fredag 29 april 2011

Journalisten - en konspirationsteoretiker?

"En journalists uppdrag är att söka sanningen."
Så långt går det att hålla med Joe Sacco, aktuell med en bok om de ockuperade palestinska områdena. Fast han säger något mer som är betydligt mer oroande för en strävan mot mer objektiv journalistik.
"En journalists uppgift är inte att ställa sig i mitten av två positioner"
Hoppsan! Det är ju precis och exakt vad journalistens uppgift faktiskt är. Eller borde vara. Skildra verkligheten såsom den uppenbarar sig, spegla vad som sker och undvika att ta ställning för någon part.
En sanning är aldrig absolut och innehåller fragment från bägge sidor i exempelvis en konflikt. För att skildra sanningen så nära sanningen som möjligt måste journalisten befinna sig i mitten av två positioner. Annars är denne en informatör. Någon vars uppdrag innebär att informera om och torgföra den ena partens ståndpunkt. Det är en helt annan yrkesroll och ett helt annat uppdrag. Något vederbörande får betalt för och i sig är detta inte något kontroversiellt. Avsändaren är tydlig.

Men en journalist får aldrig bli en informatör åt den ena parten i en konflikt. Det är inte dennes uppgift. Informatören och journalisten har två helt olika yrkesroller och två olika uppdrag. Något Staffan Dopping berör när han i sin
blogg skriver: "För att man är en driven journalist är man inte automatiskt en kompetent och handlingskraftig informatör." Han har erfarenhet från båda sidorna och borde veta.

Journalistens uppdrag är att söka sanningen genom att beskriva verkligheten. Eller, återigen, borde vara. Så länge de flesta media och journalister lever på illusionen att de är objektiva och oberoende blir det så oerhört mycket viktigare att ställa sig neutral. Självklart måste journalisten rapportera om en viss ståndpunkt men aldrig utan att balansera detta med den andra partens syn. Samtidigt kan journalistens uppdrag aldrig vara att i balansens namn ge lika stor utrymme åt uppenbara tokigheter som ovedersägliga fakta. Och det är ett allvarligt problem om journalisten i sin iver att "berätta sin historia" blundar för diskrepansen mellan fakta och fiktion. Allt är inte konspirationer som glimmar! Men det är faktiskt lika fel att faktiskt inte ge tokigheterna något utrymme alls. Tokigheterna är en del av samhället som skall beskrivas men det är inte journalisterna som vare sig skall försöka försvara eller vederlägga dessa. Det finns det oerhört mycket mer kompetenta personer som kan göra. Personer som gärna bidrar med fakta till journalister som inte anar dolda agendor hos alla de anser innehar den minsta form av makt.

torsdag 21 april 2011

Pressetisk kräftgång

Journalistiken har de senaste decennierna successivt lämnat sitt samhällsspeglande och beskrivande uppdrag med sanningen som ledstjärna. Huruvida detta är positivt är diskutabelt men utvecklingen har inte bara gått i en riktning. Vi kan se två olika utvecklingslinjer som tagit över.

Den ena är den tesdrivna granskande journalistiken som bygger på att någon anses ha gjort ett fel och skall sättas åt. Uppdrag Gransknings affärsidé, liksom. Ett underliggande samhällsengagemang finns förvisso och förhoppningsvis hos journalisten men engagemanget kanaliseras inte genom de vanliga demokratiska kanalerna utan det är istället media som agerar såväl åklagare som domare och bödel. Möjligheten till en samlad och objektiv bedömning är begränsad. Budordet är att granska makten och makten utgörs alltid av den starkare parten i en verklig eller skapad konflikt. Hur lite verklig makt denna part egentligen har spelar ingen roll.


Men de som sitter på den verkliga makten i dessa fall är faktiskt journalisterna själva. Och med insikten att den speglande journalistiken i stort har försvunnit anpassar sig och agerar de övriga maktbärarna, inom politik, samhällsstyrning och näringsliv, efter den nya journalistikens verklighetsbeskrivning. Man inser att alla försök att hantera media med lite mer uppfostrande metoder riskerar att kraftfullt slå tillbaka mot dem själva. De tvingas istället försvara sin rätt och sin heder och undviker stundom att fatta nödvändiga beslut eller vidarebefordra nödvändig information. Det sistnämnda eftersom risken är uppenbar att själva sakfrågan kan och i för många fall kommer att missuppfattas och skjutas i sank av journalisterna. Hur god saken än kan vara.

Detta är ett problem. Journalisterna är inte demokratiskt valda och även om de ibland påvisar missförhållanden i samhällsapparaten bygger desto mer på feluppfattningar eller i vissa fall ren illvilja. Att granska makten blir ett alibi för att ta ansvar.

Den andra utvecklingsvägen är att journalistiken i allt större utsträckning handlar om underhållning. Nöjes- och kändisreportage i mängder och löpsedlar som hanterar populärkulturella företeelser med samma frenesi som om det vore statskupp. Detta är också ett problem eftersom det undergräver journalistikens potentiella trovärdighet. Men samtidigt är detta en paradoxal draghjälp åt dem som inte önskar att den granskande journalistiken skall få ännu mer inflytande på samhällsutvecklingen.

Ett ytterligare och inte oväsentligt problem med bägge utvecklingslinjerna är bristen på ansvar. Såväl när det gäller att i granskandets namn "nita någon" som när det gäller nöjesrapporteringens behov av att leverera skandaler. Detta parat med medias allt ökade internetisering och vi har ett reellt och allvarligt problem. Felaktigheter, skvaller och insinuationer ligger kvar i tid och evighet på nätet. Även sådant som blivit föremål för fällningar av PO/PON ligger kvar i oredigerat skick. En gång anklagad, alltid anklagad. Den som fått sitt liv förstört får alltså sitt namn fortsatt draget i smutsen förutom att de därutöver inte har några som helst möjligheter med rådande system att få någon upprättelse. Den journalistiska maktens etiska konsekvenser ställs i dessa fall på sin allra yttersta spets. Och den verkliga makten, journalisterna, flyr sitt ansvar.

Så vad gör vi då åt detta? Samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren menar att vi inte skall ägna oss att försöka uppfostra journalistiken att bli mer plikttrogna och etiskt balanserade utan snarare se till att mottagarna av journalistikens alster blir mer kritiska i sin mediekonsumtion. I princip att folket skall inse att den granskande journalistiken är precis lika mycket underhållning som nöjesjournalistiken. Frågan är bara hur det skulle gå till? Trots medias bristande trovärdighet i många undersökningar uppfattas ändå ofta den tesdrivna granskande journalistiken som sanning.


Mer folkbildande insatser kring vad journalistik faktiskt är nuförtiden? Tja, fast år 2011 köper vi ändå varor bara för att en känd artist marknadsför dem. Om folkbildning i detta fall skulle fungera hade vi för länge sedan slutat att producera reklam med kändisar.
Kanske lite mer avslöjande reportage med journalister som måltavla i stället för vanligt folk? Ett aktuellt exempel just nu är Maciej Zaremba som får sin beskärda del av kritik för en artikelserie om skolan. Det är välgörande. Men frågan är om det räcker?
Eller varför kan inte samhällsinstitutionerna, politik och näringsliv, göra gemensam sak och helt enkelt sluta spela efter den moderna journalistikens villkor? Inte anpassa sig efter vad journalisterna förväntas eller faktiskt skriver. Vara selektiv i kontakten, välja vilka som förtjänar respekt och behandla resten som de underhållningsproducenter de kanske egentligen är. Varför inte? Det är bara att börja!

söndag 17 april 2011

Räta ut vinklarna!

Inom matematiken beskriver en vinkel riktningsförhållandet mellan två olika linjer. Vinkeln kan ha vilket värde som helst och även en obefintlig vinkel är en vinkel. Noll grader för att vara exakt. Men alla andra vinklar är alltså en avvikelse från den räta linjen. En vinkel har inget värde annat än det numeriska och en vinkel kan således inte anses rätt eller fel med mindre än att vinkeln placeras i ett sammanhang. Då och endast då kan en tolkning ske huruvida den är korrekt.

Vinkelbegreppet används även i den moderna journalistiken där det är en uttalad regel att journalisten skall ge sitt alster en vinkel. Det sägs till och med att det första en journalist får lära sig är att hårdvinkla nyheter. Med vinkling i detta sammanhang åsyftas att beskrivningen skall baseras på journalistens subjektiva tolkning av ett skeende. Alltså att välja vad i det aktuella fallet journalisten skall fokusera sitt reportage på. Detta innebär dock att själva ingångsvärdet är att det som skall beskrivas både behöver förenklas och omtolkas på ett sätt som först och främst passar journalistens och dennes valda vinkels ändamål. Inte sakens i sig eller sanningens. På motsvarande vis som i matematiken krävs ett sammanhang för att vinkeln skall kunna förstås. Det räcker inte bara med ett numeriskt värde. Eller en artikel. En journalistisk vinkel kräver alltså att ett tillräckligt stort underlag av vinklar/artiklar produceras för att läsaren skall medges möjligheten att själv tolka skeendet. Det är en from förhoppning men i realiteten dominerar en vinkel. Som allt för sällan behöver vara sann. Och egentligen inte är något annat än en siffra.

Lite jobbigt blir det när man för skolelever på mediekompass.se försöker delge och försvara idén med att använda en vinkel. 
"Något man ofta talar om inom journalistiken är "vinkeln". Med det menar man artikelns fokus. [...] Utan vinkel blir texten ofta rörig och tråkig så lägg ner lite tid på att hitta en bra vinkel till ditt reportage."

En objektivt beskrivande text blir alltså tråkig. Om den råkar vara sann är underordnat. Något som brukar manifesteras i uppfattningen att all journalistik skall bygga på en konflikt. En betydelse man även låter komma fram i sin beskrivning: 
"Ett reportage kan egentligen handla om vad som helst! Det viktiga är inte VAD du skriver om utan HUR du skriver det."

Alltså, underskatta din läsare och förvänta dig att denne behöver hjälp med att förstå verkligheten på samma vis du som journalist väljer att förstå den och gör detta på ett så övertydligt sätt som möjligt. Kort sagt, vinkla!

Att utgå från en journalistisk vinkel innebär således stora problem för verklighetsbeskrivningen. Detta är emellertid något som undviks om journalisten istället väljer den "tråkiga" vägen att kallt och objektivt beskriva skeendet. Och komplettera beskrivningen alltefter att nya uppgifter framkommer.

Trots allt, det finns vissa poänger med att ändå ibland anamma vinkelinstrumentet. I danska wikipedia beskrivs journalistisk vinkel sålunda:
”Vinklen er fastlagt allerede i researchfasen, oftest som en hypotese, og derfor ser man af og til, at journalisten må erkende, at vinklen ikke holder - altså, at hypotesen ikke viser sig at være sand, eller at den ikke kan dokumenteres, og at journalisten derfor enten må droppe emnet eller vælge en anden vinkel.”


Denna tolkning av journalistisk vinkel kräver dock att journalistiken tillägnar sig en annan vetenskaplig term, hypotesprövningen. Men det kräver en hel del. Att som journalist redan från början ta ställning innebär att incitamenten att byta vinkel minskar. Har man investerat tid och försök till trovärdighet i en riktning kan det vara tämligen svårt att överge detta. Särskilt om man redan i marknadsföringen aviserar vilken vinkel man ämnar utgå från. En viss justering av rubriken behöver inte förändra grundtanken om vinkeln. Alltså riskerar journalisten låsa sig vid den ursprungliga tanken och det kan till och med bli en prestigefråga. En problematik den speglande journalisten inte behöver drabbas av.

Det är möjligt att det inte på något vis är tänkbart för journalistiken att överge vinkelinstrumentet. Men en hypotesprövning värd namnet, att i Poppersk anda lägga ner mer tid och energi för att motbevisa sin tes för att därigenom öka möjligheten att det sanna skeendet beskrivs, är önskvärt. Men ändå, tänk så mycket enklare det skulle vara för journalisterna att objektivt spegla verkligheten. Inte driva teser eller kasta sig in i förenklade tolkningar. Och så mycket deras trovärdighet skulle öka. Hoppas går ju.

onsdag 13 april 2011

Behov av journalistisk Genèvekonvention?

Uppdrag Granskning vill bli föremål för en egen granskning. Jodå, det vore en välgärning. Enligt dem själva för att kunna bevisa att deras metoder håller. Låter precis som Uppdrag Granskning. Att på förhand bestämma sig för vad resultatet kommer att bli och beskriva verkligheten därefter.

Fast visst är det så att Uppdrag Gransknings teser ofta håller. Åtminstone ibland. Och ur det perspektiv man valt att skildra verkligheten. Vilket förvisso sällan är det enda perspektivet. Men okej, låt gå för att Uppdrag Granskning anammar en självpåtagen rätt att skapa samhällsförändringar genom att driva sina teser och ”berätta sina historier”. De fyller om inte annat varje vecka det djupt rotade mänskliga behovet att få någon att hata. Den som denna vecka granskas alltså. Och låt gå för att några personer med tveksam empati åtminstone har någon plats i tillvaron där de får göra det de kan bäst. Utföra granskande reportage och med liv och lust göra andra människors liv till ett helvete.

Men det är också det som är problemet. Ingen kommer undan ett Uppdrag Granskning med hedern i behåll. Den verklighetsbeskrivning Uppdrag Granskning vill förmedla kan aldrig vara värt det lidande de faktiskt åsamkar de granskade. Genèvekonventionen stipulerar att en soldat satt ur stridbart skick på grund av skada, sjukdom eller fångenskap inte längre är någon kombattant och därför ska skyddas. Man har alltså i krig ett ansvar att ta hand om en skadad fiende. Det är en fin princip som inte gäller den granskande journalistiken. Har Uppdrag Granskning någonsin tagit hand om sina offer och förmedlat terapi för det trauma de utsätter dem för? Nej, det är tvivelaktigt. Och den granskades namn kommer för tid och evighet att vara befläckat av granskningens teser.
 
Och med fler och fler som vill leka Uppdrag Granskning på ännu mer lösa boliner så riskerar den offentliga avrättning granskningen regelmässigt går ut på, snart rendera en egen diagnoskod inom psykiatrin. Reaktiv granskningsdepression. Eller något liknande. För att inte tala om de paranoida känslor som fortsättningsvis fyller var och en som blivit uthängd i varje ny kontakt med en okänd person. Är det kanske en journalist? Vill han/hon mig något ont? Och spelar det överhuvudtaget någon roll vad jag än säger? 

lördag 9 april 2011

Normaliseringsprocess

Det har tydligen varit lite upprört på Aftonbladet i veckan. En fotograf vars anställningsförhållande debatten fokuserats kring, knuffade eller skrämde eller vad det var, omkull en svensk drottning på en gata i New York. Att chefredaktören Jan Helin inte stod upp för den anlitade fotografen när paparazzi-frågan seglade fram sågs av en ansenlig del av redaktionen som något illa. Och kring detta har debatten alltså förts.

Men det intressanta framkommer i P1's Medierna. En källa inifrån uppger för programmet att Aftonbladets journalister vet att man ligger på gränsen och av sin ledning stundom tvingas över den vilket i sin tur innebär att Helin borde försvara dem som hamnar i klistret. Detta är förvisso förståeligt men själva erkännandet som ligger till grund för besvikelsen är faktiskt väldigt uppseendeväckande. Som journalist på Aftonbladet vet man vet att man ligger på gränsen och stundom kliver över den. Något som kanske inte är så förvånande eftersom det tämligen länge varit alldeles för uppenbart för alla andra men nu är det officiellt. Frågan är varför de journalister som inser att de dagligdags handlar etiskt tveksamt ändå är kvar?

Kanske är det en form av normaliseringsprocess, på samma vis som de studenter i Stanford Prison Experiment, som snabbt och utan tvekan började terrorisera sina medmänniskor i sådan utsträckning att experimentet fick avbrytas. De hade fått falska förespeglingar om vad experimentet gick ut på och i den isolerade laboratoriesituationen fick de ingen möjlighet att reflektera. Det är mycket möjligt att Aftonbladets journalister fått falska förespeglingar kring om vilken tveksam medmänsklig insats man gör som anställd på tidningen och inte noterat sin egen förvandling till empatilös robot, beredd att göra vad som helst för ett löp. Fast om erkännandet nu bygger på en insikt vad redaktionsledningen lett dem in i så finns nu en strålande möjlighet att lämna experimentet/Aftonbladet.

Men… kommer vi verkligen efter detta se massuppsägningar från Aftonbladet? Det går att nära fromma förhoppningar om det men nej, det är nog inte så sannolikt. För erkännandet är troligen inte ett så insiktsfullt erkännande. Det är ett slagträ i den interna debatten. Det är dessutom en stackars anonym röst inifrån redaktionen. Ett argument som låter bra. Som handlar om viljan att få stöd för att fortsätta sina arbetsmetoder. Och om ingen kliver av kan de alltså antas vara så normaliserade till att passera gränsen till ett etiskt tvivelaktigt beteende, exempelvis att terrorisera sina medmänniskor, att den verkliga betydelsen av deras argumentation inte går upp för dem. Tråkigt nog. Helin tänker enligt sin blogg "i diskussioner med redaktionen arbeta fram tydligare riktlinjer för hur vi ska agera i sådana här situationer". Betyder det ett uns mer etisk diskussion är det en välgärning. Men det krävs mer för att vända en normaliseringsprocess.

lördag 2 april 2011

The opera isn’t over…

Noterar att Paul Ronge avslutat sitt uppdrag för Landstinget Sörmland och känner sig ganska nöjd att fokus i den så kallade Arvodesaffären har förflyttats till Södermanlands Nyheters något ensidiga bevakning och att mobbarna nu får känna sig lite ifrågasatta. Det är bra för balansens skull. Och striden skulle alltså kunna anses vunnen. Kanske var det just det som var hans uppdrag men att hela soppan är över är tvivelaktigt. En mobbare slutar liksom inte mobba för att mobbingen uppmärksammas. Snarare kan den förändras och ta sig andra, subtilare och i vissa fall även otäckare former. SN’s chefredaktör försvarar alltjämt sitt agerande och även om mobbaren skulle tvingas byta skola är en mobbare ändå alltid en mobbare. Frågan är alltså inte om utan snarare hur mobbingen kommer att fortsätta.

Har fått nys om en annan inte lika uppmärksammad medial mobbing i Gävle där ortens store sportjournalist gått i taket över att kommunens alkoholhandläggare haft åsikter om hur ishockeytemplet i stan, Läkerol Arena skött utskänkningen. Det fanns hot om att serveringstillståndet skulle dras in men Förvaltningsrätten nöjde sig med en varning och kommunen har valt att inte överklaga. Egentligen är detta inget konstigt. Vi är oense, låter någon medla och ta ställning och så är saken biff. Men inte då. I likhet med Göran Carstorps i SN vendetta mot enskilda tjänstemän ger sig Stisse Åberg i Gefle Dagblad på tjänstemannen som ifrågasatt hur Läkerol Arena efterlevt regelverket. Och detta i en ton som är allt annat än objektiv och balanserad. Mobbing på nyhetsplats. Det är obehagligt.

Hur kommer vi åt detta och får en förändring? Kan vi hindra latenta mobbare att bli journalister? Om svaren vore enkla borde de redan ha funnits och journalismen en vacker, ren och speglande verklighetsbeskrivning. Där är vi inte idag och det känns som det enda vi kan göra är att ge mobbarna moteld. Men därmed fortsätter även striden och det är motsägelsefullt och i någon mening mobbing även det. Men vad gör man? Konflikten i Sörmland är inte över för att fokus har skiftats och Paul Ronge går vidare till andra uppdrag. Och striden i Gävle är inte över för att Förvaltningsrätten gett sitt utslag. The opera isn’t over until the fat lady sings, and if we're unlucky she never shows up...