielandskap. Och tyvärr, den journalist som utan att reflektera över vad denne ställer till med när vederbörande bryter mot detta är nog inget annat än alldeles på tok för oupplyst, alternativt genuint ondsint. Och borde i inget av dessa fall få arbeta som journalist. Och i det sammanhanget är nog det enda som i någon mån skulle få den som fyller detta kriterium att skärpa sig, att denne får smaka på sin egen medicin och inte kan vara säker på att komma undan med att slarva med sanningen. De journalister som utgår från att spegla verkligheten borde inte behöva oroa sig men i övrigt är det dags att sluta dalta med journalistkåren. Lite ordentliga straff för tjänstefel vore inte helt fel. Om en fällning av PO innebar en mer eller mindre påtvingad förändring av karriärsvalet är förutsättningarna, jämfört alla andra, utjämnade!